Jag är förkyld. Igen. Jag har av någon anledning rätt dåligt immunförsvar, blir ofta sjuk.

Och så hör man talas om folk som "inte varit sjuka en enda dag sedan 1985" och blir liiite smått avundsjuk. Jag käkar c-vitaminer, tycker att jag lever rätt sunt- har ett ganska stressigt liv förvisso (och försöker prioritera bort, bort, bort så gott jag kan), men jag får ändå all skit.

Tråkigt. Men det är som det är.

Jag har ett stressigt liv, men jag gillar att jobba. Det har jag alltid gjort. Så ironiskt när jag för fyra år sedan fick en utmattning och blev sjukskriven från jobbet. Där och då miste jag fotfästet- det var bland det värsta jag kunde råka ut för. WTF... är man inte redan deprimerad, så lär man ju bli- om man tvingas ligga i en säng och stirra rätt upp i taket dag efter dag. Nej, för tusan... vi ska vara i rörelse- vi är gjorda för att vara i rörelse. Simmar du inte, sjunker du. Det gör alla. Dessutom har jag mycket svårt att tro att någon kan bli dålig i psyket av att slita. Man får jobba jäkligt hårt om man ska jobba ihjäl sig.

Men omständigheterna runt omkring kan göra dig sjuk av ditt jobb, det är ju rätt uppenbart.

Jag är som sagt förkyld. Jag snarkade i natt så min son vaknade och gick in och filmade mig. Hahaha!!! =) Det var bland det mest osexiga jag skådat i hela mitt liv, jag lät och såg ut exakt som en gris. (Nästan så jag skulle lägga ut den här... det vore grejer det!)

Lite Boye kommer passande in här:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd

- men det är vägen, som är mödan värd.

Den bästa vilan är en nattlång rast

där elden tänds och brödet bryts i hast.

Bryt upp, bryt upp- den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr!

Jag var nog bara tio år när jag såg filmen (eller filmerna ska man kanske säga... det var ju flera delar) Törnfåglarna.

Men jag minns den än, efter alla dessa år. Minns den som en av de bästa filmer jag någonsin sett.

Jag har bestämt mig för att se den igen nu under sommaren när jag har tid. Undrar om jag känner samma sak, om den var som jag tänkt mig.

(Jag ska recensera sedan när jag sett den igen).

Som jag minns var det en flicka, Maggie, som växte upp i Australien under rätt tuffa förhållanden tillsammans med sin mamma och flera syskon.

Den katolske prästen Father Ralph hjälpte familjen, han var en vän till dem.

Sedan försvann han några år och kom tillbaka då Maggie växt upp till en ung och bedårande vacker kvinna. När hennes och Father Ralphs blickar möts uppstår kärlek- på ett helt annat sätt än vad som är lämpligt, med tanke på att han är katolsk präst. Han måste alltså leva i celibat, ge all sin kärlek till Gud.

Så Maggie gifter sig med en annan man, som inte är särskilt snäll mot henne, och hon är inte överdrivet förälskad. De får en dotter.

Vid ett tillfälle går Father Ralph över gränsen och tillbringar en tid med Maggie, på en ensam strand. Romantik på hög nivå!!! Mötet resulterar i en son, men Father Ralph åker till Rom medan Maggie fostrar sina två barn i Australien. De lever alltså inte tillsammans.

Flickan känner sig mindre älskad än pojken, och kanske är det så, sorgligt nog.

Jag minns inte mycket mer än att father Ralph återvänder som gammal till Australien och dör i Maggies armar.

Jag vet inte vad det var med filmen som fängslade mig så till den milda grad att jag ju faktiskt minns den så detaljerat efter trettio år, men jag tänker ta reda på det.

Jag tror det är det där smärtsamt vackra.

Djupet i det svarta, i livet som är så komplicerat och som gör så ont emellanåt-  och kärlekens enorma kraft, sååå fascinerande.

Måste göras... men det finns inget som är så bedrövligt vidrigt skittråkigt som att städa.

Jag hatar det!

Och snabbt som en bomb gror det igen igen.

Trist är att jag har vardagarna så fullbokade så jag har svårt att hinna med någon städning av grövre mått då, så det samlas mycket till helgen.

När jag blir rik ska jag skaffa städhjälp :-)

Fast städhjälp och lärarlöner rimmar dåligt, kan jag säga.

Jag tycker det är lustigt när man hör talas om lärare som anser sig tjäna bra. Förvisso roligt att de tycker så själva.

Jag har varit gift med en annan lärare i många år och även om man är två är det ingen fet familjeekonomi. Vissa vill ge sken av det, men så är det inte, det garanterar jag från insidan.

