Jag hoppade trött in i kollegans bil imorse, som vanligt. Vi samåker till jobbet varje dag mellan Grums och Karlstad för att spara pengar och miljö. Intet ont anande om att jag under just denna resa skulle se självaste Döden i vitögat.

Jag skulle helt plötsligt inse hur skört livet faktiskt är.

Och tacksamt inse att den där vardagen inte är så grå- trots allt.

7.32 hoppade plötsligt en älg fram bland träden- rätt ut på motorvägen. Helt utan förvarning befann sig på en bråkdels sekund detta enorma djur alldeles inpå vår bil. Jag funderade kort på om djuret skulle stanna upp och när jag insåg att det inte tänkte det, utan sprang ut rätt framför oss där vi kom framsusande i 90 km/h, trodde jag ärligt talat att min sista stund var kommen.

"Nu är det nog slut."

Älgen kom från vänster och jag hann att snegla åt höger- och upptäcka att där körde en annan bil, på väg ut mot en högerfil- så däråt kunde vi inte väja. Min kollega bromsade, relativt lätt, då vi hade en annan bil precis bakom oss och älgen studsade upp på motorhuven, rakt framhör mig, som satt på passagerarsidan. Jag hann tänka att den hade en väldans stor... vad heter det... mule? Ansiktet var sååå stort- och avlångt, och benen långa som flaggstänger, ungefär. Innan jag visste ordet av studsade den ner igen, på vår högra sida- och Anders och jag kunde överraskat konstatera att vi överlevt.

Hade vi bara kommit en sekund längre fram hade älgen med all sannolikhet ramlat över framfönstret- och utgången hade sett helt annorlunda ut.

Min tid var inte inne än.

Jag är inte färdig.

Utan en skråma men lätt chockade hastade vi in på jobbet en timme senare efter bilbyte med mera.

Helt otroligt. <3

... Men jag tycker synd om älgen... ;(

Jag tycker alltid synd om oskyldiga djur- blödigt, jag vet. Men jag rår inte för det.

Min väninna har konstaterat att jag nog inte är urtypen för att ha försäljarjobb (när jag en gång funderade på det):

"Du har för mycket skrupler".

En skicklig försäljare har inga skrupler.

Om det är sant eller inte- har jag ingen aning om.

Jag lovade berätta när min senaste novell blivit såld.

Den är nu köpt av Hemmets veckotidning och jag skrev under pseudonymen Paula.

...Så jag tycker självklart att Du skall läsa Hemmets veckotidning! Där finns mycket god läsning.

Jag vet inte i nuläget i vilket nummer den publiceras.

Ännu en dag av jagande efter klockan, men jag vet att när tisdagen är över lättar det. Mina längsta dagar på jobbet är måndag och tisdag- därav blir allt så sent. Allt som görs på kvällen; mat, tvätt, aktiviteter med barnen. Städningen är det bara att hoppa idag; hoppa över högarna, liksom. Blunda. Det hinns helt enkelt inte med under måndagar och tisdagar. Om jag inte ska skippa lite sömn- och där naggar jag redan som det är.

Jag börjar bli förkyld så jag försöker komma i säng tidigt idag. Jag har inte tid med någon trist förkylning, men alla i princip på jobbet går och snorar, så det finns väl ingen suck att jag klarar mig... =(

Imorgon är en Stor Dag i min familj.

Jag har en Sweet sixteen här hemma, så ikväll har vi haft lite mysmiddag.

Tänk att det är hela 16 år sedan jag blev mamma.

Ååå, så tydligt jag minns när E kom! Med kolsvart hår och kritvit hy- precis som självaste Snövit. Hennes hår var flera cm långt och täckte hela huvudet; hon såg inte alls ut som en nyfödd. 4,4 kg tung dessutom! :-)

Jag ville bara ge upp runt halv nio på kvällen när smärtan var så stark att jag skrek rätt ut. "Ta fram sugklockan och dra ut ungen!!!" gormade jag men barnmorskan vägrade och körde istället fram en spegel så jag skulle se huvudet, varpå jag höll på att smälla av. Inte ett dugg motiverande var det, utan bekräftade bara min smärta: "Snälla nå'n... att ha ett stort huvud mellan benen... Konstigt att jag inte klyvs itu" var snarare min tanke, men bara en liten stund senare kom hela Elli farande- med segerhuva (dvs fosterhinnan kvar på huvudet)!

Fantastiska härliga Elli!!! 16 år imorgon! :)