Jag har lärt mig att jag måste vara rädd om mig själv, mitt välmående, min livsglädje.

Och jag har gjort det den hårda vägen.

Aldrig, ALDRIG mer ska jag låta något eller någon enda människa komma i vägen för livsgnistan.

Inget måste, ingen jäsande översittare, ingen grinig surkärring, ingen destruktiv relation, inget. INGET.

För låter man lågan slockna- är man illa ute.

Been there. Kämpat för att få ihop allt, lidit, offrat mig. För att själv få betala priset. Och det var högt. Mycket högre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det var jag som fick betala priset för att jag inte stod upp för mig själv och mina behov, för att jag inte stretade emot, bet ifrån, markerade mina gränser.

Jag trodde nog aldrig jag skulle klara av att resa mig igen, trodde aldrig att jag skulle kunna sitta här, lycklig över att finnas till igen- någonsin. Men det gör jag. Luttrad och erfaren, ärrad- men starkare än innan.

Mycket, mycket starkare än innan.

Och sååå förälskad i livet, så ödmjukt tacksam över allt jag får uppleva, se och känna, alla människor jag får möta. En del saknar både moral och förstånd nog att bete sig civiliserat, men det är egentligen deras problem, inte mitt. Det är inget som jag kan ta ansvar för- jag kan bara tycka synd om dem.

Inte låta dem förstöra något för mig.

Aldrig någonsin igen.

(Det är inte helt fel, hela tiden, att bli gammal och skröpplig faktiskt.

Lite rynkigare, lite tjockare... men sååå mycket säkrare och tryggare.

Underbart.)