Ska försöka fortsätta med mitt positiva tänk (Se nedan).

Jag hoppas dock att jag med det jag skriver kan få någon enda människa att tänka till; även om jag lovat mig själv att inte bli bitter. Det här med orättvisan beträffande könsfördelning är ju trots allt uppenbarligen ett problem i vissa sammanhang.

Något vi åtminstone borde fundera på och jag är glad, om jag bara fått EN enda människa att börja tänka lite.

Jag har nu, under de här dagarna som jag gått hemma, vänt in och ut på min livssituation, som många gånger är hemskt stressig (antagligen som många andra människors).

Men bara att bli sedd; att få ett uppmuntrande ord på vägen betyder så otroligt mycket.

Att veta att det man kämpar med och för märks.

Jag har valt att leva ensam med barnen så med gifta 80 %-arbetande kvinnor kan jag inte jämföra mig. Att vara två vuxna hemma är så klart en helt annan femma: Den ene kan hämta på träning medan den andre lagar mat. Den ene är läxhjälp medan den andre städar. Så är det, men det är som sagt ett val jag själv gjort så där säger jag inte ett ord.

Däremot; när jag jämför mig själv med män i samma sits som min skevar det- och det stör mig.

Nog tjatat om det. Imorgon ska jag i alla fall till min läkare igen, och vi får väl se vad hon har att säga om min hälsa. ;)

Nu måste jag lämna den där bittra klagomusen bakom mig.

Hej då Bitterhmhm.

Det hjälper ju föga att tycka synd om sig själv- tycka att man dragit en nitlott (som är kvinna). Vare sig jag dragit en nitlott eller inte är det ju den här lotten jag har på fickan.

Jag tycker inte att livet är rättvist; jag tror det är enklare att vara man, men vad ska jag göra åt det? Förändra samhällets värderingar eller kanske byta kön? Gå till läkaren och säga att: "Å, det är så förargligt, jag har verkligen dragit en nitlott beträffande könsfördelningen. Operera om mig till karl."

=) Jag skulle bli en alldeles utmärkt karl, tror jag. Homosexuell eftersom jag inte på några villkors vis kan se en kvinna som ett sexobjekt. Tuttarna har hon för att amma barn och resten tänker jag inte gå in på. Kvinnor är söta och snälla men till för att ha som väninnor och inget annat. Jag skulle aldrig vilja ha ett intimt förfållande med en kvinna; vi är för krångliga, hormonstinna och neej... det skulle aldrig gå.

Det senare var ett skämt, men det var roligt att leka med tanken.

Jag inser dock att jag måste tänka positivt. Lämna alla negativa tankar bakom mig och gå. Framåt. :-)

Jämlika. Kvinna-man. Eller hur? Mannen tar pappaledigt, kvinnan jobbar.

Verkligen...

Jag har flera manliga vänner som lever som jag. Ensamma med barn (ja, när de inte är hos sin mor, då). Denna pappa FÖRVÄNTAS helt enkelt inte ha det lika städat och snyggt som jag; han är ju man. Han är hemskt "duktig" som klarar av barnen ensam och ingen förväntar sig att han ska fixa med barnkalas när barnen fyller år eller stå med middagar vid högtider. Äter han på restaurang med barnen är det inte ett dugg konstigt. Han är ju man, och inte sjutton kan väl män laga mat. Kan de det, är de "duktiga." Definitivt en bonus om en man kan laga mat. För att inte tala om en man som bakar. Wow! Han kan ju faktiskt unna sig att köpa sina bullar på Coop om han nu får besök. (Om inte besöket har med eget fikabröd, naturligtvis, man kan ju inte ta för givet att en man haft tid över till sådant.)

Går kvinnan ut och äter på restaurang med sina barn är hon "lat" som inte lagar maten från grunden.

Hör och häpna: Hennes dygn är också 24 timmar. Det är lika långt som mannens, inte en sekund längre.

Förutsätt att kvinnan också jobbar heltid- exakt lika många timmar som mannen. Har hon inte sitt hem rent och snyggt är det ju lite konstigt. Hon är ju kvinna. Kvinnor gillar att städa och hålla rent och snyggt och har hon inte hunnit med att städa för att hon haft fullt upp med ungarna är det lite sunkigt. Hon skulle kanske kunna vara på två ställen samtidigt? Egentligen skulle hon nog kunna jobba heltid och vara hemmamamma på en och samma gång. Återhämtning- vad är det?

