Helg igen. Och hjulet är igång. Spinner på. Det jobbigaste med att börja jobba igen är inte själva jobbet, utan allt runtomkring. Puh... helgerna blir så fullspäckade. Sååå mycket som ska hinnas med. När man var barn kunde man inte föreställa sig hur mycket arbete som krävs för att ett hem ska fungera. Även om jag fick lov att hjälpa till med disk och strykning, städade väl lite också. Men när man är ensamstående mamma... det är något hela tiden. Och nu gäller det för mig att få in den här balansen mellan vila-familj/släkt/vänner-hushållsarbete-träning-jobb-återhämtning igen. Efter semestern. Jag som varit utbränd måste tänka till tre gånger innan jag kör på. Det är lätt att köra på utan att tänka på det medan stressen mal och huvudet värker. Det här samhället vi lever i är ju enormt krävande. Lika för alla kan man ju tänka, men det känns som om vissa människor har oceaner av tid till att umgås exempelvis, andra jäktar omkring som brända illrar (jag tillhör den senare skaran). Kan det inte finnas något mellanting?!

Nu väntar dessutom en tid för mig med mycket nytt rent yrkesmässigt. Jag är gammal högstadielärare, har jobbat en sväng på gymnasiet och nu blir jag till största delen mellanstadiefröken. Jag ska bland annat ha fyror. Så unga elever har jag aldrig haft undet mina 16 år i skolan men det ska bli riktigt roligt att göra något nytt, det känns lite utmanande och det gillar jag så klart. Det är lätt att tro att det är svårare att undervisa på gymnasiet än i lägre årskurser, men så är det inte- tycker jag. Pedagogiken blir mer komplicerad ju yngre eleverna är.

Och jag måste lära mig att prioritera (nu är jag tillbaka i mitt privatliv). Jag kan inte göra allt jag vill, eller känner att folk vill att jag ska vara med på, det hinns inte med på långa vägar. Jag prioriterar de människor som betyder något för mig, allt annat får vara, jag kan inte- jag hinner inte. Jag behöver en del ensamhet också, för att hämta kraft. Helgerna är ju så jäkla korta! Den här helgen har jag tagit mig tid till en kräftskiva med min fina släkt och det var jättetrevligt. (Jag är ju lustig... jag körde, och när jag körde hem i mörkret hade jag helt automatiskt satt på mig mina solglasögon. Tur att inte polisen stoppade mig; de hade med all sannolikhet plockat in mig på drogtest... vilken normal människa kör omkring med solglasögon i mörkret, liksom? Vem mer än jag!?) Jag tänker gå på en kräftskiva till, om ett par veckor, med en av mina närmaste väninnor, sedan hinner jag inte med fler, man kan inte vara överallt samtidigt.

Det här skrivandet är i alla fall guld värt för mig vad gäller återhämtning. Under tiden jag suttit här och skrivit har huvudvärken gett sig.

Jag är galen i katter och har fött upp flera kullar.

En av bilderna föreställer en alldeles nyfödd. Det var en superhäftig upplevelse att vara med vid förlossningarna.

Allt har gått bra- lyckligtvis. Alla gånger.

Men- något tråkigt har inträffat med en av kattungarna. Den lilla svarta (i min morgonrock på bilden), nu sju månader, blev förra veckan så sjuk (den nya ägaren meddelade) att hon tyvärr fick somna in.

Tråkigt, men det är ju så spelets regler ser ut. Eller livets villkor. Ibland går det inte bra. (I övrigt mår alla "mina" nu mera vuxna kattungar bra, mig veterligen. Jag har kontakt med flera av de nya ägarna, de skickar bilder och berättar hur allt går).

Detta skedde bara någon vecka efter att jag kastrerat den sista av mina två honor- så nu är det slut på kattungar i vår familj. Det blev tyvärr för energikrävande i längden. Vi har våra tre vuxna och får nöja oss med dessa stjärnor.

För den här gången; jag kommer säkert göra det igen, någon gång i framtiden, någonstans i livet.

Hihi... =) Så roligt att publicera foton på levande modeller, någon annan på bilden än jag själv.

Jag har nämligen som princip att inte publicera bilder på andra människor- utom möjligen mina barn eller någon närstående jag bett om lov. Det är väl inte så kul att hamna på bild mitt uppe i det jag håller på och nojjar om på min blogg.

