Alla inlägg under oktober 2013

Av Beatrice F Wik - 18 oktober 2013 21:29


Hela veckan har det varit alla fel på allt. Och alla. I princip alla utom på mig, så klart. Återigen... jag lär mig aldrig, helt otroligt; 40 år och står fortfarande som ett frågetecken när jag plötsligt upptäcker att ilskan till stor del visat sig grundad i mina hormoner. Ooops, PMS. Premenstruella störningar.  Fru Röd gör entré som vanligt utan att jag haft koll på det, koll på att det är den tiden nu i månaden. Den tiden då jag ALLTID är extra känslig och arg. Trött och less på allt och alla. (Ok... inte riktigt alla ;-)

Men de flesta gör fel, tänker fel, är orättvisa mot mig, uppskattar mig inte. Jag bara sliter och kämpar och ingen är det minsta tacksam för det. Det är ruskigt synd om mig och jag är naturligtvis facit för vad som är rätt och fel, för självkritik saknas totalt.

Jag måste dock berömma mig själv för att jag mitt upp i detta faktiskt mognat tillräckligt för att inte låta mina hormoner förstöra några relationer.

Jag har med all sannolikhet sårat många med min ilska genom åren. Genom att leva ut griniga åsikter och bittra tankar- många gånger åt fel håll.

Men jag börjar lära mig att behärska mitt humör.

Vilken styrka! :-) Den är ganska nyvunnen, faktiskt, det har varit MYCKET värre.

Jag lärde mig en hel del genom att se någon jag tidigare känt, totalt och ohämmat leva ut så väl ogrundad svartsjuka som själviska snedvridna och verklighetsfrämmande egotankar bland annat gentemot mig.


Det var så illa styggt att jag i den stund jag blev kallad både det ena och det andra, bara bestämde mig för att aldrig någonsin nedlåta mig till att bete mig så där. Personen i fråga ter ju sig enbart tragisk och patetisk. Eller tragikomisk. Så där pinsam så det kryper i skinnet på en så till den milda grad att man bara måste skratta åt det hela.

Jag tycker synd om den här personen och vill henom (finns mig veterligen ingen objektsfom av hen men jag skriver "henom " iaf... för jag vill inte avslöja hens kön... har ingen anledning eller avsikt att fläka ut personen i fråga så här rätt ut i cyberrymden) inget illa.

Det hela blev bara ruskigt pinsamt och jag tar bara ett kliv bort helt enkelt.


Sååå: Jag börjar lära mig att tygla min ilska. :-) Känns gott faktiskt.

Och vet ni vad... Jag är inte det minsta bitter heller längre.

Det finns ingen anledning, är på tok för destruktivt för att slösa bort sin dyrbara tid och energi på sådant.

  

Av Beatrice F Wik - 13 oktober 2013 14:54


Dagens citat:



"Du är vacker.


Ingen i världen har rätt att få dig tro något annat."

Av Beatrice F Wik - 12 oktober 2013 23:08

 

    

 

Av Beatrice F Wik - 11 oktober 2013 20:34


Båda mina "bebisar"är födda i oktober så imorgon blir det oktoberfest=)

För övrigt är jag fortfarande på rätt dåligt humör. Ska försöka tänka positivt.

Orkar inte ens skriva. Jag skriver att jag inte skriver. Hej då.

Av Beatrice F Wik - 10 oktober 2013 22:15


Jag är trött. Inte så jag vill sova, utan jag är bara trött.

Jag är trött på det mesta just nu.

Trött på att gneta, kämpa, hålla ut. Ibland går allt så fruktansvärt trögt.

Jag önskar mig lite medvind just nu.

Fast jag vet att sjömannen inte ber om medvind- utan lär sig segla.


Dagens citat blir från en låttext:

"Sån't är livet. Sån't är livet

 Så mycket falskhet bor det här.

Det jag har lärt mig- är just detta:

När hjärtat skriker: Sjung, ja sjung!"



Av Beatrice F Wik - 6 oktober 2013 08:30


Föräldrar: En sak har jag lärt mig. Förr var det så att man liksom skulle gömma undan det som var jobbigt för barnet. Det kunde vara ett dödsfall, en "ful" sjukdom eller något liknande. Barn skulle ju inte ens vara med på begravningar. Det sämsta man kan göra, som förälder i en svår situation, är nog att tysta ner barnet då det behöver prata, gömma undan det som är svårt. Att tiga ihjäl ett problem är den sämsta lösning som finns.

Tänk så många lik detta stackars barn som blivit nedtystad ska gå omkring med i sin garderob. Eller spöken menar jag. Själsspöken. Spöken som aldrig blivit framtagna i dagens ljus och därmed dödade.

Spöket är ju borta i dagsljus. Finns inget spöke om man tar fram det. Alternativt pratar man ihjäl spöket (om det nu verkligen finns ett därinne; ett styggt och elakt ett...).

Barnet med dödsångest, eller han med det ständigt malande dåliga samvetet. Barnet som är ledset.

Låt den som behöver prata prata!

(Gäller för övrigt också oss "stora barn." Vi barn som har levt så länge att vi blivit stora och kallas vuxna.)

Även om det rör sig om tunga saker.

Idealet, tror jag, är när vi föräldrar törs prata med våra barn om allt. Allt från sex till död till ångest till droger (förutom allt det roliga i livet så klart)- även om det inte är enkelt. Pinsamma och jobbiga saker. Det är faktiskt nödvändigt- för pinsamma, jobbiga saker är också en naturlig del av livet även om drömtillvaron är en värld med bara en massa skojigheter.

Baaaara guld och gröna skogar- heeela tiden.

Återkommer till mitt Arthur Lundkvistcitat: " Vi kanske inte lever i den bästa av världar, men det är den här världen som finns."