 Kvinnor gillar så klart att laga mat och fixa bjudningar för allt och alla. Eller hur? Det tycker hon är roligt, män kan ju inte sådant. Men att hon jobbar heltid på detta, kanske till och med studerar också, det är inte särskilt duktigt. Det är självklart; helt enkelt något man kan ta för givet. Hennes dygn har nog, av någon outgrundlig anledning, några extra timmar.

Kvinnan fixar allt. UTAN uppskattning- det behövs väl inte?

Jämlikt samhälle?

Nej, frågande står omgivningen om kvinnan inte pallar.

"Jaså, blev du utbränd du?! Konstigt. Det är nog en svag person det här."

Jag börjar få tillbaka energi, märker jag- eftersom jag börjar få skrivarlusten tillbaka.

Jag ögnade just igenim mitt förra inlägg och såg att det såg konstigt ut att vara sjukskriven pga "lite ont i kroppen och trött och fryser." Saken är den att för tre år sedan drabbades jag av utmattningsdepression- och det var det värsta jag upplevt. Hela min själ var försvunnen i flera år. Jag tvivlade på det själv ibland "Jamen jag sitter ju här..." men det var verkligen illa ställt med mig. I det läget är det inte längre frågan om (se nedanstående inlägg) : "Så här törs jag inte göra... då kanske folk tror att jag har psykiska problem". Då är det "JAG SKA MÅ BRA, JAG SKA UPP" ...och det där om att andra människor eventuellt TROR si eller så... det ligger långt, långt ute i periferin.

Jag uppmärksammar därför första tecken på när det barkar iväg- jag vet hur det kan bli om man inte tar det på allvar.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få mig själv tillbaka; jag var bara en skugga av mitt forna jag under en lång period.

Men sakta, sakta kom jag upp igen, ur mitt svarta hål.

Och så plötsligt en dag sa min frissa, som bara såg mig varannan månad: "Men vad har du gjort? Du strålar!"

Jag tyckte inte att jag strålade särsklit mycket men jag insåg att jag var återfunnen.

"Jag har aldrig glömt vem jag var- jag har bara låtit det sova. Kanske hade jag inget val- bara viljan att finnas kvar."

Jag har hört att folk undrar hur det är med mig när jag är sjukskriven- denna vecka ut.

(...hoppas jag; alltså att det inte blir längre.)

Jag är trött och fryser, har lite småont i kroppen, men är vid gott mod- har inte tappat humöret.

Saknar dock alla befriande skratt när jag går hemma.

Jag går inte och skrattar för mig själv på dagarna; där går gränsen! =)

Men jag har barn som har begåvats med en ganska stor portion humor, så vi har roligt emellanåt.

Saknar lite galenskaper, inkorrekta, tokiga människor ... som jag.

Kakan söker sin maka =)

Jag tänker ofta på "Han är å bajser"- en gammal kamrat... 

(Det där var ett svar jag fick av en kollega när jag frågade efter någon och hon tyckte jag behövde muntras upp. Jag glömmer aldrig uppsynen på den här stackars mannen jag frågade efter när han kom gående till sitt rum: "Hörde att du var å bajsa?") Ja, hon var så härlig. Intelligent och duktig, den här kollegan, men kunde säga saker som man helt enkelt bara dooog av när man hörde. Det icke-förväntade svaret i en stel miljö. Stämningshöjande. Absolut min typ av humor. (Fast det måste ju vara "rätt" personer inblandade och "rätt" miljö (Passar kanske inte på föräldramötet.... Varning, alltså: Don't try this at home!)

En man jag känner sa vid ett tillfälle "Så där törs jag inte göra, för då kanske folk tror att jag har psykiska problem".

???

Kan tillägga att den mannen och jag aldrig kom varann jättenära.

"Vad då psykiska problem!?", tänkte jag. Jag har fullt av psykiska åkommor, inte så jättefarligt just nu, men det har varit riktigt jobbigt tidvis tidigare i mitt liv. Hualigen- när det varit som värst och ångesten och sömnlösheten bitit i-  då har det inte varit någon barnlek, det ska gudarna veta! Men det har jag skrivit om så många gånger, så det hoppar jag just nu. (Jag har däremot ingen psykisk sjukdom eller störning, men hade jag haft det hade det inte varit något jag bett om att få heller, för den delen) och vem f-n bryr sig om utifall "folk" tror att man har psykiska problem?! Det är ju ändå deras sak och folk får tro precis som de vill, det viktiga är ju att man själv mår så bra som möjligt- och får slippa problemen.

