Jag läser på många bloggar att sömnlöshet är vanligt. Många kan inte sova på nätterna. Jag har själv haft grava sömnproblem, men tror att jag någorlunda fått fason på dem och har faktiskt några goda råd att ge.

Jag tror att det kallas sömnrestriktioner.

Även om man är vaken halva nätterna måste man gå upp på morgonen. (Syftar nu på den lediga sommartiden, när man jobbar har man ju inget val).

Ställ klockan och gå upp även om du är som en zombi. Jag har många gånger sovit ett par-tre timmar, ögonvitorna är röda, jag är så trött att jag har svårt att tänka klart och det känns som om man är i en annan värld. För min del hjälper kaffe en smula, kanske inte särskilt sunt egentligen att häva i sig en massa kaffe, men det finns ju tyngre och svårare beroenden än så. Det är ett rent h-vete att hålla sig vaken, men det är ett måste om man ska bryta den negativa spiralen. Man bryter sömnlösheten efter ett tag om man fortsätter så här. Somnar sent, upp tidigt, somnar sent igen- ändå upp tidigt. Tröttheten man får gå och dras med är ändå lindrigare än ångesten när man ligger och vrider sig i sängen på nätterna. Och det är en kamp. Det är en never ending-kamp för oss nattugglor by nature. Orättvist kan man tycka när man sneglar på dem som av naturen är morgonmänniskor, som somnar tidigt och vaknar pigga och glada. Men livet är inte rättvist. Det satt tyvärr ingen och gav oss en lika stor bit var när vi kom hit till den här världen, det är bara att acceptera och gilla läget.

 Men det vänder (någorlunda i alla fall) om man kämpar på. Man måste på något vis göra sig till herre över situaionen och själv ta kommandot över sömnen, inte låta sig köras med av att sömnen leker kurragömma och inte vill infinna sig.

Det här har i alla fall funkat för mig, peppar, peppar....

Hoppas mina erfarenheter kan vara till hjäp för någon sömnlös själ.

Ps. Pappa!!! Är du äntligen nöjd nu? =)

God Morgon Bloggvärlden!

Karlstad har vaknat till en solig dag idag. Igår drog ett rejält åskväder fram. En bekant fick sin TV förstörd av blixten.

Det känns som det blåa i mig så sakta börjar släppa. Med fina människor omkring mig och motion som medicin kämpar jag mig tillbaka till normalläget.

Till er som vill läsa mina noveller måste jag säga att jag inte känner mig så bekväm än med att blotta mig så, offentligt. Men det kommer nog. Jag skriver under pseudonym i Hemmets Journal och Hemmets Veckotidning. Jag har det inte som något återkommende jobb utan jag brukar skriva lite när jag har lov och andan faller på, så jag får mitt arvode som frilansjournalist, som det kallas då. Jag har ingen journalistutbildning eller så, utan det är mest en rolig grej. Däremot har jag ju språkriktigheten med mig eftersom jag är svensklärare. Detta kan störa en del människor som meddelar sig till mig i skrift, en del tycker det är obekvämt att skriva till fröken svensklärare och tror att jag märker fel. Det är dock helt osant, jag tänker mycket sällan på hur andra brukar språket privat, om det så är bloggar, festinbjudningar, sms eller vad tusan som helst. Folk får skriva exakt som de vill, jag har inte för avsikt att gå in som en språkpolis och tala om hur det ska vara, så länge det inte rör sig om någon av mina elever. Jag skriver själv ofta meddelanden exempelvis i talspråk och jag har det som jobb att rätta vad eleverna skriver- och lära dem att skriva på rätt sätt, that's it.

 Ja älskar det i alla fall: Att få uttrycka mig i ord, både muntligt och skriftligt, jag är en ganska pratsam person också. Försöker nu mera tänka på att inte "ta över", som jag lätt gjort, i alla fall förr, innan jag reflekterade över det. Ganska vanlig yrkesskada i mitt jobb- man är van att hålla låda och så gör man det i alla möjliga sociala sammanhang, man tar på sig rollen att leda samtalet också när man inte har betalt för det, vilket ju blir galet. Har ett roligt minne från när jag gick i terapi för några år sedan, och terapeuten sa åt mig att det minsann var hans roll att leda och styra samtalet, inte min. Pinsamt.

Ja, just det... där kom det igen: Min vilja att berätta. Jag skulle egentligen tala om det här med mina noveller. Jag skulle skriva att de är plockade ur mitt eget liv, jag skriver om alldeles egna erfarenheter och jag vet inte om jag ännu är redo att öppna mig så pass mycket offentligt, det känns lite för utlämnande just nu. Men det kommer med all sannolikhet någon framöver.

Ha en toppendag alla fina bloggmänniskor! :)