Jag skulle egentligen fortsätta skriva på temat Internationella kvinnodagen när jag fick ro, utlovade jag, men nu kom filmen om Marilyn Monroe i vägen, som nu visas på svt1 och den vill jag se- igen. Den är väl inte så strålande egentligen, men jag gillar Marilyn, så jag ser den. Hon som spelar Monroe i filmen (glömt hennes namn) är ju inte i närheten av Den Riktigas häpnadsväckande skönhet och utstrålning, men det får gå ändå.

Mariyn, den riktiga, hade en sådan stark karisma... det var något, som inte bara satt i hennes vackra yttre, utan hela hon hade en skör och bräcklig utstrålning mitt i all glamour, och detta gör henne så speciell att titta på. Fascinerande kvinna, verkligen. Det finns hur många skönhetsdrottningar som helst genom tiderna, men som sagt, det är något särskilt med Marilyn. Något som varken sitter i det platinablonda håret eller i kurvorna.

Apropå kurvorna (och mello ikväll, och internationella kvinnodagen) sa Helena Paparizou något härligt i en intervju för ett tag sedan.

Det ryktades om att hon var gravid, och hon fick ett tryck på sig att banta, då hon gått upp i vikt, men hon står på sig:

"Jag tycker om min kropp. också med hull."

Hoppas dagen varit till belåtenhet.

Jag har verkligen, helt utan att tänka på det, tror jag, fått mig ett liv, eller gjort mig ett liv. som bygger på MIG.

Jag måste vara stark, många gånger, som ensam mamma- jag har inget val. Har ingen som gör det åt mig, som försörjer mig eller ... någon att skylla på när det går snett. Jag står på egna ben och det är ett hemskt spännande och många gånger krävande liv och jag är sällan sysslolös. Och jag älskar det- oftast.

 Det får inte bli för enkelt, då får jag långtråkigt. Jag tröttnar. Fy fasen, vad trist med ett liv som bara flyter på, på räls. Det skulle jag aldrig orka med, då hade jag blivit galen.

Eller jag skulle typ spränga stan- jag är sådan lagt. Tyvärr.

Å andra sidan ska jag väl inte säga för mycket, vara för stursk och skrytsam. Jag var ute och åt på restaurang för ett par veckor med några kollegor. Oftast när jag är på restaurang blir jag bjuden, det är ju så när man dejtar, mannen brukar plocka upp plånboken (i alla fall i de kretsar jag umgås) och när jag gick ut med kollegorna var det naturligtvis ingen ordinarie dejt, var och en betalade så klart för sig och när jag fick notan på 258 kr tjurade jag i flera dagar över att det är sååå DYRT att äta på restaurang. Jag var förvisso kraftigt snedvriden i skallen av PMS den veckan, minns det än för det var tamejf-n fel på allt i detta läge. Allt utom på mig, stackars arma mig. ;/

Så här blir det alltid var fjärde vecka och även om jag nu mera lärt mig vad det beror på mår jag lika illa varje gång och jag är lika arg- lika orättvist behandlad av denna hårda, kalla värld och det är i princip bara jag som ALDRIG gör något fel utan bara RÅKAR befinna mig i skottgluggen för alltings förjäklighet, kastad rätt ut.

(Tur att man har lite självbehärskning, i alla fall. Det finns ju kvinnor som mördat under PMS- och blivit frikända. (!!!) Jag får dock hålla tand för tunga så jag inte bryter ner allt vad relationer heter både hemma, med grannar, på arbetsplatsen och allt möjligt. Besvärligt... )

Ja... fixar man inte att löpa linan ut åt båda håll, ska man kanske inte gapa för mycket.

Som vanligt svårt få tid att skriva, here we go again...

Återkommer på tråden. =)