Alla Hjärtans Dag i övermorgon.

Någon ställde frågan rakt ut här i portalen: "Vad tycker Du om Alla Hjärtans Dag?"

Det blev aldrig av att jag svarade, så jag skriver om det på min egen blogg istället.

För några år sedan var det en "högtid" som jag gick omkring och irriterade mig på.

Man skulle ju kunna tro, att om man irriterar sig på det, är det kanske för att man själv känner sig oälskad eller utanför på något vis, men så har faktiskt inte varit fallet. Jag var stabilt gift på den tiden och min dåvarande make var duktig på att komma hem med chokladaskar den 14 februari (det var vad jag brukade få- å gottegrisen Bea var så nöjd, så) så jag kan absolut inte kladra den karln för att vara dålig på den sortens uppvaktning. (Det vet Ni väl, män... att kvinnor ÄLSKAR att bli uppvaktade på gammaldags vis!!! Eller... i alla fall jag. Smycken, blommor, choklad- det gamla klassiska... då smälter vi som smör!) 

Jag har aldrig känt mig bortglömd på Alla Hjärtans Dag ens då jag varit skild, beroende på att min käre far tänkt på mig (han köpte ett silverhjärta som nu hänger så fint i min sons rum första året jag var nyskild exempelvis) och jag har dessutom på äkta gammaldags vis blivit uppvaktad av fina män i min närhet med blombud (då är man verkligen prinsessa för en dag =) och jag har mina två Hjärtan i form av barnen osv.

Så där klämmer inte skon.

Däremot är jag allergisk mot "fasadmålningar" och dessa skjuter i höjden just på Alla Hjärtans Dag.

Med fasadmålningar menar jag saker man gör, inte för sin egen, utan för omgivningens skull. För att de ska se bra ut (skit samma hur det är i verkligheten). Jag lovar att alla sociala medier kommer att vara fulla av kärlekshälsningar och hjärtan. Folk kommer att skriva ut sin kärlek i tidningarna.

Jag kommer aldrig, det lovar jag, skriva ut hur mycket jag älskar en karl på denna blogg- eller i något annat forum som i första hand riktar sig till vem-som- helst, till allmänheten. Jag förstår inte syftet, faktiskt. Jag säger det naturligtvis till honom istället och sköter det där lite mer privat. Det är väl ändå något bara mellan honom och mig; vi behöver inte ha publik när vi älskar varandra och jag behöver inte basunera ut det på riksnyheterna. Då blir det hela liksom lite smått löjligt, tycker jag. "Jåligt", som vi säger i Värmland. Men det är jag, det.

Men man blir gammal, =/ ... så nu orkar jag inte lägga så mycket kraft på att irritera mig på trams, längre. Oftast är det väl unga tjejer som tycker att det är lite häftigt det där, och som vill visa upp sig som lyckade. Inget att bry sig om, de skadar ju ingen (utom möjligtvis den stackars generade pojkvännen) så de får hållas, haha! =)

Däremot är det viktigt, tycker jag, att tala om för unga brudar att det faktiskt är det som är innanför skalet som räknas. Inte varken hur saker och ting ser ut- eller hur de ser ut själva. Vi vet ju tyvärr allt för väl hur det kan sluta om man bara fixerar sig vid sin egen kropp och sitt utséende...:( Anorexia är en jättehemsk sjukdom, svår att bli av med dessutom. Jag vet- har sett det på nära håll. Ingen lek.

Fast det är ju vackert med kärlek i sig, så en dag tillägnad Kärleken är väl lite sött, förvisso.

Om än lite pluttigt. EN dag räcker inte- inte på långa vägar.

Den i särklass starkaste kraften i livet. Utan den fanns vi inte ens här.

Utan den skulle det inte finnas något att tro på, något att kämpa för.

För när allt verkligen kommer omkring är ju Kärleken det enda som betyder något.

Familjen, vännerna. Och STÖRSTA AV ALLT ÄR KÄRLEKEN.

Ha en fin Alla Hjärtans Dag!

Svälj lite stolthet om kärleken så kräver

och slösa inte kraft på svartsjuka,

det äter bara upp dig.

Förlåt hellre för ofta än för sällan

... Och älska alldeles för mycket!!!

