Här lever livet och det kan sammanfattas "aktivt".

Nu blir det filmmys, me like, med en av Sveriges bästa skådespelare, Persbrandt. "Mig äger ingen". Återkommer med recension.

Jag har just satt mig ner, det har gått i ett som vanligt, vi har varit och tittat på elektronik efter jobbet, grabben och jag.

Och igår fick jag lite vardagslyx, så himla mysigt, ut och käka god mat en måndag med lokalavdelningen i min fackförening (fackförening med A, det tycker alltid eleverna är skojigt ... fack... vad i hela fridens namn gör man där?! Fit club är ganska kul också, min väninna försöker dra in mig i en sådan), sååå trevligt. Det gäller att fånga de små guldkornen så gott det går, livet går fort, fort, fort! :)

Vad ljuvligt att vi går mot vår.

Finns inget som överträffar den! Jag älskar den här tiden, fram till midsammar- då är det som bäst!

Nu står april för dörren... den spirande månaden som avslutas med att vitsipporna står i högblom; helt fantastiskt! Och sedan... när björkarna knoppas och plötsligt slår ut... hela världen blir grön. Då är det rätt härligt att finnas till! Att fånga små ögonblick, glädjas åt det som finns här, serverat- bara att ta för sig!

Jag mår så bra dessutom där jag bor, där trädgårdsstressen lagt sig. Jag har egen ingång, men bara en balkong, passar mig utmärkt! Jag älskar blommor, och att pyssla med dem, men det gör jag i krukor.

Förvisso finns det nackdelar med att bo så här... Det är så förbaskat dyrt! En kamrat till mig funderade på att flytta ut ett par mil från stan, köpa sig ett hus för att komma ner i boendekostnad och jag höll på att trilla baklänges när jag hörde om huspriserna. En hel fristående villa ett par mil utanför stan kostar rätt mycket mindre än en trerumslägenhet på gatan bredvid min (som också är till salu) och då bor jag ändå några kilometer utanför själva centrum av vår lilla stad.

Själv stannar jag kvar här pga barnens pappa, vi bör bo i närheten av varann så länge vi har hemmaboende barn anser jag, i annat fall skulle jag kunna tänka mig att flytta ut på landsbygden... kanske. Jag är förtjust i anonymiteten som råder i en stad också. Här hälsar jag kort på grannarna och stänger sedan dörren. Mer vill jag inte ha med dem att göra, jag har fullt upp som det är. Jag skulle bli galen om mitt hem hade svängdörr och jag trivs med att handla på Coop här i närheten i mysdress och foppaskor (som är det bekvämaste som finns- jag har t o m ett par som jag går i inne- så snygg är jag!!!) utan att någon behöver fundera över varför Fröken Fräken ser ut som en riktig lodis på ledig tid. Min stadsdel är så stor så här är det inte många som vet vem jag är. Jag har naturligtvis några vänner i området, men det är lågtifrån så att alla känner alla. Det passar mig.

Det har sina fördelar, trots allt... att åldras. Man lär känna sig själv och lär sig att man kanske inte är skapt exakt "enligt mallen" men att göra om sig till någon man inte är, är totalt förödande.

Amazing.

Fast den där håriga är ingen produkt av mig =)

Tröst när det är segt

Jag kopierade just en bild till Blogglatsen, men är det inte ens egna går någon slags spärr in och de försvinner, lämnar ett kryss bakom sig.

Jag läste lite om positivt tänkande och fann den här bilden som jag tänkte dela med mig av, men det gick uppenbarligen inte, så jag beskriver den istället. Den fick mig att skratta nämligen! =)

En seriefigur som sitter fast med foten i en dörr- bild ett.

Bild två: Någon går förbi: "Jaså, du sitter fast med foten i en dörr?"

-"Jajemensan!!!" svarar mannen glatt.

Det är ungefär som jag känner mig nu. Rätt glåmig, livet är nyanser av grått.

"Jaså, du har åkte på det där med?"

"Jajemensan vettu, här åker vi på allt och jag tar det som en stooor utmaning!!!"

Jag är Murpys lag, personifierad.

