Tänk att jag trodde jag förlorat

Då- den där gången

 när det inte blev som jag tänkt

När det inte blev som jag ville

Då- när nå't kom emellan

Om jag vetat då hade jag tramsat

 flamsat redan från början

Tramsat flamsat och skrattat

som bara jag kan

-när jag är riktigt nöjd

Om jag vetat att det jag förlorat

skulle bli till förnedring och skam

och en krossad unken självbild

Tänk om jag vetat då

att det var jag som vann

den där gången

Jag som drog längsta strået

Då- när nå't kom emellan

"När jag var liten satt alltid hela familjen och såg på Let's dance på fredagkvällarna och det var så tråååkigt" säger min son.

"Men!!! Jag som trodde vi hade det så mysigt" tänkte jag. Fast han sitter bredvid mig i soffan och ser just nu. :)

Jag tycker om dans. Har dansat mycket själv, när jag var yngre. När jag var 16 minns jag att vi hade en uppvisning och jag hade bjudit dit en pojkvän jag haft en vecka, typ (och det blev inte så mycket längre, men inte pga dansen) och jag blev så pirrig och uppspelt av hans närvaro, så jag gjorde ett hopp vid helt fel tidpunkt, och det blev så uppenbart för vi var en grupp som dansade- så mitt hopp stack verkligen ut. Huuu- pinsamt! Särskilt när man var i den ålder då man inte riktigt uppnått en mogenhetsgrad där man kan skratta åt sina misstag, se det komiska i allt.

Undrar om alla människor kommer till den punkten? by the way...

Jag vet inte om alla jag känner har tillräckligt med självdistans för att kunna skratta åt sig själva... Men det är en hemskt charmig sida, tycker jag- och motsatt, det mest osexiga som finns är väl att göra sig rolig på andras bekostnad, men skulle man skämta om dem själva skulle de bli skitstötta.

 Ok att skratta med, men inte åt. Gillar INTE.

Folk FÅR skämta om min vimsighet exempelvis, det gör jag själv och jag ÄR en virrig höna ibland, men jag blir sur när vissa tror att vimsighet har samband med intelligens- skulle jag ha en IQ som matchade min vimsighet skulle jag inte klara av att gå i en trappa och prata i telefon samtidigt och jag har ändå fixat en akademisk examen, så jag är inte helt blåst. Bara lite!!! =)

 Hehe... i så fall går det åt båda håll. Jag har faktiskt upplevt det flera gånger; människor som betraktar en som dummare än man är för att deras egen intelligens inte räcker till (tycker jag då, från min synvinkel). Och då kanske jag å min sida upplever personen i fråga som mer korkad än den egentligen är- och gör samma misstag själv. :/ Det blir en ond cirkel av det.

Så är det- den som går omkring och ser ner på mig kan med all sannolikhet vara säker på att jag gör samma sak om den personen, och tvärtom. Sitter DU här och läser och känner mig- och har en positiv bild av mig, kan jag nästan GARANTERA att jag har detsamma av dig (även om jag nu inte vet VEM, eller vilka rättare sagt, som läser här och nu). Det är svårt att i längden tycka om och respektera den som inte visar respekt tillbaka. Och det är svårt att inte respektera den som respekterar mig. Att söka skaffa respekt genom att trycka ner en annan människa är rätt förlegat vid det här laget, försöka skrämma någon till underkastelse. Usch. Obehagligt. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Framför allt blir jag förbannad på dem som fostrar barn så.