Måste göras... men det finns inget som är så bedrövligt vidrigt skittråkigt som att städa.

Jag hatar det!

Och snabbt som en bomb gror det igen igen.

Trist är att jag har vardagarna så fullbokade så jag har svårt att hinna med någon städning av grövre mått då, så det samlas mycket till helgen.

När jag blir rik ska jag skaffa städhjälp :-)

Fast städhjälp och lärarlöner rimmar dåligt, kan jag säga.

Jag tycker det är lustigt när man hör talas om lärare som anser sig tjäna bra. Förvisso roligt att de tycker så själva.

Jag har varit gift med en annan lärare i många år och även om man är två är det ingen fet familjeekonomi. Vissa vill ge sken av det, men så är det inte, det garanterar jag från insidan.

Sken av att verka rik... ännu värre blir det ju när folk som jag vet tjänar ännu mindre än min fjuttiga lärarlön låtasas att de har det gott ställt. Varför gör man så?

Usch, nu är jag på ett sådant där "kejsarnens nya kläder-humör".

Ser du inte att han är naken? Alla bara låtsas att de ser kläder på honom för att de inte vill verka dumma.

Jag läser ibland mammabloggar här på bloggplatsen. De är sockersöta och livsbejakande, skänker så där lite lagom med feel good-känslor. Mysigt, mysigt. ALDRIG mer för mig, dock, nästa gång en bebis kommer in i min familj är när jag får barnbarn, men det är mysigt att kika lite på andras små sockertoppar.

Hihi... leker med tanken... Kanske skulle skaffa mig en 28-årig pojkvän, lite lammkött, ;-) ...som längtar familj. Sista racet innan klimakteriet och få mig tre nya småttingar på raken. Det finns ju en del som gör så. För min del vore det dock bara patetiskt. (Fast alla får göra de själva vill, det här är bara jag, min blogg, och min åsikt.)

Ojojoj... Som vanligt svävar jag iväg när jag skriver, meningen var ju egentligen att skriva om något annat, när jag började. Inte om bebisfantasier för min del, utan om förlossningar, faktiskt.

Som jag förstått har synen på förlossningar ändrats lite sedan jag födde barn, för 14 resp 17 år sedan.

Synen på att föda med kejsarsnitt kontra "vanligt", dvs vaginalt.

När jag födde barn var det i princip omöjligt att välja själv. Jag är själv typen som är sjåpig med allt som har med blod och sprutor att göra, men det var inget snack- det var bara att vänta in förlossningen och sätta igång att föda. Det var så klart ett rent h-vete med smärtor utan dess like, men vi är ju skapta för att få ut en unge, även om det gör ont, och i de allra flesta fall går det hur bra som helst. Har så gjort i alla tider.

Numera (jag vet inte om det bara är så det verkar- jag kanske har fel) tycks man ju nästan få välja själv hur man vill föda: kejsarsnitt eller vaginalt om man är lite förlossningsskraj. Och tro mig: jag var så förlossningsskraj så jag höll på att smälla av, men jag födde vaginalt i alla fall, det fanns ju inget alternativ.

OCH VAD GLAD JAG ÄR FÖR DET! Att ha fått uppleva en (i mitt fall TVÅ) förlossning(ar) är bland det största jag upplevt. Eller rättare sagt: DET ÄR DET STÖRSTA, UTAN JÄMFÖRELSE, JAG UPPLEVT. Så klart.

Hade jag blivit tvungen att göra kejsarsnitt av medicinska skäl hade det inte varit mycket att göra åt, men jag hade naturligtvis känt mig snuvad, nu i efterhand, på upplevelsen.

Vad har jag då för syfte med att skriva detta?

Jo, jag rekommenderar verkligen alla som kan att föda "vanligt". Det gör verkligen skitont och innan är man kanske så rädd att man kräks av själva rädslan... men så har det alltid varit och alla kvinnor jag känner har överlevt det med.

Och det är en upplevelse, en erfarenhet MYCKET VÄL VÄRD att genomföra.

Det man får är värt varenda sekund, och lite till, av smärta och illamående- till den grad att man tror att man ska avlida.