När jag ändå sitter här och inte kan ta del av solljuset där ute kan jag ju lika gärna fortsätta skriva.

Jag lovade recensera "Mig äger ingen" där underbare Persbrandt spelar huvudrollen.

Jga tycker att han är en gudomlig skådespelare men tycker inte, som många andra kvinnor, att han är särskilt attraktiv som person (han har väl flera gånger blivit utsedd till Sveriges sexigaste man?) förmodligen för att jag mer lutar åt det hållet att jag känner igen mig i hans personlighet, det är liksom inte attraktivt för mig att vara en "mycketpersonlighet" som jag anser att han är, eftersom jag har så mycket av den sidan själv. Den sidan fascinerar mig därför inte alls, utan står mig tvärt om upp i halsen. För Persbrandt är klart en "mycketpersonlighet". Han är ingen "lagom" person utan tycks köra på, kanske ibland lite tanklöst, trampar i klaveret emellanåt och får rubriker kring sig. Jag är lite liknande. Lyckligtvis är jag ingen kändis, så jag skapar inga rubriker, man jag är definitivt ingen "lagommänniska". Och jag är definitivt personlighetstypen som tanklöst kan köra på- rätt fram, hej- å-hå!!! På gott och ont. Fast vi skulle säkert förstå varann, även om vi skulle tröttna på varann på en minut, om jag någon gång lärde känna honom, men också det är väl rätt osannolikt.

Nog om det. Jag skulle recensera filmen. Här kommer enhel del av proletäridealet (kanske lite förlegat nu för filmen utspelar sig på 70-talet) fram. Arbetaridealet. Om hur Wallenberg tar hälften av kosingen han (ooops, syftningsfel... Persbrandts rollfigur menar jag) jobbar ihop, osv.... Antikapitalism och socialism, marxism (ismer åt alla håll, hihi =). 

Och den starke vikingen. Som försöker kämpa på som ensam ansvarig för en liten dotter, då frun lämnar familjen och skaffar en ny familj. Det finnas bara ett aber, mitt i denna häpnadsväckande styrka. Persbrandts roll (minns inte vad han heter i filmen, han kallas mest "pappa") drar på sig stora alkoholproblem och dessa sätter käppar i hjulet. Det skulle ha varit riktigt bra, hans och flickans liv (jag garanterar från insidan att ett liv som ensamstående förälder kan vara tjugo gånger bättre än ett liv som gift förälder- OM det är en relation man inte trivs med) - om han inte söp så f-bannat. Framför allt mår han själv (och hans dotter) mycket illa.

Filmen beskriver den "fula" sidan av livet likväl som glädje och den är helt i min smak då jag (som jag skrev nedan) bokstavligen HATAR försköningar. Jag avskyr när människor låtsas att allt är toppen fast det i själva verket inte är det, så klart- jag vill ha alla sidor. Sådan är jag.

(Och i fortsättningen kommer jag själv inte yppa minsta lilla sorg för den som inte törs göra det för mig (se nedan). Det är förvisso ingen riktig vänskap då, anser jag, men så får det vara. Då kan vi prata om väder och vind och vara ytliga bekanta. Det är trevligt, det med. Jag är nämligen så innerligt trött på "fina, duktiga" människor (och jag satte det inom citattecken av anledning för det jag nyss beskrev är rätt långt ifrån min egen definition av fina, duktiga människor. Fina, duktiga människor är någonting helt annat, för det finns sådana med. Från insidan starka kämpa-själar som inte låtsas)). Det här är dock jag, min blogg och mina åsikter. Alla får vara som de vill, men de blir inte mina personliga vänner och det är ju upp till var och en vem man vill vara vän med och inte.

Filmen-tillbaka till filmen-  beskriver också en underbar kärlek mellan pappan och flickan och mer vill jag inte säga för jag tycker att Du ska se den!

Rekommenderas!

(En parantes dock... han ber sin dotter satsa på sitt läshuvud istället för att som han, jobba i fabrik. Jag är så bitter ibland på skeva löner, så det är nästan så jag säger tvärt om till mina barn (nej, det är det inte, men det är gränsfall): Satsa du på ett jobb i fabriken, varför inte grovarbetare?! istället för en akademisk utbildning med studieskulder. Du tjänar ändå inte mycket på att studera om man enbart ser till det ekonomiska. Du kan lika gärna strunta i det där med studier och skolan.

 Men usch... nu blev jag bitter och ful och här framkom min ideologi, ja... Fy på mig. =( )

Nu kan jag plötsligt förstå folk som får vårdepressioner.

När solen skiner och man känner "Det är för alla andra, inte för mig".

Just nu känner nämligen jag så. Jag älskar så klart sol och värme men sitter här med fördragna gardiner pga en förlamande huvudvärk. Jag kan sitta här och skriva med neddragna persienner, men när jag tittar mot ljuset eller rör mig bultar skallen.

Det lustiga med mig är att jag ofta vet vad saker beror på, ändå har jag inte riktigt förmågan att eliminera orsaken.

Jag kan bara säga att jag längtar efter klimakteriet just nu.

Jag blir spänd av alla dessa aggressioner i samband med PMS, det bubblar i hela kroppen och jag är civiliserad nog att inte leva ut dem till hundra procent, då skulle man ju bli betraktad som skvatt galen.

Och jag är så besviken på dem som inte kan hantera ett förtroende.

Finns det NÅGOT värre i ett läge där man erkänner sin svaghet, vågar blotta sig, och får svaret: "Neej, så där har jag aldrig känt och kan inte för mitt liv förstå hur du kan känna så där. Jag har ALDRIG bråkat med någon, ALDRIG haft ångest och ALLTID varit lycklig. Jag är så jäkla stark och DUKTIG"

Varför låtsas att det är så? Jag förstår det verkligen inte???

WTF... Bli besviken om man sedan vänder dem ryggen?!

"Du ser mig inte längre, du är en svikare."

Nej, tro f-n det. LIVET ÄR VÄL INTE BARA ROLIGT?