Det är tråkigt med människor som lägger stor vikt vid vad andra människor tycker och tänker, tycker jag (men som sagt: jag är ju inget facit) för det hämmar ganska mycket. Bättre att försöka vara som man är. (När man nu inte blev "som man skulle")  :)

Ni vet... världen är full av dåliga kopior, men bara ett original av varje.

Låt oss vara som vi är i möjligaste mån. Åtminstone försöka så gott det någonsin går att inte göra någon annan människa illa, men att lägga värdefull energi på att undra vad andra människor tror och tycker och tycker om en... ja, det är väl ändå överkurs, när livet är så hektiskt som det faktiskt redan är.

Jag har inte haft någon inspiration att skriva den senaste tiden pga att jag varit ur form.

Kan dock berätta något lustigt för alla viktsfixerade. Själv vägrar jag bantning. Jag är däremot mån om att min kropp ska vara i gott skick- med anledning av att jag vill klara av livet och alla motgångar och uppförsbackar, men har jag storlek 34 eler 40- det är av sekundär betydelse. Fem-två, LHCF och hela faderullan, det får ni hålla på med om ni vill. Det är säkert hälsosamt så det är nog bra.

Men min kropp följer med mig i mitt humör och när jag mår bra blir jag rund såklart- även om jag tränar och står i; jag får aptit på livet, helt enkelt. Då är jag ärligt talat lite tacksam över att jag kan lägga på hullet- jag har haft perioder av depression, då jag varit underviktig.

Nu har hela jag hamnat i en svacka och vägde mig därför förra helgen. Jag brukar aldrig ens väga mig annars.  Men jag vägde mig igen idag och har gått ner 2,5 kilo- bara på en vecka. Uppenbarligen har jag inte aptit på livet just nu. Har också (till viss del) fått tillbaka eksemen på kroppen, som jag får när jag inte känner mig i fas.

En parantes på tal om eksem: Jag ska väl inte lämna ut andra människor på min blogg, men det här rör en anonym person så jag bara måste berätta om den lägsta kommentar jag tror jag fått som vuxen- den rörde nämligen just mina eksem. En annan vuxen männsika- som kände ilska gentemot mig, och hade för avsikt att göra mig ledsen påtalade vid ett ilskeutbrott att jag "har eksem som kliar".

Som om kommentaren skulle göra mig ledsen; det är ju som det är, liksom...

Jag får eksem vid stress, hello??? Vad göra åt det förutom smörja in mig? 

Ungefär som att säga till en annan människa att den är tjock, eller: "Du har glasögon, du- då har du fel på din syn, minsann". Så lågt att det inte ens kan kommenteras. Man känner egentligen bara empati för den stackare som säger det, som inte förstår bättre. Men säger man det till personen i fråga: "Jag känner empati för dig för att du inte förstår bättre, utan fäller sådana kommentarer. Jag kanske skulle handleda dig i hur man beter sig när man är vuxen, så du inte skämmer ut dig ännu mer" blir det ju bara ännu värre. Bättre att bara hålla tyst.

Tillbaka till tråden:

Det skadar mig inte alls att gå ner i vikt, jag är lilla rultan, jag, men det är så ironiskt, min kropp kör en egen bantningskur emellanåt- så jag står över det där med fasta på eget initiativ.

Det där sköter min kropp själv.

Tror över lag att vi mår bäst då vi låter allt vara så naturligt som möjligt, utan så mycket krångel utifrån. Naturen måste väl ändå ha fixat våra kroppar på allra bästa sätt- av sig själv?

Nu hade naturen förvisso ingen aning om att vi skulle konstruera vårt eget samhälle, där vi inte behöver jaga vår mat (därför kickar vi på rörelse), utan vi kan bara gå och köpa hur mycket sötsaker som helst och sedan sitta stilla på våra rumpor.

Så till viss del måste vi väl kompensera det här, men bör ändå veta att vi faktiskt äter av en enda anledning: för att kunna leva.

Inte tvärtom.

Jag har flera manliga vänner; tycker det är enkelt att umgås med karlar. Detta kan många uppleva som lite underligt, då kvinnor ska ha väninnor alternativt är hon ihop med mannen hon umgås med.