Jag är för övrigt så restriktiv jag någonsin kan vara när jag berättar saker där andra människor är inblandade, det är ju jag som valt att skriva. Det händer att jag tar mig in på bloggar där exmän (ofta smutskastade av naturlig orsak), familjemedlemmar och alla möjliga personer fläks upp på ett negativt vis och jag tycker enbart att det ser illa ut.

Den som använder sociala medier till att svärta ner andra människor missbrukar den här fina möjligheten vi har, anser jag, att genom teknikens under sprida våra tankar och åsikter.

Här och nu vill jag en gång för alla dissa alla offentliga skitpratare. Det är lågt.

Vill man prata av sig bör man göra det med stängd dörr och inte inför öppen ridå.

Jag har rent mentalt avslutat sommaren nu. När jobbet kört igång börjar hösten- för mig.

Jag tog samma kvällsrunda som jag tar så ofta jag känner att jag har möjlighet, längs vattnet. Det var några dagar sedan jag hade tid att gå den (jag promenerar alltså) och idag var det plötsligt så mörkt. Vattnet såg svartare ut och inte lika lockande så klart som under de ljumma sommarkvällarna och i fönstren lyste fönsterlampor.

Den har sin tjusning den här tiden med.

Imorgon blir det kräftskiva, som för att verkligen känna av att det är augusti.

Oj... och jag känner av att det är fredagkväll, märker jag nu när jag skriver, Skönt att få uppskatta fredagströttheten igen.

Så det blir inte mycket mer än så här här... Hehe :) ... hade inte så mycket att komma med, men skriva vill jag minsann ändå. Underbara avkoppling!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

     - och det som stänger.

Å... vad jag älskar Boye!

Nu är jag redo. Jag avslutar sommarlovet med lite bowling ikväll, tyvärr är det inget badväder idag. Vi hade tänkt bada, men det fick bli en innedag med diverse förberedelser.

Jag tycker det ska bli skoj att börja jobba nu, faktiskt. Dessa härliga ungar... Det är ju för deras skull vi gör allt det vi gör. Och när jag tänker på alla energiknippen så blir jag bara glad.

Jag fixar det här avslutet. Att sommaren är över snart, lata semesterdagar.

Imorgon börjar jag jobba. Och det känns helt ok.

Förresten: Robin Williams.

Rollen han gorde i "Döda poeters sällskap" (NU BLIR JAG FÖRBANNAD OCKSÅ- NÅGOT HAR HAKAT UPP SIG OCH DET GÅR INTE ATT FÅ BORT DETTA FETSTILTA!) är ju helt gudomlig. Mr Keating tror jag han hette. En lärarförebild. En sådan kollega önskar jag att jag hade, för jag tror inte riktigt jag själv vågat löpa linan ut och bara gå efter mina egna tankar- lite för rädd om min anställning. :(

Nu hörde jag att han tagit sitt liv för egen hand också, så trist. Jag kan bara föreställa mig den smärta han måste känt när han såg döden som ett lindrigare alternativ än livet. Jag kanske inte ska uttala mig då jag förutom min migrän varit rätt förskonad från fysisk smärta, men jag har svårt att tro att någon fysisk smärta kan komma i närheten av det rysliga illamående som en blödande själ ger upphov till. När själen värker och ångesten slår till med full kraft, kvävande och förgörande.

Hoppas han fått frid i själen nu, var han än är. Robin Williams.

Usch, jag har svårt för avslut. Avslut och avsked.

Jag är typen som egentligen har svårt att lämna festen när den är som roligast. Typen som gärna hänger kvar på efterfesten, till den bleka gryningen då man ragglar hem klockan fem i soluppgången. Eller var. Det är helt ok när tjugoåringar beter sig så här. Tjugofemåringar med, kanske till och med tjugoåttaåringar. Men när rynkiga småfeta kärringar på 40 inte har någon som helst heder i kroppen, ingen självrespekt- då ser det faktiskt illa ut.

Så sunkiga efterfester är blott historia för min del nu mera.

Roligare än så blev det inte.