(Det är mitt råd... Jag som är så fantastiskt duktig själv på relationer. :/ 40 år och skild två gånger.

Å andra sidan kanske det är just sådana som jag som sitter på erfarenheter som kan ta mig friheten att ge råd. Bästa läroboken är livet självt. Och det är just av misstagen vi lär oss allra mest. För övrigt är det inget obligatorium att följa mina råd. Man gör som man vill)   =)

Ps. Jag lovar att dra ner på antalet paranteser i texten. Det stör, faktiskt, när de blir så många till antalet.

Men jag ooorkar bara inte gå in å ändra nu. Det får va´ för denna gång.

Jag fick en kommentar (nedan) från en lärare jag haft en gång, och hihi=) jag kunde bara inte låte bli!

Jag mötte en bekant på ett köpcenter idag.

"Jaså, ni är också här och shoppar?" menade jag.

"Jaa... Ett tidsfördriv" svarade han.

Jag skrattande menande (vill ju inte verka knäpp i onödan) men jag förstår inte ordet och kommer nog aldrig att göra det. (För mig är det ungefär som att säga: "Jag fördriver min intelligens. Jag har för hög intelligens, så jag måste slösa bort lite."

Hur i hela fridens namn... Hur kan man vilja att tiden ska gå fortare än den redan gör???)

Själv tittar jag på klockan och tänker: "F-n!!! Är hon redan så mycket?"

För mig går tiden alltid för snabbt. Söndag kväll redan, och det har gått i ett. Den mesta av min tid går till barnen, idag har jag t ex jobbat i min sons bandykiosk. Jag vill ge barnen så mycket tid jag kan, för jag vet att de är ett lån.

Men tiden rusar- och jag hastar efter.

Omgiven av underbara, förstående vänner, som inte tar illa upp för att jag inte alltid kan umgås så mycket med dem, som jag egentligen hade velat. Det är ju så... de flesta har mycket om sig och kring sig.

Man kan ju fråga sig hur jag kan ta mig denna skrivtid- men det här är aktiv vila. Här öser jag fram energi. Jag tänker mycket på hur jag ska effektivisera min tid här hemma, vad jag kan prioritera bort osv. Så mycket att jag igår drömde att jag försökte effektivisera mitt ätande!!!=)   (Då är det kris!)

Jag är så trött på att man alltid måste välja bort, men det är ju som det är. "Nu har jag två timmar fria- vad ska jag göra av dem, liksom?" Sjuttiofem saker man skulle vilja göra... men det går ju inte. Och när kommer jag få den tiden att göra allt som jag egentligen vill, men som jag hela tiden tvingas skjuta upp?

Jag ska försöka att dra ner lite på städningen, försöka promenera mer istället för att bry mig om att det ska vara snyggt här hemma. (Det ger mig mer energi) Fixade det bra när barnen var små, då var det så mycket omkring oss att det helt enkelt inte gick att hålla ordning över allt, men nu när de börjar bli äldre glider man mer och mer in i det där slöseriet med tid som ett superstädat hem innebär. Jag funderar faktsikt på vad människor som alltid har det hyperrent hemma egentligen har för intressen, alla har ju ett dygn på 24 timmar, liksom, så onödigt att städa bort hela den tiden. Jag måste lära mig att hoppa över högar igen, för att inte stressan sönder mig själv. Hade jag haft råd hade jag skaffat städhjälp, direkt. Tycker inte det är ett dugg illa, rent moraliskt, att köpa den tjänsten och jag har flera vänner som har städhjälp hemma. (De har dock gjort ett annat yrkesval än jag... hmmm) Jag ser det som att köpa vilken tjänst som helst. Jag går till tandläkaren för att hen ska ta hand om mina tänder exempelvis.

Jaja. Nu ska jag förbereda några lektioner inför morgondagen. Jag ska förbereda dem tidseffektivt, hihi!!!:-)

I

Roligt men vanskligt.

Internet.

Skriver man som vi gör när vi bloggar måste vi så klart vara medvetna om att vem som helst kan läsa. Även om man skriver till en tänkt krets.

