Efter inlägget jag skrev om Lady Gaga fortsatte jag titta på henne; hon är ju riktigt bra! =)

Hennes klädstil fick mig att minnas en gammal incident, nu kan jag inte mer än skratta åt det, men just då blev det himla dumt.

Saken är den att jag verkligen gillar den där typen av kläder (ja, inte fullt lika avklätt som Gaga, då) men jag har mycket kläder hängande i garderoben som jag i princip aldrig använder, för de passar inte in i sammanhanget.

Jag har en kort, svart skinnkjol t ex som jag bara använt ett par gånger för i det jobbet jag har med ungdomar känns det inte passande att klä sig hur som helst.

Höga klackar gick jag alltid i förr (t o m  srang till och från bussen i skyhöga klackar) men nuför tiden är jag mer bekväm av mig, Det var lite roligt en gång när det kom en skoförsäljare till min förra arbetsplats och han berättade hur fotriktiga alla hans skor var och en kollega och jag gav varandra en snabb blick (hon gick också alltid i högklackar) sedan frågade jag om han hade fotriktiga stilettklackar. Han tittade på mina höga stövlar någon sekund innan kollegan och jag brast ut i gapskratt och några fotriktiga skor köpte jag aldrig.

Men en knäpp incident som jag kom att tänka på när jag såg Gaga var när jag för några år sedan gick i KBT. Jag skulle bli kvitt mina sömnproblem genom terapi och det blev faktiskt mycket bättre.

I alla falll.... Jag har mycket kläder jag sällan använder för att det helt enkelt inte passar sig.

Men en dag när vi hade studiedag på min skola, och inga elever var där passade jag på att använda mina spetsstrumpbyxor, som jag tycker är så fina...  Mmm, lite gränsfall till kort kjol när man är lärare, men som sagt: vi hade inga elever så det gick bra. Problemet var bara att i bilen hem kom jag plötsligt på att jag skulle på KBT, första samtalet också, och jag hann inte hem och byta om.

Och jag glömmer aldrig terapeutens ansiktsuttryck när han ropade mitt namn i väntrummet och jag reste mig upp i dessa kläder. Han stannade till en mikrosekund och stirrade uppifrån och ner på mig, såg märkbart förvånad ut; han hade nog inte räknat med att det skulle komma en kvinna i den typen av kläder på ett terapisamtal, de där spetsstrumpbyxorna var verkligen iögonfallande och det blir rätt extremt i kombination med höga stövlar med smala klackar.

Ja, hualigen... det var pinsamt, men jag låtsades inte om någonting och vi pratade på  och hade terapi. Det var inget mer med det. Men jag undrar vad han egentligen fick för första intryck av mig. Ja, det lär jag adrig få veta.