Inläggen kom i fel ordning. Här är del 1 om allas vår älskade (hatade) rockpoet. (se nedanstående inlägg)

Sista sommarlovsveckan.

Det vore ju bara fy och skam om en hel sommar, med lov och hela faderullan, fick passera utan ett enda inlägg på Beabloggar om "min" älskade gamle rockpoet. Ja, "min" får stå inom citattacken för han är ju vår allas. Dock inte lika älskad av alla. Han är kontroversiell, Uffe. Inte lika älskad av alla, som sagt, men han går inte obemärkt förbi. I princip alla svenskar har nog en åsikt om Ulf Lundell. Han är inte typen som bara finns där, liksom. Som man säger "ja, han är väl bra" om. Endera tycker man ILLA om honom ; Skriver dåligt (han har ett fruktansvärt dåligt språk skulle väl mina svensklärarkollegor säga, och jag har inget att sätta emot här, språkbruket är inte det bästa, men INNEHÅLLET uppväger det i hans böcker och i hans låttexter tycker jag språkbruket är bra, faktiskt), gammal alkoholist och hans romantiserade kvinnosyn är väl inte politiskt korrekt alla gånger.

Men han skriver RÄTT IN i mitt hjärta. Och inte bara mitt. Han är ett geni tycker jag och många många andra.

Och varför vi som älskar det han gör, gör det... ja, älskar det alltså... behöver jag inte ens motivera. Det säger sig självt. Han är helt enkelt enastående.

Lite härlig litteraturhistoria (för det garanterar jag: Om hundra år läser barnen i skolan Lundell på litteraturhistorien. Här är lite av hans biografi):

Oj... Här kom del II. Blev fel ordning.

Se ovanstående först!

Dagens Citat:                                                        

         

 "Jag gick aldrig... 

  så här långt

-bara för att ge upp."

Jag är så innerligt trött på insnöade individer.

Det har jag sagt förr: Är det något jag aldrig kommer att kunna förstå mig på, så är det rasism.

Vet Du om att alla människor har fördomar?

Det är våra små hjärnors sätt att hantera världen; det skulle bli på tok för rörigt om vi inte hade några som helst fördomar.

Vi har ett behov av att sortera våra intryck. Vi lägger dem sedan i lådor.

För dem som inte använder den där lilla hjärnan vi fått, så överdrivet mycket, kan fördomarna ta över.

Vi ifrågasätter inte; tänker inte efter, utan följer den där instinket rätt av. Generaliserar och drar alla som liknar varandra över en kam. Att ifrågasätta, sätta sig emot kan faktiskt ibland vara ganska sunt.

Det kan vara väldigt jobbigt. Det är därför vi så ofta skippar den biten. Tar den enkla vägen. Vill så klart inte vara obekväm. Men ibland är det nödvändigt.

Sådana människor som vågar sätta ner foten och trampa till när det gnisslar är definitivt människor jag beundrar.

Det goda motsats är nämligen inte det onda. 

Motsatsen till det goda är det godas tystnad.

Jag bor i Karlstads sörsta stadsdel. Kronoparken. Det finns många olika delar av Kronoparken: flera radhusområden, ett höghusområde och ett villaområde. I höghusområdet, precis tvärs över gatan, från mitt område, bor det mest studenter; hyrorna är billiga och universitetet ligger nära, så det är passande. Sedan bor där väldigt många invandrare. Vet inte varför de hamnat just här, men så är det.

Tack vare att det bor så många invandrare i höghusområdet är det många som talar illa om Kronoparken, om HELA Kronoparken för övrigt. Man tror att det är ett farligt ghetto, typ.

Vet inte hur många öknamn Kronoparken fått: "Persisika Viken", "Knivoparken" m fl, m fl 

I radhusområdet där jag bor, finns många barnfamiljer. En och en annan invandrare också. Men det är ett lugnt område. I höghusområdet bor många med utändsk bakgrund. De flesta är hur skötsamma som helst, ser dem på Coop och de är helt vanliga människor. Fast med svartare hår och mörkare hudfärg. Flera av dem har jag mött så ofta att vi börjat hälsa på varandra.

"Hualigen, va? Hur kan man prata med "svartingar?""

Vad är egentligen problemet?

-"Att de är kriminella."

Jag minns inte hur stor siffran är, men jag sticker inte under stolen med att siffran för kriminella personer i relation till antalet personer i stort är större än hos svenskar. Detta försvarar ÄNDÅ inte min syn på invandrare "som kriminella". Jag kan ju inte ta ansvar för vad andra grönögda personer från Värmland gör. Det spelar ingen roll om tusen grönögda värmlänningar är kriminella. Du har ingen rätt att döma mig i alla fall. Jag är ju inte kriminell.

Min vädjan idag:

SLUTA DRA ALLA ÖVER EN KAM!

Sluta döma folk Du inte känner!

Själv råkade jag ut för en lustig fördom en gång då jag pratade ytligt med en människa (kompis kompis, typ) som jag träffade på en konsert.

Jag jobbade på den tiden som gymnasielärare, vilket han sa rakt ut att han tyckte var konstigt.

"Vad är det för konstigt med det?" undrade jag.