Jag skriver för att det uppfyller ett kreativt behov hos mig, ett skapandebehov som jag får utlopp för när jag skriver. Jag har alltid varit mer av en konstnärssjäl än en nine-to-five-fyrkantig-kontorsmänniska.

Jag vill väcka tankar och åsikter och då krävs det ibland att jag lämnar ut mig själv. Det är liksom en smäll jag får ta att det ibland blir öppenhjärtligt. Jag är fullt medveten om det och är inte ett dugg rädd för att andra ska se vart jag står och tycka på något annat sätt, kanske t o m tycka att jag är helt skruvad.

Å andra sidan finns det ingen anledning att läsa min blogg om man blir irriterad på mig, då kan man välja en annan blogg som inte stör ens välbefinnande. Det finns ju hur många bloggar som helst att läsa.

Men jag är, som sagt, fullt medveten om att jag lämnar ut mig själv och skriver om känsliga saker ibland (men det finns också mycket som jag inte skriver om och inte lämnar ut- det har Du ingen aning om, hehe=) och försöker skriva med försiktighet så att ingen annan än just jag själv blir utlämnad.

I alla fall... tillbaka till bilden: Nätet är roligt, men vanskligt. Det sägs att Facebook äger alla ens bilder, sedan har jag läst att så inte är fallet, det står ju en massa saker som man måste godkänna när man blir medlem, men jag är inte så juridiskt kunnig, så jag kan nog inte tolka det där på rätt sätt och väljer därför att inte uttala mig. Jag är inte ens medlem i Facebook och det är av helt andra skäl. Och Facebook äger mig veterligen även Instagram. Det kontot ska jag också avsluta, men jag är så otekninsk så jag vet inte hur man gör. =)) Trodde att jag avslutat det, men det visade sig att jag visst bara loggat ut. Hmmm, får be min son, tur att man har barn när man är så gammal och inte riktigt hänger med i svängarna! ;-)

Relationer är ett intressant och svårt ämne.

Jag jobbar med människor (att vara lärare är långtifrån bara undervisning), mänskliga relationer är en del av min vardag- så jag borde vara proffs. Men jag har insett att mänskliga relationer är bland det svåraste som finns.

Jag lyssnade på låttipset (se kommentarer, Allan Edwall) och smålog för mig själv när jag lyssnade på det där med "två ska man allt va" och när man är det, "då ska man va fri". =)

Jag skriver nu inte om egna erfarenheter, jag har valt att inte skriva så mycket om egna relationer pga att andra människor så klart är inblandade i "relationer" (annars kallas det ju så klart inte relationer) utan det jag skriver är rent allmänt. Utifrån vad jag läser, hör, ser, ja... Osv.

Relationer som avslutas och påbörjas.

Jag skrev i inlägget (där jag fick kommentaren, se ovan) om att jag är skild. Och en skilsmässa är aldrig enkel. Den kan vara mer eller mindre svår beroende på olika omständigheter, men det är aldrig en komisk historia. Man skrattar inte ihjäl sig.

Jag har dock ett råd att ge. Jag avråder starkt från skilsmässa om barn är inblandade, men har man kommit till vägs ände kan det ändå bli till en konstruktiv lösning- under förutsättning att båda föräldrarna är mentalt vuxna, jag menar då att man bör vara vuxen rent tankemässigt och inte stoppa in barnen i skottgluggen. Det är inte lätt om man är f-bannad, men det är nödvändigt om vill ha barn som mår ok. Och det vill man ju. Man vill ju inte låta ungarna lida för att man själv är omogen, det är ju inte deras fel.

Har man nu kommit dithän (nu kommer jag faktiskt berätta om något ur min egen historia, men det rör bara mig själv och de råd jag fått, då jag själv gått i terapi i samband med ett uppbrott, så det kvittar om jag drar upp dem offentligt, det är ju enbart råd) att det bara inte går att reparera- och om man vill få till ett någotsånär lyckligt efter-skilsmässan-liv: Gå inte om du inte är säker på att relationen verkligen är död. Jag menar då: Gå inte för någon annans skull, utan för att Du verkligen är säker på att Du vill avsluta relationen.

