Vi har hunnit vara på en liten semester sen sist jag skrev. Det är skönt att komma bort lite, men hemma är alltid bäst.

Har träffat en väninna nu, suttit och fikat och babblat och skrattat och bara haft det skönt.

I övrigt börjar jag få lite smått ångest. Ångest över att det redan är augusti. Inte för att jag ogillar augusti, det är en underbar månad med svarta ljumma sammetsnätter och lite "puh... nu släppte sommarkraven". Problemet är bara att jag tror inte jag haft så höga sommarkrav i år, jag har tagit dagen som den kommit och mest fokuserat på min träning, så den där puh-känslan har inte riktigt infunnit sig. Bara lite sorgsenhet över att allt gått så fort. Ständigt återkommande i min virriga skalle: "Det går för fort". Jag vet att det är som det är, tiden är lika lång för alla och jag vet att det finns många som har långtråkigt. Önskar ibland att jag vore sådan. Men jag har sällan långtråkigt, min tid går aldrig för långsamt.

Den svinner.