Jag har verkligen, helt utan att tänka på det, tror jag, fått mig ett liv, eller gjort mig ett liv. som bygger på MIG.

Jag måste vara stark, många gånger, som ensam mamma- jag har inget val. Har ingen som gör det åt mig, som försörjer mig eller ... någon att skylla på när det går snett. Jag står på egna ben och det är ett hemskt spännande och många gånger krävande liv och jag är sällan sysslolös. Och jag älskar det- oftast.

 Det får inte bli för enkelt, då får jag långtråkigt. Jag tröttnar. Fy fasen, vad trist med ett liv som bara flyter på, på räls. Det skulle jag aldrig orka med, då hade jag blivit galen.

Eller jag skulle typ spränga stan- jag är sådan lagt. Tyvärr.

Å andra sidan ska jag väl inte säga för mycket, vara för stursk och skrytsam. Jag var ute och åt på restaurang för ett par veckor med några kollegor. Oftast när jag är på restaurang blir jag bjuden, det är ju så när man dejtar, mannen brukar plocka upp plånboken (i alla fall i de kretsar jag umgås) och när jag gick ut med kollegorna var det naturligtvis ingen ordinarie dejt, var och en betalade så klart för sig och när jag fick notan på 258 kr tjurade jag i flera dagar över att det är sååå DYRT att äta på restaurang. Jag var förvisso kraftigt snedvriden i skallen av PMS den veckan, minns det än för det var tamejf-n fel på allt i detta läge. Allt utom på mig, stackars arma mig. ;/

Så här blir det alltid var fjärde vecka och även om jag nu mera lärt mig vad det beror på mår jag lika illa varje gång och jag är lika arg- lika orättvist behandlad av denna hårda, kalla värld och det är i princip bara jag som ALDRIG gör något fel utan bara RÅKAR befinna mig i skottgluggen för alltings förjäklighet, kastad rätt ut.

(Tur att man har lite självbehärskning, i alla fall. Det finns ju kvinnor som mördat under PMS- och blivit frikända. (!!!) Jag får dock hålla tand för tunga så jag inte bryter ner allt vad relationer heter både hemma, med grannar, på arbetsplatsen och allt möjligt. Besvärligt... )

Ja... fixar man inte att löpa linan ut åt båda håll, ska man kanske inte gapa för mycket.

Som vanligt svårt få tid att skriva, here we go again...

Återkommer på tråden. =)

Vi svenskar är ett oerhört konfliktundvikande folk. Många tycks otroligt rädda för konflikter.

Många ser det som att: "Om de där två kommer i konflikt med varandra innebär det att något är fel. De lullar ju och gullar ju inte". Eller: "Vi har aaaaldrig bråkat. På oss lyser alltid solen".

Då undrar jag vem man ljuger för. Någon av er är i underläge, för i en jämlik och sund relation törs man säga vad man tycker och jag tror OMÖJLIGT att två människor kan tycka exakt lika om allt varje stund.

Å andra sidan är det hemskt påfrestande med eviga sanningssägare, som måste berätta sin åsikt om allt exakt hela tiden och tycka att man är rak och ärlig då. Det är ju inte heller så upphetsande. Precis allt man tänker måste man ju nödvändigtvis inte säga, då blir man ju till slut en social "röda faran", som folk börjar undvika istället.

Oj, just nu blev jag faktiskt lite "lagom". Jag är sällan lagom annars. Jag är "ganska mycket", säkert för mycket många gånger, även om jag med åren tror att jag blivit oändligt mycket mildare. Man blir ju vuxen till slut, hur man än gör. Man jag har alltid levt efter "Bättre att köra på och eventuellt göra bort sig än att förtvina som en grå liten mus."

Att "göra bort sig"- det är inte så farligt som man tror. Misstag utvecklar oss och gör oss klokare och även om man tror at man skämt ut sig för all framtid, så kan jag upplysa Dig om att folk har fullt upp med sina egna liv och bekymmer. De tycker och tänker inte om just Dig så ofta som Du tror och skulle de gå omkring och tänka på just Dig och Dina tillkortakommanden så är det ju faktiskt mest tragiskt för dem, som inte gjort sig till huvudpersoner i sina egna liv, utan låter Dig uppta hela scenen. Men så viktig är Du med all sannolikhet inte, med all respekt för ditt människovärde och för att Du är betydelsefull.

Nog med det.