När F-n blir gammal blir han religiös, sägs det. Och det blir han säkert. Han vaknar nog till, rätar på ryggen och inser att man inte kan bete sig som en förväxt jättebebis hur länge som helst. Han tröttnar säkert, mognar som alla andra. (Ursäkta... nu skrev jag fel: Jag menar de flesta andra.)

Jag är i alla fall typen som ogillar avslut.

En vän sa till mig "Jag är nöjd med semestern- den har ju varit sa bra så nu känns det bra att återgå i tjänst".

Ååå, sååå mogen är jag inte ännu. Jag har inga problem med att återgå i tjänst, det är kul, träffa kollegor och ungar och få in lite rutiner i vardagen igen. Det är inte där skon klämmer.

Det är bara det att jag har svårt att vara nöjd. När allt är bra- då vill jag så klart ha mer. MER!!! JAG VILL INTE ATT DEN HÄR LJUVLIGA SOMMAREN SKA TA SLUT!!! ;( Jag har separationsångest från semestern; det har varit alldeles för skönt i den här tropiska värmen.

Jag hatar att det är över, men jag har inget val. Time to say good bye.

Sommarlovet/semestern 20014 är slut.

(Hahah, jäklar vad många nollor =). Märkte det inte förrän en dag senare. Ni ser... min hjärna har semester. Jag är helt borta.)

Jag talade med en annan kvinna härom dagen, en kvinna som är ganska exakt i min livssituation: mamma till två stora barn- och skild. Ibland undrar jag om det bara är kvinnor i samma sits som förstår en?

Jag har många fina vänner omkring mig, som i all välmening- de är jättesöta, försöker få mig allierad på något vis. De menar på att lyckan finns i ett stadgat förhållande med en man. (Och menar att "den och den är nog bra för dig- han skulle göra dig lycklig"). Och jag är helt säker på det, jag med.

Det är bara det att i den sits jag är nu mår jag hemskt gott. Jag har mina två barn, så jag har inte bråttom att skaffa familj- IGEN. Jag har allt mitt på det torra, liksom. Det var så härligt när jag pratade med den här andra kvinnan och hon uttalade ganska exakt de här orden. (Så skönt att höra att man inte är knäpp på något vis. Samhällsfrånvänd- för ur ekonomisk synvinkel har samhället bestämt att man ska leva som gift eller åtminstone bo ihop- då blir allt mycket billigare. Och det vore ju inte helt fel, förvisso. För dyrt är det att leva!)

Men för min del... jag har inte så bråttom, liksom. Ja mår jättebra och kan inte påstå att jag lever helt isolerad från män som en katolsk präst.

Så... luuugn och fin, alla vänner!!! Var tid har sitt. :-)

Jag har inte fått in några bilder på den här datorn, förrän nu, så därför har min blogg varit lite fattig på den punkten.

Men nu går det bra, så nu gör jag något mycket typiskt mig. Jag är en rätt intensiv person, sägs det, och det stämmer säkert. Inte typen som smälter in i tapeterna, det har jag aldrig varit, men med mognad kommer lite självinsikt, så jag hoppas att jag blivit lugnare. Kan bli rätt tröttsamt med människor som är all over the place, liksom. =)

Men i alla fall... nu gör jag en typisk Bea: Här kommer alla sommarbilder på en och samma gång. (Jag vågar inte lägga ut bilder på någon annan person än mig själv, dock.)

Klarälven

Kvällspromenad vid Karlstad Uni. Just den här kvällen var exotisk. Det var något speciallt med ljuset. Helt gudomligt... Dessa ljumma sommarkvällar bara älskar jag.

Gör ont i hjärtat när jag tänker tillbaka. Promenad i Grums, där jag jobbar, och här hade björkarna just slagit ut i maj. Den ljuva blomstertiden, allt låg framför oss (snyft...) ;(

Men men... nu är det höst snart och det blir nog bra, det med.

Ååå, de lata dagarna vid stranden. Definitivt bland det bästa med sommaren.

Båtresa. Jag sprallar runt i hytten.

Å så får det bli en bild på min Lilla Docka som blivit stor. (Den här bilden törs jag lägga ut för den har jag redan sett offentligt.) Men hmmm... vilken dålig skärpa. :/

Hon är nog lite lik mig, vill jag i alla fall tro. Lik mamma, men söt ändå. :)