"När du gått så långt

att du inte orkar

ett steg till,

har du bara gått

hälften så långt

som du klarar av."

Grönländskt ordspråk

Jag satt just och tyckte synd om mig själv. Jag har ont i kroppen, inte bara i magen, som vanliga kvinnor har vid mensvärk, utan jag ska naturligtvis vara värst och ha ont i hela kroppen, jag!!! =) Jag mår verkligen fysiskt illa, svagt, men i alla fall... det sitter som en klump i halsen, vilket gör det svårt att dricka kaffe och då är det ju katastrofläge! ;/ Och smärtan i magen går ut i benen, så när jag har mensvärk har jag alltid ont i benen också, ja, det är som jag säger... jag ska vara värst. Kroppen känns precis som om jag varit på världens fest igår, det är som att vara riktigt f-bannat bakfull, fast jag inte ens haft det nöjet. Och dessa fruktansvärda humörsvängningar, så jäkla påfrestande, säkert också för omgivningen. Jag svänger om som en pendel, på två minuter är jag jättearg, sedan går det över. Det sägs att redan de gamla grekerna forskade om vad som hände med kvinnors humör vid pms, jag förstår inte varför man inte uppfunnit något mirakelpiller som bara jämnar ut humöret. Å andra sidan ska man väl inte ta piller för att bli glad, har man något att vara ilsken över är det väl sundast om orsaken kommer upp till ytan. Fast det är slitsamt att vara arg. Hmmm... :/

Men i alla fall. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv. Jag läste just om en kvinna, en ung kvinna, som bloggar om sin dotter- som hon just förlorat. Om sorgen. Ger mig lite andra perspektiv på tillvaron; det är ju nästan oförskämt att sitta här och klaga och gnälla över lite mensvärk.

(Men jag kommer inte gråta när jag har gått igenom klimakteriet, allt måste bli tjugo gånger enklare utan dessa hormoner som far runt i mig och retar mig så till den milda grad att jag verkligen får ta tre djupa andetag emellanåt, för att inte flippa ur och bli totalt galen).

Regn i Karlstad idag, men vi får hoppas på vackert väder inför morgondagen, för då ska vi ha loppis, en kollega och jag.

"Tycker ni inte det är pinsamt att stå och sälja en massa saker, tänk om ni ser någon ni känner?!" undrade en annan kollega.

Och jag är väl som jag är, men jag förstår inte alls vad det skulle vara för pinsamt med det- det skulle bara vara roligt att se någon man känner. Vi har så mycket prylar som vi samlat på oss och jag älskar verkligen loppistanken- ÅTERVINNING. Det känns sååå bra att inte bara köpa och köpa, en massa skit som aldrig används- för att sedan bara slänga. Oanvänt. Jag säger inte att det är skit som vi säljer, då skulle vi aldrig sälja det, utan det är bra saker som inte används av oss längre- och då är det bättre att det kommer till nytta någon annanstans. Hos någon som uppskattar det. Haha!!! :) Det är som med gamla ex. De är inga skitstövlar bara för att inte jag längre vill ha dem, men tröttnar man på dem är det klokare och bättre att någon annan kvinna tar över- någon som uppskattar dem. =)

Nu... flera timmar efteråt fattade jag förresten på vilket sätt det skulle kunna vara pinsamt att ha loppis (som den tredje kollegan menade). Jag är inte så snabb, hihi! :)

Det kanske ser ut som om Grumslärarna (nu blir vi ev tre stycken) är så fattiga så vi måste sälja allt vi äger på loppis. Det vore å andra sidan enbart bra, blir kanske en tankeställare för allmänheten: Nu är det verkligen på tiden att lärarlönerna höjs, nu svälter de stackarna! ;)