Det är lätt att inbilla sig att man är förälskad i någon helt ny männsika bara för att äktenskapet börjar trassla, men man bör aldrig lämna för att kasta sig in i något nytt. Det blir sällan som man tänkt sig pga att hela situationen ändras så drastiskt efter en skilsmässa med sorg hos ungar, släktingar, uppslitningar åt alla håll och den situation man hade innan är plötsligt inte så blingblingrosa när den grå tisdagsmorgonen kommer och Prinsen på Springaren (som skulle rädda en ur hela situationen som det trassliga äktenskapet innebar) kommer upp morgonsur ur sängen i trasig pyjamas och rapar vitlök. (Puh... vilken megamening...)

När spänningen har lagt sig (vilket den gör) och man inte har något att bygga på annat än en förälskelse man egentligen inte lärt känna (för det kan man inte-  inte på "rätt" sätt om man parallellkör två relationer. Det är dessutom fegt och oärligt), är risken stor att man vaknar upp ur ett rus som egentligen inte var verkligheten- och då mår man inte bra. Alla former av verklighetsflykter har ett gemensamt: De tar slut, man kan inte leva i ett rus för evigt, verkligheten kommer ikapp, och då kommer alltid en bitter baksmälla.

Så kort och gott från mig: Skilj Dig inte om Du inte är beredd att leva ensam- i alla fall ett tag.

Finna Dig själv, må bra och bli trygg i den Du är. 

Sedan kan man börja bygga en relation, när man är på stadig grund. Det blir bara besvikelse annars. Så tror i alla fall jag. Men viktigast av allt: Bygg, bygg och bygg i första hand på den man eller kvinna du har barn med. Den personen kommer alltid att vara en av de viktigaste personerna i ditt liv, vad du än känner. Barnen har skapat ett band du aldrig någonsin kommer att kunna klippa helt, hur trött du än är på den andra föräldern.

När livet slår på oss måste vi kämpa tillbaka.

Det gäller bara att ha styrkan, att inte ge vika.

Aldrig någonsin lägga sig platt. Den som inte gett upp har inte förlorat, så är det.

Just nu är jag rätt nöjd med hur jag styrt upp mitt liv.

Så får man kanske inte säga i Sverige och det finns säkert någon som stör sig och det är ok för min del.

Man får störa sig på mig om man tycker att det är konstruktivt.

Jag klagar så mycket över saker och ting så jag kände för att skriva att jag är stolt över de val jag gjort, val som fört mig till den plats i livet där jag är nu. Kanske inte över alla val, så klart, shit happens ibland. Men jag har i många lägen faktiskt också varit överraskande stark, och det är fascinerande och häftigt.

Det är häftigt att prövas och inse att man fixat det, inte gått under.

Att man gått vidare med kaos bakom sig men ett léende på läpparna.

Fortfarande upp, mot solen.

Vi människor är allt bra lustiga och det är hemskt spännade att få ta del av denna resa. Vara en del av livet.

Några år på jorden, sedan är det över.

I alla fall för den här gången (om man som jag- tror på reinkarnation- för jag tror ju inte att de här åren är det enda, men just här, just nu, går jag i den här kroppen, och återgår till jord relativt snart, det vet vi med säkerhet- om bara hundra år finns varken Din eller min kropp i den skepnad den har idag).

So WTF( som ungarna säger): Smile! =)

Nu kan jag fortsätta på fg inlägg!

Jo, jag älskar våren, skrev jag. Lever upp med solen. Så funkar inte alla. En del tycker att sommaren och våren är jobbiga årstider. Jag "går ner" på hösten av mörkret, även om den har hög mysfaktor. Så är det. Vissa är morgonpigga, andra kvällspigga. Kul att vi är olika!

Jag diskuterade detta med mina vänner, detta med vårdepressioner, då jag inte förstår det, jag funderade på hur man tänker då. Fast det kan ju ha biologiska orsaker också, man reagerar på ljuset på ett negativt sätt. Kanske. Eller jag vet inte? Fick en förklaring i att en del kan må dåligt av att se andra runt omkring glada och lyckliga (som på våren), och då i jämförelse tycka synd om sig själva.

