Härom dagen hämtade jag upp min dotter hos en kamrat på Sandbäcksgatan i Karlstad. Det slog mig plötsligt att en av De Stora föddes just i det kvarteret jag befann mig i, nu i veckan. Så nära mig... Häftigt.

Han gick omkring där, som barn, innan familjen flyttade till Filipstad (där han än idag sitter- som staty)

Nils Ferlin har alltid varit en av Mina Stora. Och när jag skriver "alltid" menar jag verkligen alltid- för mig. Så länge jag kan minnas. Min pappa gillade Ferlin, så det lästes mycket poesi i mitt hem. Men det fanns många poeter. Jag fastnade dock för Ferlin. Hans sätt att skriva är så enkelt men sååå träffsäkert, klockrent. Ding-ding- orden sitter exakt där de ska.

Jag gillar det dystra, sorgsna, svarta över honom. Det är vackert.

Tänk om man kunde få resa i tiden... få sitta där i sena kvällen, på ett rökigt café i Klarakvarteren i Stockholm, bland bohemerna, någon gång på 1930-talet. Känna atmosfären.

DU HAR TAPPAT DITT ORD

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort
du barfotabarn i livet.