Jag återkommer ofta till antikroppshysteri, vilket delvis beror på att jag sett anorexi på nära håll (inte i familjen, men på annat sätt) och det är en vidrig och dödlig sjukdom. Jag kommer dessutom ofta i kontakt med ämnet, delvis hemma, som tonårsmamma, men också i skolan och det är varje vuxen kvinnas skyldighet, tycker jag, om man har med unga tjejer att göra, att tona ner den där fixeringen och försöka vara en så sund förebild man kan. För de unga förmågorna snappar upp vibbar från oss gamlingar, även om man tror att de ser oss så stenålders att vi knappt fattar någonting värt att veta ibland.

Har du en gång dragit på dig ätstörningar, är det mycket svårt att bli av med dem, de uppkommer/återkommer vid stress och förvrider verklighetsuppfattningen. Jag kan ana mig till hur det tar känns, det sägs ju att man till en början blir euforisk av att kunna kontrollera vikten och bara bli tunnare och tunnare. Till slut tappar du dock all ork, du kan tappa håret, jag har träffat en kvinna som tappade all kroppsbehåring i samband med anorexi, inklusive ögonfransarna... (inte så kul kanske) mensen försvinner och du skadar kroppen... ja, fortsätter du vet du ju hur det slutar. Den som inte äter dör ju så klart.

Jag anar hur det känns, när hungerskänslorna försvinner eftersom jag upplevde något liknande fast det gällde sömnen, innan jag blev utbränd för fyra år sedan. Jag slutade känna trötthet under en period. Kunde omöjligt slappna av, det var en fruktansvärd känsla och min kropp gick på högvarv hela tiden. Jag sov dock, fast bara ett enstaka timmar per natt och jag avskydde att gå och lägga mig för sömnen var ingen avslappning för mig. Den blev till en prestation "jag MÅSTE sova nu, så jag inte är trött imorgon, måste, måste, måste." Jag har försökt att aldrig göra sömnen till någon större grej för mina barn, inte tjata för mycket om det av rädsla att de ska drabbas av samma sak. Börjar man fixera sig vid sömn är det kört. Och peppar, peppar... mina barn har inga sömnproblem, de somnar sött på kvällarna.

Jag säger inte ett ord om att man inte ska försöka leva sunt, men det är den där f-bannade hysterin som retar mig, och som sagt, det har att göra med att jag vet hur det kan gå. Och går det för långt är det inte roligt längre.

Å andra sidan... nu pratade jag om anorexi, men jag blir allergisk också när jag ser tjejer som går på tjejer åt andra hållet. Jag skrev själv att när jag tränar har jag inte som mål att träna bort mina former, (huvudmålet är välmåendet som kommer i samband med träning) jag har aldrig (förutom när jag var sjuk) varit supersmal men för den sakens skull behöver man ju inte trakassera dem som är det: "Riktiga kvinnor har former" osv sprids på nätet... Vad då... Är inte alla kvinnor riktiga? Låter ju bara som avund, från någon som vill gå ner i vikt. Det lär ju inte vara särskilt upplyftande för den som känner sig för mager, att läsa att man inte anses vara en riktig kvinna bara för att man har en rak kroppsform.

Om man nu ska prata om "riktiga kvinnor", om kvinnor värda namnet, vill jag istället säga: 

"Riktiga kvinnor" visar respekt för varandra.

"Riktiga kvinnor" ger sig inte på andra kvinnor- i syfte att trycka ner någon för att själv framstå som bättre.

Sedan får alla se ut exakt som de vill.