Då vill jag säga en sak: Ingen förlorar på att människor är glada och från hjärtat lyckliga! Lyckliga människor blir vänligare och mer generösa än olyckliga. Man orkar ge till andra då. Innerlig glädje smittar, liksom skratt. (Nu pratar jag om den där ärliga glädjen från hjärtat, inte den där påklistrade fasaden om "Lyckade kvinnan/mannen" med det perfekta äktenskapet, barnen, huset, träningen, kosten. Bla bla bla). Utan lycka och harmoni rätt igenom. Från själen.

Kom ihåg det: Glädje smittar!

Och om Du blir avundsjuk på någon som är glad och lycklig, tänk på att den där personen kanske har sorger Du inte vet något om. Alla har sitt, vad de än säger. Och ju ärligare man kan vara med att visa sig svag ibland, desto ärligare glad kan man också vara. Det viktigaste är ju inte hur det verkar och ser ut, utan hur det är egentligen! =)

Dessutom är livet inte statiskt. Det förändras hela tiden. Vi vet inte vad som händer imorgon.

 En vän till mig är relativt nyförlovad, kom med en jättefin guldring och han riktigt strålade. :-)

En tredje vän berättade då med glimten i ögat att hon var avundsjuk. Jag tyckte det var jättekul, verkligen, för min kamrat, men det är svårt att bli avundsjuk (säger en skild kvinna om en guldring... Näe, kanske inte så jätteavundsjuk, jag har just plockat av mig min, liksom, och min guldring lät jag gjuta om till en frihetsgudinna (nej, det gjorde jag inte.)... :/ )

I alla fall... Det går upp och det går ner, livet. Inget varar för evigt, tyvärr. Varken nya förlovningar (det blir snart vardag, hur man än gör) eller dåligt humör heller, för den delen. Och man bör inte tycka synd om sig själv för att någon annan är glad, snart kommer turen till Dig och då skulle du inte vilja att andra surnade till om Din lycka.

Det är den första dagen idag, som jag haft vårkänslor. Solen har lyst, så länge och gött, och det har varit lite dripp-dropp här utanför fönstret.

Jag älskar våren, lever verkligen upp när solen kommer fram.

Hösten är mysig, framför allt i början med vackra färger och stearinljus på kvällarna, men jag blir lite trött och nedstämd av mörkret. November kan vara rätt tuff, anser jag.

Vissa får ju vårdepressioner, vilket jag då, inte alls förstår. Så lustigt att vi människor är så olika! Och roligt. Med variation. alltså. Olikheter berikar. Finns inget som är så intressant som att diskutera med människor som tänker totalt olikt mig. En av mina bästa väninnor t ex, berättade härom dagen om sina morgnar. Direkt när hon vaknar vill hon upp, duscha och sätta på sig kläderna. När jag vaknar är jag astrött (ja, om klockan ringer, alltså, jag vaknar sällan av mig själv). Om jag är ledig vill jag helst ta det mycket lugnt i början av dagen, gå omkring i min morgonrock och bara mysa. Och dricka litervis med kaffe så klart. Annars sover skallen hela dagen. Jag har alltid mycket att pyssla med och får sällan långtråkigt. Eller aldrig, tror jag. Jag förstår inte det ordet. Och jag har verkligen inte tråkigt i mitt eget sällskap. Jag är en av de mest intressanta parsoner som finns, tycker jag själv och jag älskar att spendera tid med mig själv.  Jag har ju så bra åsikter, värderingar och intressanta intressen! =) Tycker jag själv, alltså. Annars skulle jag ju inte ha de åsikterna, värderingarna och intressena. Då skulle jag så klart byta. ( Så jag förstår mig inte alls på människor som inte törs säga hur de tycker. De tycker ju så för att de anser att det är det bästa och då är det naturligtvis bäst för dem. Och man kan aldrig tycka fel. Så stå på dig, Kära Medmänniska! Du har all rätt i världen att vara som Du är och ta Din plats på jorden!)

Mycket asocialt drag (ja, det där med att jag älskar mitt eget sällskap). Å andra sidan älskar jag andra människor också, och tycker om att umgås med andra med. Vilket betyder att jag är lite anpassad till samhället i alla fall. Jag är ingen eremit.

Jag skulle egentligen skriva om vårkänslor och vårdepressioner men en grabb drar i mig så jag får återkomma.