Och på detta har jag ett enormt positivt sinne.

Tror jag skrattar ihjäl mig.

Tjohooo, bättre än så här kan det inte bli!

Snö, grått och jag är i toppform. Mars. YEEEES!!!!

Och jag är aldrig ironisk, nej, jag är så här käck.

E och jag kurar här inne. Var och en med sitt. Jag vill gärna hjälpa henne med en argumenterande uppsats, tycker att det är mitt område då jag själv undervisat i svenska A, men nu heter det svenska 1, första gymnasiekursen. Saken är bara den att hon grejar det så bra själv. Hon är duktig på att skriva, vi har det i blodet- gillar ord, gillar att uttrycka oss. Och det man tycker om gör man mycket och blir med tiden bra på det hur man än gör. Övning ger färdighet- så är det.

Jag har i ett dygn fått utstå muskelryckningar i höger öga. Det känns hur det rycker till strax ovanför ögat och syns dessutom utifrån, vilket känns obehagligt. Det är alltid obehagligt när ens muskler lever ett eget liv- hur kan det bli så här? Kanske behöver glasögon, eller också är jag bara allmänt spänd. Spänd som en fiolsträng.

Ja, jag är spänd, för det känns i hela huvudet. FUCK- jag vill vara lugn, ha ro och harmoni.

Men ögon är vackra, ALLA ögon är vackra- med eller utan ryckningar. (Föredrar dock UTAN och hoppas det lägger av snart. Vill inte komma till mina elever så här imorgon...)

"Han är helt jävla underbar" skrev någon om Thåström.

Och jag håller med, jag har alltid gillat hans röst och det han skriver.

Jag har en kamrat som bott i samma kvarter som den här karln.

"Tänk att någon som är så borta i livet kan skriva så bra" menade hon i samma andetag som hon uttryckte: "Jag tror ni skulle gilla varann, du och Thåström."

Det kanske vi skulle. Om våra vägar någon gång skulle mötas och det vet man ju aldrig, allt kan ske i en värld som denna, men sannolikheten är ju inte så stor, så jag nöjer mig med att lyssna på hans musik och njuta av det.

Vi kanske är lite lika (syftar då inte på hans sång och musik, utan snarare på det där med att han sägs vara lite "borta i livet" om han nu är det privat.)    =)

Jag har i alla fall bestämt mig, jag som tror på reinkarnation (åter-in-i-köttet) att i nästa liv ska jag se till att skaffa mig en enorm konstnärlig talang! Tänk att få försörja sig på sin kreativa sida, vara musiker, författare, konstnär- vilket privilegium! Få förunnat; de flesta får ha det som hobby, som jag, och det går ju det med ;-) och jag skulle bli knäpp om jag inte fick utlopp för det där kreativa, på något sätt.

Jag skulle egentligen fortsätta skriva på temat Internationella kvinnodagen när jag fick ro, utlovade jag, men nu kom filmen om Marilyn Monroe i vägen, som nu visas på svt1 och den vill jag se- igen. Den är väl inte så strålande egentligen, men jag gillar Marilyn, så jag ser den. Hon som spelar Monroe i filmen (glömt hennes namn) är ju inte i närheten av Den Riktigas häpnadsväckande skönhet och utstrålning, men det får gå ändå.

Mariyn, den riktiga, hade en sådan stark karisma... det var något, som inte bara satt i hennes vackra yttre, utan hela hon hade en skör och bräcklig utstrålning mitt i all glamour, och detta gör henne så speciell att titta på. Fascinerande kvinna, verkligen. Det finns hur många skönhetsdrottningar som helst genom tiderna, men som sagt, det är något särskilt med Marilyn. Något som varken sitter i det platinablonda håret eller i kurvorna.

Apropå kurvorna (och mello ikväll, och internationella kvinnodagen) sa Helena Paparizou något härligt i en intervju för ett tag sedan.

Det ryktades om att hon var gravid, och hon fick ett tryck på sig att banta, då hon gått upp i vikt, men hon står på sig:

"Jag tycker om min kropp. också med hull."

Hoppas dagen varit till belåtenhet.