Jag fick upp detta med tanke på bilolyckan i veckan.


Konsten att döda ett själsspöke stavas alltså: S-A-M-T-A-L. Tig inte ihjäl, du kommer inte att lyckas; då har du snart ett megaspöke där inne i själen.

Stoe eloge också till alla som inte blir livrädda för människor som gråter. Gråtande människor kan vara skrämmande. Då är det enklast att försöka få dem att sluta, genom att lägga på locket.

Då kommer ju grytan att explodera efter ett tag- det är ju för sjutton naturens lag!!! Tids nog kommer den där sista droppen, som gör att det inte längre fungerar. Grytan exploderar- poff!

Tårar finns därför att de har ett syfte och de är inte farliga. Ibland behöver man få gråta ut.


Hmmm... jag är lustig. Jag kom inte dit jag hade tänkt, men det är det ingen som läser som hade vetat om jag inte skrivit det nu.

Måste sluta, på återseende- eller återläsande- eller what ever... :-)

Av Beatrice F Wik - 4 oktober 2013 21:57


Det är viktigt att ta det här med olyckor och dylikt på allvar, har jag förstått.

Har man varit med om en bilolycka till exempel- även om man hade änglavakt, får man en chock i högre eller lägre grad, och sedan måste man bearbeta det här, annars kan det få konsekvenser rent psykologiskt. Att man inte vill köra bil exempelvis. Jag älskar i nuläget både att köra och åka bil, men man vet ju aldrig hur man reagerar senare.

Att åka bil=avkoppling för mig- och särskilt skönt är det när jag lyxar till det och åker bil ensam. När jag mått dåligt har bilkörningen varit en terapi för mig- jag lugnar genast ner mig bakom ratten. Skulle kunna tänka mig att jobba som lastbilschaufför, faktiskt. Bara köra och köra. Lyssna på musik och ha det gott i mitt eget sällskap. Ibland önskar jag att jag hade ett ensamjobb, så att jag skulle få chansen att längta efter att vara social. Tyvärr får jag sällan det, eftersom jag har folk runt mig i princip konstant. Jag funderar på att börja busspendla till jobbet igen (Nu samåker vi; det är alldeles för dyrt att ligga på vägen och köra alla dessa mil ensam- dessutom rent idiotiskt ur miljösynpunkt. Egoistiskt och idiotiskt. Ibland får jag intryck av att många människor inte tycks ha försått att den här jorden har vi lånat av våra barn, och det är fruktansvärt korkat enligt min mening att förstöra mer än nödvändigt.)


När jag busspendlade fick jag den här underbara ensamtiden helt automatiskt, en och en halv timme per dag. Mina kollegor som också pendlade, kände mig och visste att jag helst ville ha hela dubbelsätet för mig själv, så att jag kunde sitta i lugn och ro och bara vara i min egen värld. Filosofera lite grann. Stora Skräcken är när någon ytlig bekant man inte alls känner för att sitta och kallprata med, kommer och sätter sig bredvid och börjar tjata om väder och vind. Svårt för dem kanske att förstå att de där minuterna på bussen är dyrbara för mig, då de kanske är de enda minuterna i ensamhet och ro jag får på hela dagen, och det känns ju hemskt oartigt att be dem gå därifrån. "Hörru du, jag vill sitta för mig själv så du får gå någon annanstans." Kan vara stötande. :/

Jag är så fascinerad av människor som inte kan läsa kroppsspråk; sittar man och stirrar frenetiskt ut genom fönstret på bussen medan någon tränger sig in på sätet bredvid ... Ska det vara så svårt att inse att den här personen (den förstnämnda) inte känner för att vara social just här och nu?

Den här förstnämnda personen kanske inte alls är intresserad av att föra ett samtal med den som kommer och tränger sig på över huvud taget. Personligen måste jag hushålla med min energi. Och jag är med all sannolikhet inte ensam.

Jag är väldigt kort mot grannar nuför tiden också. Säger bara "hej" och går. Jag vill inte vara oartig, men man hinner inte med att babbla och umgås med allt och alla- då skulle man inte få göra annat.

Jag väljer ut pärlorna bara- och till dem vill jag ge allt jag har. Man behöver inte vara omtyckt av precis alla människor. Jag tycker inte om alla, så alla behöver inte tycka om mig. De får tycka precis vad de vill om mig, och jag får tycka precis vad jag vill om dem- fast jag tänker inte göra dem illa för det. Jag respekterar dem; att de är som de är, trots att inte just jag tycker om dem.


Bara måste citera en klok Voltaire här: "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för Din Rätt att framföra den."


(Nu menar jag iof sig inte att jag önskar att alla ska framföra sina åsikter om just mig till mig, men vi har rätt att tycka, känna och tänka precis som vi vill. Och vi har rätt att säga det/skriva det. Däremot har vi inte rätt att kränka en annan enskild person.)


Och nu tillbaka till den där berömda röda:

För min del resulterade älgkrocken igår i att jag blev mycket tankspridd under dagen, ödmjukt tacksam över livet och jag gick omkring med en inbillad hjälm runt skallen; hade svårt att ta in intryck och kände mig spänd i huvud, nacke och rygg. Jag är fortfarande stel i ryggen och nacken.


Jag fick en chock för några år sedan i samband med en anhörigs plötsliga dödsfall. Det dödsfallet tog mig hårt, och även om jag ältade det mycket med mina kära vänner fick det konsekvenser för mitt psykologiska mående. Jag tog det inte på allvar riktigt, det där med att jag faktiskt var riktigt ledsen över att min älskade morbror dött så hastigt och under så fruktansvärt tråkiga omständigheter, utan jag körde bara på.

Inte bra. ;-(

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7
8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23
24
25 26 27
28 29 30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skapa flashcards