Ju längre tiden går, och ju äldre man blir, desto mer funderar man över vad som händer med den här planeten. I alla fall gör jag det. Har jag tur (om jag får den stora äran att fylla 80) har jag levt halva mitt liv nu. Jag börjar inse att min tid är begränsad, att den här tiden jag har här faktiskt är ett lån och det gäller att använda det här jag fått låna på ett förnuftigt sätt.

Sedan ett par veckor tillbaka har jag och min färdkamrat börjat busspendla till jobbet (7 mil t o r från mitt hem) från början pga bilkrångel i kylan :/ och det känns så jäkla gött nu när vi väl kommit igång.

(Lilla Latmasken är en ful f-n som ständigt måste bekämpas. I den stund man ger upp för den är man förlorad. Förtappad, hehe!!!.)  =)

Av ren slöhet väljer man ofta bilen, men har man väl fått upp den där feta ändan ur vagnen och kommit sig för att ändra sina vanor känns det mycket bra .Jag rekommenderar verkligen fler att resa kollektivt, framför allt pga miljön. Det känns så fruktansvärt bra i sinnet att veta att man inte tär i onödan på den här jorden som vi fått låna av våra barn och barnbarn i några år! Visst, det kostar kraft (jag måste exempelvis pallra mig upp ur sängen en timme tidigare på morgonen om jag bussar), men vinsten är så mycket större. Att veta att jag inte lämnar ett enda spår efter mig (bussen skulle gå i alla fall) i samband med min resa betyder mycket för min sinnesro. Det känns gott där inne i själen!

 Jag tycker många gånger att vi värderar helt fel saker; vi lägger fokus på fel punkt- hela tiden med oss själva i centrum (så klart): jag, jag, jag, min tid. Min tid är så klart kvalitetstid för mig. Men att veta att det man gör innebär någonting gott (inte bara för just mig) är harmoni för själen i allra högsta grad. Jag anser mig i ärlighetens namn inte ha rätt att komma ner hit (som jag ser det; gå några decennier på jorden) och bara slösa och ta för mig- lämna platsen mer förstörd än den var innan. Mycket kan vi inte göra så mycket åt (jag är ingen miljöaktivist in absurdum, verkligen inte...) men det vi enkelt kan göra, som innebär förändring, menar jag också att vi SKALL göra. Det är vår plikt. Vi har en massa rättigheter som människor. Det är bara att ta för sig av allt naturen har att ge. Men med detta härliga följer också ett ansvar. Det är helt enkelt en förutsättning för livet. Man kan inte bara plocka åt sig av det goda och sedan lämna vidare det man använt i en jäkla röra. Usch- vem kan leva med det på samvetet och samtidigt tycka sig ha ett gott liv!? Då måste man vara totalt befriad från ansvarskänsla anser jag. Egocentrisk. Kom ihåg att Du är viktig, unik och betydelsefull- men Du lever inte ensam på den här planeten - och Du är inte den sista människan här. Det ska hålla långt efter att Du lämnat in också.

Bilen är en av våra allra största miljöbovar (om Du inte redan hade koll på det) och det är det lilla som räknas i långa loppet. En kan inte göra allt, men om alla bidrar med sin lilla del kan vi komma en bra bit tillsammans!

Nu kommer det utlovade svaret på gåtan, som löd:

"Vet du vad det är för skillnad på en struts?"

Mmm... Har Du nu funderat ordentligt?

Svaret är:
"Båda benen är olika långa. Särskilt det vänstra."

Jag har stulit den från en kollega vid namn Mattias. Han är rolig, ser ni! =)

Jag har så där törr humor. En annan grej jag höll på att skratta ihjäl mig åt igår:

Det var tragiskt egentligen. En kille som driver en blogg här på Bloggplatsen, han berättade om sitt narkotikamissbruk, och det är ju minst sagt roligt. Men jag kunde inte låta bli att skratta när han beskrev ett amfetaminrus på en festival. Han visste inte vad han gjort, och berättade hemska saker. Men så började jag skratta när jag läste att han frågat sin kompis:
"Hade du på dig benen när vi kom?!"

Törr Beahumor. :/

Få saker i livet är så allvarliga att man inte kan skämta om dem, anser jag.

Kanske just för att de är så alvarliga anser jag istället att man ska skratta åt dem.