Jag ska träffa några väninnor i eftermiddag. Väninnor jag många gånger, under terminerna, försakat av tidsbrist. Jag är likadan med kollegor, som träffas ofta, och jag anstränger mig verkligen för att komma med någon gång då och då.

Jag kan förstå om folk blir besvikna på mig. Eller också förstår de. Förhoppningsvis är de kloka nog att förstå- och det tror jag att de är. Men det är ständigt malande i mitt samvete. Vänner jag borde ha mera tid för.

När jag var ung var allt annorlunda. Jag var en social brud i farten, det hände saker hela tiden. Och jag minns så tydligt hur jag i min dotters ålder diskuterade våra tråkiga mammor med en kompis. Våra mammor som var så mossiga, som så sällan umgicks med sina kompisar. Så skulle vi aldrig bli! Vi skulle alltid vara roliga och träffas och ha kul!

Så lustigt... nu är jag exakt så´n jag aldrig skulle bli.

Nu förstår jag verkligen våra slitna mammor, som kämpade med hushåll, barn och jobb. Jag har verkligen förståelse för att de istället för att vilja träffa kompisar under varje ledig stund, suktade efter lugn och ro. Efter ensamhet emellanåt.

Jag hoppas innerligt att folk har förståelse för mig, för alla tycks inte lagda så här.

Men vi är olika och tiden förändrar oss. Och jag försakar inte ett visst sällskap därför att jag inte trivs i det sällskapet längre. Jag har bara fullt upp med att få livspusslet att gå ihop utan att hamna under ytan igen- utbränd.