"Du ser ju ut som en bimbo" fick jag till svar.

Kortkort och högklackat.

Så kan man kanske inte gå omkring om man är gymnasielärare, för då kopplar det inte i alla skallar.

Det blir virrigt för dem, om de inte är vana att tänka, när de sorterar in folk i fack. Och de kanske inte har så rysligt många fack att placera människorna i.

"Jag kanske ser korkad ut, men du ÄR det ju, på riktigt, du..." tänkte jag.

Fast jag sade inget. Jag gick bara därifrån.

... Inte klar, men jag måste sluta nu. Återkommer och tar med all sannolikhet upp tråden igen.

Semester.

Innebär att man bara kan sätta sig ner i fem minuter och njuta lite i solen, med en tidning på väg hem från affären.

Liksom bara fånga det där korta ögonblicket.

Ljum sommarkväll och måne över Mariebergsviken.

En bild av mitt paradis. En liten Medelhavsvik.

Roar oss kungligt på Cypern. Långdans på en bar. =)

Fler bilder på fler godingar.

Pojkfrossa. ; ) Det blev bara killar den här gången.

Busiga, gosiga.

De söker nu nya kärleksfulla och seriösa hem.

Ligger ute på Blocket. Om Du är någon jag känner, som vill ha en busig liten social kattkille, kan vi få till ett bra pris, eftersom vi är måna om att de hamnar i bra familjer, och jag ser gärna att mina katter kommer till Er, som är mina vänner och som jag vet är fina människor.

Passa på att forma en liten kattkille redan från början, så blir han som Du vill ha honom.

De som blir gosade med mycket, pratade med och får vara med... De blir ju sociala katter, verkligen husdjur.

Så är våra katter. De är familjemedlemmar som ser på TV:n med oss i soffan, "pratar" och älskar närhet. Väldigt oblyga för människor.

Jagar dessutom flugor o skit, så det slipper vi!!! =)

Låter man Lillkillen däremot tidigt bli utekatt på landet kommer han ju trivas med det, och med all sannolikhet bli en skicklig musjägare, så blir ni kvitt råttor.

  Minnet av en fin sommardag med kära väninnor.

(En fransk, en kurd å en Bellman!!!) =)

Älskade Lotta var med också, men hon höll i kameran.

 Jag fick hålla Sayrans Skatt. En riktig sötis.

Jag frågade om jag fick publicera bilden och Sayran granskade den.

"Ja, det är ok, eftersom inte hans ansikte syns" svarade hon klokt. Det här med barnens integritet är något hon ömmar för, och det högaktar jag henne för. Hennes sätt att visa sina barn den respekten. Barnet har ju inte själv valt att visa upp sig på nätet.

Själv frågar jag alltid innan jag lägger ut bilder på mina barn (har FLERA gånger fått ta bort bilder de inte godkänt) och de är ju så pass stora nu, har varit pratbara sedan det här med sociala medier blev en del av vår vardag.

Däremot anser jag inte att man som förälder har rätt att publicera bilder sitt barn på nätet, vare sig det är på bloggar, twitter eller Facebook, om barnet är för litet för att kunna säga ifrån själv. Det är helt enkelt respektlöst mot barnet. När han eller hon blir äldre kanske han/hon inte uppskattade att mamma/pappa lade ut dessa bilder, som kommit till allmän beskådan.

Och de bilder jag lägger ut här, eller på instagram, facebook eller what ever... Det är bilder jag inte längre har kontroll över. Jag har ingen aning om vad som händer med dem när jag publicerat på nätet. Inte den ringaste.  Jag vet ju inte vad andra gör med dem.

Därför slår jag här och nu ett slag för att Ni åtminstone ska fundera på det där ute och ta hänsyn till dem som inte själva valt om de vill vara med på bilder (tillgängliga för vem sjutton som helst) eller ej.

(Bästa sättet att bli respekterad av sin avbild är att lära honom/henne vad respekt är.

Det gör Du bland annat genom att visa din avbild respekt.

Förvänta Dig inte att ditt barn ska respektera dig om han/hon aldrig lärt sig hur man gör.)

Som vanligt när jag hade TV:n på förut, pysslade jag samtidigt med annat, vilket emellanåt blir lite tråkigt, då jag inte får med mig hela sammanhanget. Men jag sitter sällan som en staty och bara tittar på TV:n. Det är bara sådan jag är. Möjligtvis bloggar jag samtidigt, viker tvätt eller läser. Med TV:n som bakgrund, liksom.

I alla fall: Idag hade jag underbara Mia Skäringer "som bakgrund". Hon talade om Gud, och där stal jag ett citat:

"Om man ber om något som man själv är villig att förändra, men ber ändå för att klara av det... då blir det ofta som man ber om."

Håller med, kloka, härliga Mia Skäringer om hennes böner till Gud.

Som om man ber om den där sista kraften: Är Du med mig nu, gör jag det, då tar jag mig till mållinjen. Det är ju inte Gud som utövar handlingen. Det är man själv. Men Gud är KÄRLEKEN, den positiva styrkan. Och i den stund man väljer att följa detta Goda, är sååå mycket vunnet i livet. Den som har Det goda i ryggen har inte mycket att frukta. Det är en stor trygghet.