Sken av att verka rik... ännu värre blir det ju när folk som jag vet tjänar ännu mindre än min fjuttiga lärarlön låtasas att de har det gott ställt. Varför gör man så?

Usch, nu är jag på ett sådant där "kejsarnens nya kläder-humör".

Ser du inte att han är naken? Alla bara låtsas att de ser kläder på honom för att de inte vill verka dumma.

Jag läser ibland mammabloggar här på bloggplatsen. De är sockersöta och livsbejakande, skänker så där lite lagom med feel good-känslor. Mysigt, mysigt. ALDRIG mer för mig, dock, nästa gång en bebis kommer in i min familj är när jag får barnbarn, men det är mysigt att kika lite på andras små sockertoppar.

Hihi... leker med tanken... Kanske skulle skaffa mig en 28-årig pojkvän, lite lammkött, ;-) ...som längtar familj. Sista racet innan klimakteriet och få mig tre nya småttingar på raken. Det finns ju en del som gör så. För min del vore det dock bara patetiskt. (Fast alla får göra de själva vill, det här är bara jag, min blogg, och min åsikt.)

Ojojoj... Som vanligt svävar jag iväg när jag skriver, meningen var ju egentligen att skriva om något annat, när jag började. Inte om bebisfantasier för min del, utan om förlossningar, faktiskt.

Som jag förstått har synen på förlossningar ändrats lite sedan jag födde barn, för 14 resp 17 år sedan.

Synen på att föda med kejsarsnitt kontra "vanligt", dvs vaginalt.

När jag födde barn var det i princip omöjligt att välja själv. Jag är själv typen som är sjåpig med allt som har med blod och sprutor att göra, men det var inget snack- det var bara att vänta in förlossningen och sätta igång att föda. Det var så klart ett rent h-vete med smärtor utan dess like, men vi är ju skapta för att få ut en unge, även om det gör ont, och i de allra flesta fall går det hur bra som helst. Har så gjort i alla tider.

Numera (jag vet inte om det bara är så det verkar- jag kanske har fel) tycks man ju nästan få välja själv hur man vill föda: kejsarsnitt eller vaginalt om man är lite förlossningsskraj. Och tro mig: jag var så förlossningsskraj så jag höll på att smälla av, men jag födde vaginalt i alla fall, det fanns ju inget alternativ.

OCH VAD GLAD JAG ÄR FÖR DET! Att ha fått uppleva en (i mitt fall TVÅ) förlossning(ar) är bland det största jag upplevt. Eller rättare sagt: DET ÄR DET STÖRSTA, UTAN JÄMFÖRELSE, JAG UPPLEVT. Så klart.

Hade jag blivit tvungen att göra kejsarsnitt av medicinska skäl hade det inte varit mycket att göra åt, men jag hade naturligtvis känt mig snuvad, nu i efterhand, på upplevelsen.

Vad har jag då för syfte med att skriva detta?

Jo, jag rekommenderar verkligen alla som kan att föda "vanligt". Det gör verkligen skitont och innan är man kanske så rädd att man kräks av själva rädslan... men så har det alltid varit och alla kvinnor jag känner har överlevt det med.

Och det är en upplevelse, en erfarenhet MYCKET VÄL VÄRD att genomföra.

Det man får är värt varenda sekund, och lite till, av smärta och illamående- till den grad att man tror att man ska avlida.

Jag har lärt mig att jag måste vara rädd om mig själv, mitt välmående, min livsglädje.

Och jag har gjort det den hårda vägen.

Aldrig, ALDRIG mer ska jag låta något eller någon enda människa komma i vägen för livsgnistan.

Inget måste, ingen jäsande översittare, ingen grinig surkärring, ingen destruktiv relation, inget. INGET.

För låter man lågan slockna- är man illa ute.

Been there. Kämpat för att få ihop allt, lidit, offrat mig. För att själv få betala priset. Och det var högt. Mycket högre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det var jag som fick betala priset för att jag inte stod upp för mig själv och mina behov, för att jag inte stretade emot, bet ifrån, markerade mina gränser.

Jag trodde nog aldrig jag skulle klara av att resa mig igen, trodde aldrig att jag skulle kunna sitta här, lycklig över att finnas till igen- någonsin. Men det gör jag. Luttrad och erfaren, ärrad- men starkare än innan.

Mycket, mycket starkare än innan.

Och sååå förälskad i livet, så ödmjukt tacksam över allt jag får uppleva, se och känna, alla människor jag får möta. En del saknar både moral och förstånd nog att bete sig civiliserat, men det är egentligen deras problem, inte mitt. Det är inget som jag kan ta ansvar för- jag kan bara tycka synd om dem.

