Mååånga kloka ord var det. :)

Benny Andersson har skrivit denna fantastiska text som framförs av den inte ett dugg mindre fantastiske Peter Jöback.

(Det är mycket, mycket fantastiskt alltihop)  :))

Han kom med mig
när jag drog bort den våren
som en hund följde han mig tätt i spåren
Jag var glad åt hans sällskap
när jag sökte guldets land,
men Kristina,
guldet blev till sand

Vi slet ont
ja, allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad,
ta mig tillbaka
Men jag vägrade alltid,
fast jag tvekade ibland
Å Kristina,
Guldet blev till sand

Stearinljus på bordet, mys och lugnade nerver efter veckans strapatser.

Luuugn. Skönt.

Hade just på Mello, men grabben ville hellre spela TV-spel o jag sitter ju ändå här o skriver, så det är helt ok för mig.

Jag har en Mellofavorit genom tiderna, och det är Jessica Anderssons "I did it for love"

Hon är så vacker, den här kvinnan, så det är en ren fröjd bara att se på henne och låten är underbar.

Det där som de flesta av oss med några år på nacken upplevt:
"Jag inser att det inte finns något mer att säga och jag stänger mina ögon när du går, men jag ångrar ingenting för jag gjorde det av kärlek" (Låten vänder på slutet, först försöker hon och hon vill inte alls släppa taget, men det går bara inte och hon accepterar fakta. Känns igen- hm, kanske)

Typ... =)

Jag kan ju bara säga att när jag pratar med väninnor som varit gifta med sina män sedan de varit 20, aldrig genomgått en skilsmässa... det är ibland som att prata med en marsmänniska. Vi har så otroligt skilda perspektiv på mycket, och den som aldrig genomgått en hemsk separation (för en separation är hemsk om man inte är helt psykopat) den vet så lite, känns det som. Å andra sidan har säkert den genomgått andra förluster, där jag är totalt oförstående.

Vi får alla vår del av kakan. Oavsett vad folk säger finns det ingen som går genom livet sorglös.

Jag skrev nedan att jag skällde ut en person igår.

...Här fortsätter jag. Så fascinerande hur autopiloten går in ibland. I alla fall funkar jag så. Där stod en gnällig människa som gick för långt, och... ...jag ska inte berätta vad som sades för jag har inte för avsikt att lämna ut någon här; den här bloggen är ju av mig och om mig och ingen som råkar slinka in ska behöva bli uppspikad här... det är inte rätt, men i alla fall: Jag var trött, urvattnad och inte på särskilt gott släta-över-humör, får en verbal smocka och hör plötsligt mig själv hugga tillbaka, bra mycket vassare än jag egentligen tänkt. Jag drog till rätt hårt  (men strunt samma- det gör ingenting, människan fär överleva det med. Det som inte dödar, stärker, haha!!!=))

Det måste vara någon form av överlevnadsinstinkt, det där, som går igång på slag mot oss. Ja, det är som om det händer någonting och som vi (eller jag- talar bara för mig själv egentligen) gör helt utan att tänka. Det sker automatiskt.

Jag funkar på samma vis vid kroppsliga slag. Det är jättelustigt. Senast det hände var när jag drog i skallen i bildörren på en parkering. "Booom!" så "slog dörren mig"- uppfattade antagligen min hjärna för en microsekund, för innan jag visste ordet av hade jag kraftigt måttat in ett knytnävsslag rakt mot bildörren. Och jag hann att slå tillbaka, med rejäl kraft, mot bilen innan jag återgick till mitt normala.

Och "Aj..." kände smärtan- och hade då jätteont inte bara i skallen utan också i handen som jag smockat till bilen med.

Ja, som sagt- en överlevnads/försvarsinstinkt som går igång sa kvickt att vi inte hinner reflektera över det förrän några sekunder senare.

Åtminstone funkar jag så. Om det är "normalt" eller inte, vet jag ej.