Jag var nog bara tio år när jag såg filmen (eller filmerna ska man kanske säga... det var ju flera delar) Törnfåglarna.

Men jag minns den än, efter alla dessa år. Minns den som en av de bästa filmer jag någonsin sett.

Jag har bestämt mig för att se den igen nu under sommaren när jag har tid. Undrar om jag känner samma sak, om den var som jag tänkt mig.

(Jag ska recensera sedan när jag sett den igen).

Som jag minns var det en flicka, Maggie, som växte upp i Australien under rätt tuffa förhållanden tillsammans med sin mamma och flera syskon.

Den katolske prästen Father Ralph hjälpte familjen, han var en vän till dem.

Sedan försvann han några år och kom tillbaka då Maggie växt upp till en ung och bedårande vacker kvinna. När hennes och Father Ralphs blickar möts uppstår kärlek- på ett helt annat sätt än vad som är lämpligt, med tanke på att han är katolsk präst. Han måste alltså leva i celibat, ge all sin kärlek till Gud.

Så Maggie gifter sig med en annan man, som inte är särskilt snäll mot henne, och hon är inte överdrivet förälskad. De får en dotter.

Vid ett tillfälle går Father Ralph över gränsen och tillbringar en tid med Maggie, på en ensam strand. Romantik på hög nivå!!! Mötet resulterar i en son, men Father Ralph åker till Rom medan Maggie fostrar sina två barn i Australien. De lever alltså inte tillsammans.

Flickan känner sig mindre älskad än pojken, och kanske är det så, sorgligt nog.

Jag minns inte mycket mer än att father Ralph återvänder som gammal till Australien och dör i Maggies armar.

Jag vet inte vad det var med filmen som fängslade mig så till den milda grad att jag ju faktiskt minns den så detaljerat efter trettio år, men jag tänker ta reda på det.

Jag tror det är det där smärtsamt vackra.

Djupet i det svarta, i livet som är så komplicerat och som gör så ont emellanåt-  och kärlekens enorma kraft, sååå fascinerande.