Inte låta dem förstöra något för mig.

Aldrig någonsin igen.

(Det är inte helt fel, hela tiden, att bli gammal och skröpplig faktiskt.

Lite rynkigare, lite tjockare... men sååå mycket säkrare och tryggare.

Underbart.)

Här är det inte riktigt kväll än. Still going strong, jag grejar och har mig med en fotbollsmatch i bakgrunden.

Dagen har gått i skolavslutningens tecken (och kommer så fortsätta imorgon) och det var lika fantastiskt idag som varje gång att höra de finklädda barnen sjunga i kyrkan. Jag blir precis lika euforisk varje år- och jag säger det från hjärtat.

Men nu har jag krängt av mig kjolen och klackskorna, vilket mina fötter är hemskt nöjda med. De ska få vila sig lite, liksom jag själv. Det har varit ett par hektiska veckor, som alltid vid den här tiden- men nu är det faktiskt SOMMAR!

Sommar, sommar, sommar- och jag ska njuta av varenda minut!!! (även om jag inte går på lov än på ett par veckor, jag ska jobba på sommarskola.)

Och imorgon ska jag äntligen ta mig lite tid för mina kära väninnor, som fått våra dejter uppskjutna både en och två gånger på grund av annat som kommit i vägen, men nu äntligen har vi tid- tid att bara skratta och skvallra och skratta igen, och äta räksmörgås.

                              (Ååå... kan bara inte låta bli dem, smileysarna... De är så söta!!!)

Jag vet att timmen är sen. Och jag ska upp imorgon och jobba. Men det är varmt här inne, och jag vet att jag inte kommer somna riktigt än i alla fall. Vi har skolavslutning imorgon för övrigt, så det krävs inte direkt att jag har hjärnkapaciteten Einstein. Inte för att jag har det annars heller, förvisso, men vissa dagar är ju mer krävande av lilla skallen än andra.

Jag var just ute och slängde sopor. Mötte en granne som bor några dörrar bort i längan. Bytte några ord med honom, har aldrig sett honom förut. "Jag måste gå in nu" sa jag till slut. "Ska upp och jobba imorgon".

"Du är lärare, va?" svarade han då, varpå jag blev riktigt orolig... Märks det så jäkla väl?!

"Hur kunnade (hehe... ändrar inte stavningen här... det var lite roligt... det var faktiskt så här jag först skrev, utan att tänka. "Kunna- kunnade-kunnat... vore väl logiskt?) du veta det?" undrade jag och grannen svarade att han bara kände det på sig.

Underligt. Jag har råkat ut för det förr. Träffat okända människor som sagt samma sak: "Du är lärare, va?" En kvinna i Tunisien exempelvis; jag var inne på en skönhetssalong på hotellet där hon jobbade och det var så billigt så jag unnande mig massor av behandlingar. Hon sa att det märktes på mitt sätt att prata med min son, hennes syster var också lärare och vi påminde om varandra, menade hon.

Nåväl... dags att sussa då, så man tar sig upp imorgon.

Jag har varit på bio ikväll. Är i vanliga fall inte så förtjust i "vanliga" kommedier, jag har så törr humor, så jag uppskattar inte alla komedier, men vissa.

Jag tycker bäst om drama och thrillers (vad heter det i plural... har svenskläraret skrivit rätt?). Gärna psykologiska- och det får gärna vara så läskigt så jag mer eller mindre smäller av... måste vara adrenalinet jag går igång på.

Jag är en "kickmännsika", gillar snabba kickar, vilket kan vara en rätt farlig egenskap. Fast jag har med åren nog lärt mig att hantera alla mina impulser rätt skapligt, lätt hänt att göra knäppa ogenomtänkta dumheter annars.

Och det har jag gjort i mina dagar. Många ogenomtänkta dumheter.

Jag kan i alla fall säga så här: Jag hoppas innerligt att inte mina barn gör samma dumheter som jag gjorde som tonåring. Många gånger hade jag tur, jag har gjort en del i min ungdom som kunnat sluta riktigt illa.

Ikväll har jag sett "A million ways to die in the west" och den var sådär. Inget jag rekommenderar till vuxna, möjligen unga vuxna. Men jag höll på att skratta ihjäl mig vid ett tillfälle: Det handlade om en man som jobbade med får, och dessa smet hela tiden. Vid ett tillfälle hade ett av fåren smitit till ett horhus och när ägaren kom och hämtade det hade det tjänat 20 dollar. Det var i princip bara jag i hela salongen som tyckte att det där var infernaliskt roligt... blir lite jobbigt då, när man inte kan sluta skratta.