Jag bär fortfarande spår av den sjukdom som drabbade mig för snart fyra år sedan.

Själsligt tar jag det lugnare, pressar inte som förr. Dygnet har definitivt fått färre timmar! Det är trist att se sina begräsningar, men nödvändigt. Det var en häftig känsla att köra på, inte se några gränser.

Men men... Jag har mina begräsningar, precis som alla andra och jag måste acceptera och ta hänsyn till att det är så. Det har jag lärt mig och det är oftast inga problem.

Jag mår bra själsligt nu också, härligt nog.

Värre är det med kroppen, som blivit så mycket skörare. Idag har jag haft problem med migrän, förra veckan drog jag på en envis förkylning. Och så här rullar det på. Och DET HÄR är tufft att acceptera. Vem vill inte vara stark?

Stark och frisk, inte se några som helst hinder?!

Utmattning är ett så diffust begrepp, dessutom så det är hemskt svårt att ta till sig emellanåt. Säkert också för omgivningen. Och utmattningsdepression- är det ens en sjukdom?

Ny forskning visar, hörde jag av en vän som också varit drabbad, att hjärnas drabbas på samma sätt som om man fått ett pistolskott rätt in i skallen. Allt bara kollapsar.

Jag har suttit på sängkanten och sett blommorna dö, mitt framför mina ögon, utan att kunna göra någonting åt det.  Kraften fanns inte, ens att vattna dem.
Och hur kan man kräva, att de som är vid sidan av, ska förstå vad som händer inuti en, när man inte ens själv gör det?

Men nu är det flera år sedan och det där är historia.

Det har varit, jag har lämnat det bakom mig.

Fast helt utan spår kommer jag nog aldrig vara. Så klart.