Jag tycker inte om den här tiden. Sista vemodiga semesterveckan. Bara jag kommer till jobbet och träffar alla goa kollegor vet jag att allt kommer kännas bra igen; vi sitter alla i samma sits, semestern är över och nu väntar ett nytt läsår, som vi kan göra vad vi vill av. Får upp ett citat som en vän brukar säga: "Det kommer bli alldeles magiskt." :-) Kanske att ta i lite, men man får intala sig så gott man kan att allt ska bli bra. Ett skinande vitt ark ligger framför oss, Hösten är mysig med alla fina färger, klar luft och nystart och augusti är nystart, en chans att börja om på nytt, göra rätt av det som blev fel under förra läsåret. (Fast man kommer ju göra tusen nya fel, naturligtvis, fel man inte ens ens tänkt på varit möjliga att göra.)

Ja, det är inte lätt att vara människa. Med fel och brister. Vore skönt att vara gudomlig och bara göra allt rätt hela tiden, det finns ju de som i princip tror att de är det. Gudomliga alltså. Präktiga, felfria människor. Människor som tar sig friheten att tala om för andra människor hur de ska göra och vara.

Det blir säkert bra. Men jag kan inte rå för att jag känner vemod. Sorgsenhet. Som jag längtat efter den här ljuva sommaren. Och ljuv var den. Ljuv med ljumma kvällar och lata dagar, tid att komma ikapp, tid att umgås.

 Men alldeles för snabbt gick den. Lite sorgligt.