Jag njuter av att plötsligt ha tid. Och att ha tid över. Ingen tidspress, ingen tid att passa. Idag.

Jag har bara slappat under förmiddagen, kommit ikapp mig själv och det är så gudomligt skönt.

Det är nog svårt att föreställa sig för dem som inte är i den sitsen, hur kvickt livet rullar på för en heltidsarbetande ensamstående mamma. Det är fullt upp i princip hela tiden. Även om mina barn inte är små längre... det kommer annat istället då och många gånger får man ha tunnelseende, hoppa över högar i huset för att inte bli totalt överstressad. Jag får helt enkelt strunta i att fönstren är nerpussade av kattmunnar hela vägen längs fönsterbrädet i köket- och spara det tills jag får tid. Perfektionism i det här läget är totalt nedbrytande- funkar inte.

Jag måste fokusera på det som är betydelsefullt, det jag måste göra- och inget annat, och det är inte lätt alla gånger.

Jag har suttit sent på torsdagskvällar (efter en hektisk vecka) mitt i röran som hunnit uppstå under veckan, medan vi kört på med läxor, aktiviteter och jobb, men tvingats prioritera nattsömnen och helt enkelt lagt ner allt det där med ett välstadat hem- för att orka fredagen på jobbet. Bara gått och lagt mig mitt bland och dammtussar efter katter, tvätthögar och skit-  för att sedan ta tag i detta på helgen. Det går bara att göra det allra viktigaste på vardagar, annat hinns inte med, då skulle jag få nagga på sömnen och det gör jag bara inte längre. Been there- och priset är för högt. Alldeles för högt.

Men jag har fått det att fungera, och ingen av oss har dött ännu. =) 

Dessutom kommer båda mina barn hem med fina betyg från skolan så här i terminsslutet, mina barn är harmoniska och välmående- så det känns inget annat än gott. Jag har lagt krutet på rätt ställe anser jag.