Nu kan jag fortsätta på fg inlägg!

Jo, jag älskar våren, skrev jag. Lever upp med solen. Så funkar inte alla. En del tycker att sommaren och våren är jobbiga årstider. Jag "går ner" på hösten av mörkret, även om den har hög mysfaktor. Så är det. Vissa är morgonpigga, andra kvällspigga. Kul att vi är olika!

Jag diskuterade detta med mina vänner, detta med vårdepressioner, då jag inte förstår det, jag funderade på hur man tänker då. Fast det kan ju ha biologiska orsaker också, man reagerar på ljuset på ett negativt sätt. Kanske. Eller jag vet inte? Fick en förklaring i att en del kan må dåligt av att se andra runt omkring glada och lyckliga (som på våren), och då i jämförelse tycka synd om sig själva.

Då vill jag säga en sak: Ingen förlorar på att människor är glada och från hjärtat lyckliga! Lyckliga människor blir vänligare och mer generösa än olyckliga. Man orkar ge till andra då. Innerlig glädje smittar, liksom skratt. (Nu pratar jag om den där ärliga glädjen från hjärtat, inte den där påklistrade fasaden om "Lyckade kvinnan/mannen" med det perfekta äktenskapet, barnen, huset, träningen, kosten. Bla bla bla). Utan lycka och harmoni rätt igenom. Från själen.

Kom ihåg det: Glädje smittar!

Och om Du blir avundsjuk på någon som är glad och lycklig, tänk på att den där personen kanske har sorger Du inte vet något om. Alla har sitt, vad de än säger. Och ju ärligare man kan vara med att visa sig svag ibland, desto ärligare glad kan man också vara. Det viktigaste är ju inte hur det verkar och ser ut, utan hur det är egentligen! =)

Dessutom är livet inte statiskt. Det förändras hela tiden. Vi vet inte vad som händer imorgon.

 En vän till mig är relativt nyförlovad, kom med en jättefin guldring och han riktigt strålade. :-)

En tredje vän berättade då med glimten i ögat att hon var avundsjuk. Jag tyckte det var jättekul, verkligen, för min kamrat, men det är svårt att bli avundsjuk (säger en skild kvinna om en guldring... Näe, kanske inte så jätteavundsjuk, jag har just plockat av mig min, liksom, och min guldring lät jag gjuta om till en frihetsgudinna (nej, det gjorde jag inte.)... :/ )

I alla fall... Det går upp och det går ner, livet. Inget varar för evigt, tyvärr. Varken nya förlovningar (det blir snart vardag, hur man än gör) eller dåligt humör heller, för den delen. Och man bör inte tycka synd om sig själv för att någon annan är glad, snart kommer turen till Dig och då skulle du inte vilja att andra surnade till om Din lycka.

Det är den första dagen idag, som jag haft vårkänslor. Solen har lyst, så länge och gött, och det har varit lite dripp-dropp här utanför fönstret.

Jag älskar våren, lever verkligen upp när solen kommer fram.

Hösten är mysig, framför allt i början med vackra färger och stearinljus på kvällarna, men jag blir lite trött och nedstämd av mörkret. November kan vara rätt tuff, anser jag.

Vissa får ju vårdepressioner, vilket jag då, inte alls förstår. Så lustigt att vi människor är så olika! Och roligt. Med variation. alltså. Olikheter berikar. Finns inget som är så intressant som att diskutera med människor som tänker totalt olikt mig. En av mina bästa väninnor t ex, berättade härom dagen om sina morgnar. Direkt när hon vaknar vill hon upp, duscha och sätta på sig kläderna. När jag vaknar är jag astrött (ja, om klockan ringer, alltså, jag vaknar sällan av mig själv). Om jag är ledig vill jag helst ta det mycket lugnt i början av dagen, gå omkring i min morgonrock och bara mysa. Och dricka litervis med kaffe så klart. Annars sover skallen hela dagen. Jag har alltid mycket att pyssla med och får sällan långtråkigt. Eller aldrig, tror jag. Jag förstår inte det ordet. Och jag har verkligen inte tråkigt i mitt eget sällskap. Jag är en av de mest intressanta parsoner som finns, tycker jag själv och jag älskar att spendera tid med mig själv.  Jag har ju så bra åsikter, värderingar och intressanta intressen! =) Tycker jag själv, alltså. Annars skulle jag ju inte ha de åsikterna, värderingarna och intressena. Då skulle jag så klart byta. ( Så jag förstår mig inte alls på människor som inte törs säga hur de tycker. De tycker ju så för att de anser att det är det bästa och då är det naturligtvis bäst för dem. Och man kan aldrig tycka fel. Så stå på dig, Kära Medmänniska! Du har all rätt i världen att vara som Du är och ta Din plats på jorden!)

Mycket asocialt drag (ja, det där med att jag älskar mitt eget sällskap). Å andra sidan älskar jag andra människor också, och tycker om att umgås med andra med. Vilket betyder att jag är lite anpassad till samhället i alla fall. Jag är ingen eremit.

Jag skulle egentligen skriva om vårkänslor och vårdepressioner men en grabb drar i mig så jag får återkomma.

Mååånga kloka ord var det. :)

Benny Andersson har skrivit denna fantastiska text som framförs av den inte ett dugg mindre fantastiske Peter Jöback.

(Det är mycket, mycket fantastiskt alltihop)  :))

Han kom med mig
när jag drog bort den våren
som en hund följde han mig tätt i spåren
Jag var glad åt hans sällskap
när jag sökte guldets land,
men Kristina,
guldet blev till sand

Vi slet ont
ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad,
ta mig tillbaka
Men jag vägrade alltid,
fast jag tvekade ibland
Å Kristina,
Guldet blev till sand