Jag är inte ihop med någon av mina vänner, vare sig kvinnliga eller manliga- men de är lika mycket vänner- oavsett kön. Jag tänker inte heller låta någon annan människas förutfattade meningar komma i vägen för någon vänskap. Varför skulle jag?

Nu talar jag om förutfattade meningar, dvs vad folk tror (ja, vissa åtminstone): "Men j-ar vad många män hon har den där Bea. Igår såg jag henne med en man, idag en ny."

Jaja, då får de väl tro det då. Om de inte förstått att en kvinna kan ha en vän med snopp utan att hon för den sakens skull måste hoppa i säng med honom. Hallå, liksom!? =)

Vad som också kan finnas är kontrollerade svartsjuka. Mina kärlekar har inte varit lagda så, förvisso; de har förstått att jag har flera nära manliga kamrater. Är de svartsjuka funkar det inte. Men man har ju sett svartsjuka... usch, det är så destruktivt. Så förtärande. Å andra sidan kräver ju detta av mig att jag är accepterande och jag är (har blivit, med åren) av den inställningen att man inte kan tvinga någon till något. Den som älskar måste göra det av egen fri vilja och har jag ingenting för att kontrollera någon eller stänga någon inne. Skulle aldrig falla mig in att läsa någon annans sms, mail eller liknande. Det är integritetskränkande och respektlöst och jag förstår faktiskt inte syftet.

 Och skulle det visa sig att min tillit varit missbrukad finner jag ingen anledning att bygga upp en relation över huvud taget. Då kan det lika gärna kvitta. Så enkelt är det.

Idag träffade jag en av dem (ja,dessa vänner med snopp), vi har en sådan speciell vänskap. En sådan som inte kommer och går- så är det ju med många människor, och så ska det väl vara. Livet förändras och vi med det. Så är det. Jag tycker inte man ska bli för sentimental; det tillhör ju livets gång, liksom. Sån't är livet.

Men vissa finns förhoppningsvis alltid kvar. Det är så ironiskt; jag hade en gång en kärlek (ja, jag har haft flera kärlekar i mitt liv). Den här kärleken hade en god kamrat och denne blev en av mina allra bästa vänner. Kärleken dog- men vänskapen till hans gode kamrat består. Så lustigt. Kärleken kommer och går- vänskapen består.

Fast inget "minne" slår väl mina barns far!!!

 Den karln är också historia i mitt liv, men han lämnade två underbara ungar efter sig- det var väl inte så dumt, hihi! :-)

Jag gör inte så mycket de här dagarna jag är sjukskriven. Försöker vila, gör vissa saker som jag helt enkelt måste med barnen. Jag tror jag har fått sömnsjuka- har ett rejält sömnbehov. Nej, skämt å sido... :)

Jag led som ung av ständiga insomningsproblem, tror dock att jag kommit över dem nu och jag är så omåttligt glad att mina barn inte ärvt detta gissel. De somnar så fort de lägger huvudet på kudden och sover fridfullt hela natten. Utan att krångla går de sedan ( trots att båda är tonåringar) upp när klockan ringer.

Jag har aldrig styrt deras sömn eller hållit benhårt på några regler: "I säng åtta och upp sex" utan naturen har styrt deras egen rythm och den stämmer bra överens med samhället i stort. Så det är inga problem alls.

Sedan är det säkert olika från barn till barn. Kanske vissa får ungar som är riktiga nattugglor som MÅSTE tvingas i säng och då är det ju en helt annan femma. Jag har i alla fall sluppit det, vilket är jätteskönt! :)

I allmänhet tror jag att naturen sköter det där med mat och sömn av sig själv och gör man som förälder ingen större affär av det så tror jag de flesta ungar klarar sig både utan ätstörningar och sömnstörningar men det är väl en kontroversiell fråga.

Vi sover och äter för att leva- that's it. Varken mer eller mindre, inte så mycket att tjata om.

 Igår kväll såg jag i alla fall en film, sedan gick jag till sängs och sov gott hela natten. Sov under dagen idag, tills barnen kom hem från skolan. Sedan iväg och göra diverse nödvändiga ärenden. Nu trött igen och har en malande huvudvärk. Har tagit på mig mina glasögon, som jag annars är dålig på att använda, i hopp om att huvudvärken ska ge vika.  

Nu är inte jag riktigt i form att träna, men för den som är det, är den här låten superbra för man ökar och minskar takten med den i gymmet.