Vi svenskar är ett oerhört konfliktundvikande folk. Så inledde jag.

Jag har nog varit ganska konflikträdd själv, men lär mig med tiden att den tanken kanske inte är så klok, alla gånger. Att tycka olika är inte farligt. Det är inte ens farligt att bli osams- att kunna diskutera.

Det kan till och med vara riktigt utvecklande, det kan ta relationen till en högre nivå. Högt till tak är inte så dumt alltid- och bara för att det hettar till ibland behöver man inte vara fiender för all framtid. Viktigt att reda ut, dock.

Jag vet för övrigt att det finns flera personer som inte alls tycker om mig, som med all sannolikhet tycker att jag är en ritkig ragata- och det är inte dödligt det heller. Min livsuppgift är inte att vara poppis överallt.

Jag har viktigare saker på agendan.

Lite nyhetsrecensioner. Inte brukligt här eftersom det sker så proffsigt på annat håll så jag behöver inte amatörtycka.

Men det finns en sak jag kan från insidan, och det är skolan.

Så här kan jag unna mig att tycka och tänka med rejält med hull på låren.

Jag sågar Björklunds förslag.

Den svenska skolan skriker snart efter no-lärare.

Björklund föreslår att de ska premieras med 25 000 kr för varje no-ämnme de blir färdigutbildade i. Ingen bra idé, tycker jag. En enkel engånslösning som känns som ett litet plåster på ett magsår. Bättre kan Björklund!

Som att locka gymnasieelever med en ny padda, det är inte rätt lösning.

Det kommer att kosta, men det måste tas i mycket grövre!!!

Höjda lärarlöner, ganska rejält är steg ett.

Sedan kom han med ett annat förslag som jag också dissar och det är att forskare lättare ska kunna bli rektorer. Å, jag skulle själv vilja forska i historia (det är en av mina hemliga drömmar) men att forska i historia måste ju ändå vara mil ifrån att jobba som rektor? Det är ju helt olika grejer. Den som är enormt specialintresserad och jätteduktig inom ett visst smalt ämne- skulle denna per automatik få personalansvar för en drös pedagoger, för ekonomi o hela faderullan?

Förstår inte alls kopplingen. Jättekonstigt, tycker jag.

Hur menar Björklund?

Jag tycker om att läsa bloggar.

Inte kändisbloggar i allmähet, för de skriver oftast främst av anledning att de är just kända, och jag är mer intresserad av "språkbrukares" bloggar. Skrivarglädje som lyser, bloggare och bloggerskor som tycker och tänker, berättar och argumenterar. Det tycker jag är skoj. De behöver nödvändigtvis inte tycka som jag. Jag läser bland annat en blogg som en mindre känd Sverigedemokrat driver. Jag försöker sätta mig in i hennes sätt att tänka, för jag är själv kraftigt antirasist. Jag har besökt Auschwitz och Birkenau. Det räcker och blir över för hela livet för min del.

Det är roligt att läsa bloggar som unga mammor driver också. 20-åriga kvinnor, de är många gånger så härligt naiva och jag önskar inget hellre än att deras världsbild ska bestå, även om jag vet att om bara några år inser de att livet inte riktigt blir så som de tror att det ska bli. Men det är skojigt att läsa hur de tänker, hur de planerar livet- och minnas att just så där tänkte nog jag med för 20 år sedan.

En ung mamma som planerat hur många barn hon ska ha. Som inte vet än att barn kommer när de själva vill, många gånger- och det är ingen självklarhet ens att barnet ska vara friskt, tyvärr, än mindre att äktenskapet med Mannen i Livet ska hålla för fyra-fem ungar. (Det är gulligt att gå och dra dem i vagnen, men det är inte lika roligt varje dag, när man har flera och varje barn är inne i en varsin trotsperiod.) Förvisso kan det ju bli så: Fyra-fem friska glada ungar i samma härliga äktenskap med en man som efter 20 år är lika hopplöst förälskad. Man kan ju alltid hoppas.:)

Och en kvinna i 20-årsåldern som ger tips om hur man ska undvika depression, och tipsen är så söta.

Man vill bara skydda dem, de där unga tjejerna- och hoppas att livet inte ska kasta skit på dem.

Å andra sidan är det nog rätt svårt att gå genom livet utan lite smockor och smällar här och där. Och den vuxna människa skulle nog te sig ganska omogen, som bara upplevt medvind.

Tyvärr.