Fredag kväll och veckans ljuvligaste. Trött, men efter arbete är vilan gudomlig.

Två lediga dagar väntar- inte helt fel. Jag är just nu inne i en period då jag tycker att mitt jobb är riktigt roligt och jag känner mig så privilegierad* som över huvud taget tycker så. De flesta av oss jobbar väl för att tjäna pengar och det gör jag också. Men jag tycker samtidigt att det är kul med de här nya härliga ungarna.

Söndagar innebär förvisso en del arbete för mig, som för de allra flesta lärare, antar jag. När vanliga dödliga kommer till jobbet på måndag morgon påbörjar de veckans arbete, för min del måste en stor del av arbetet redan vara klart. Själva lektionen är bara ett genomförande, tankeverksamheten görs innan och efter. En timmes lektion på papperet är två timmars arbete i verkligheten.

Brasse Brännström lämnade jordelivet under kvällen, läste jag just. Tråkigt att läsa, så klart. Jag tillhör generationen som växte upp med "Fem myror" och jag älskade Brasse och hans kollegor.

Än värre blev det när jag läste om en 15-åring som dödats i en trafikolycka. Vidrigt när unga männsikor går först.

Tankar på döden. Det där man inte förstår, det ingen av oss någonsin förstått. Det går inte att föreställa sig sin egen död, trots att det är så säkert att det kommer att ske. Vi är väl gjorda för att inte kunna inse och en del av oss tycker det är jobbigt att tänka på döden. Jag tillhör inte dem. Andras död, möjligvis. Eller "självklart" ska jag väl säga. Men jag är själv inte rädd för att dö, jag vet att en dag är dagen då det är min tur, och jag kan ingenting göra åt saken. Det som gör ont är däremot den sorg jag i samband med min död kommer att orsaka mina nära, dem jag aldrig vill göra illa. Det är en mardröm, däremot. Se dem förkrossade, vilja trösta och säga att "det här är tidens gång, jag har haft mitt roliga men nu tog det slut, vi ska alla den vägen vandra" - men inte kunna.

 Men en dag är dagen på året som det kommer stå ett kors bredvid, under mitt namn och under min födelsedag i en tidningsannons. Jag skräms inte ens av att tänka på det, faktiskt tvärtom ironiskt nog. Det ger mig mer livsglädje, det svarta i kontrast till det ljusa gör ljuset så mycket starkare. Så mycket tydligare.

Ta väl hand om de här åren och skit högaktningsfullt i baggisar och problem som inte är verkliga.

Det här livet är en gåva som bara varar en liten, liten stund. Det är snart svart, över, och då spelar det egentligen ingen roll, det där du gick och grämde dig över.

Lika bra att passa på att skratta, älska och uppskatta- medan man kan, medan man ännu går här i frid och fröjd.

* Det här ordet har jag alltid- till nu, stavat fel. Kände bara för att kolla upp det och nu vill jag tala om för alla som känner för att veta (fast Du kanske redan visste, det kanske bara är jag som är lite trög... svensklärare å allt =)  )

Det kommer ju av privilegium, så långt har jag alltid varit med, och basen hänger med hela vägen.

PRIVILEGIERAD. Så... Nu vet vi en gång för alla!