Alla inlägg under augusti 2014

Av Beatrice F Wik - 8 augusti 2014 22:21


Jag lovade fortsätta på nedanstående tema och nu har jag äntligen tid till det.

Äkta vänskap. För min del är det inte så noga om jag har en massa vänner. Förvisso är de där ytliga bekantskaperna roliga på sitt sätt de med, kompisar man skrattar med och talar om väder och vind. Fast det var inte dem jag talade om nedan, utan den där inre kretsen, de som finns där i alla lägen- inte bara i solsken.

Imorgon (eller han är redan hemma nu på kvällen) kommer en av mina allra närmaste hem efter en sju veckors lång semester och det ska bli sååå roligt att träffa min gamla vän igen! En underbar kamrat som jag umgåtts med i princip dagligen under hela läsåret- sedan åkte han iväg på semster. Och det är klart att det blir lite tomt. Men imorgon får jag återse gamle A igen och det ska bli så jäkla kul!

Välkommen tillbaka hem till Värmland!


  

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 8 augusti 2014 08:19


En av orsakerna till att jag kan ta mig friheten att vara en ensamvarg i rätt stor utsträckning tror jag är att jag har världens mest fantastiska krets runt mig. Kan tänka mig att ensamheten skulle göra mig lätt panisk i annat fall. Vore fruktansvärt att veta att det inte fanns någon där, OM man verkligen skulle behöva det. Eller förresten... kanske inte. Jag har alltid, ända sedan uppväxten, varit lite av en solitär emellanåt, och trivts mycket bra i mitt eget sällskap. Jag hämtar kraft och energi i ensamheten.

 Men jag har mina vänner, de finaste av de fina, Min trygghet och glädje. Det är människor som lyfter mig när jag är låg, som får mig att inse att också jag är värdefull, som torkar tårar, talar mig till rätta och skrattar med mig. Vänner som tagit vid när jag inte riktigt orkat och som gläds när livet går min väg. Vänner jag vet står bakom mig och försvarar mig om folk skulle få för sig att prata illa om mig.


... Jag är inte klar än, men måste få återkomma. Fortsättning följer.

ANNONS
Av Beatrice F Wik - 6 augusti 2014 23:32


Jag tycker inte om den här tiden. Sista vemodiga semesterveckan. Bara jag kommer till jobbet och träffar alla goa kollegor vet jag att allt kommer kännas bra igen; vi sitter alla i samma sits, semestern är över och nu väntar ett nytt läsår, som vi kan göra vad vi vill av. Får upp ett citat som en vän brukar säga: "Det kommer bli alldeles magiskt." :-) Kanske att ta i lite, men man får intala sig så gott man kan att allt ska bli bra. Ett skinande vitt ark ligger framför oss, Hösten är mysig med alla fina färger, klar luft och nystart och augusti är nystart, en chans att börja om på nytt, göra rätt av det som blev fel under förra läsåret. (Fast man kommer ju göra tusen nya fel, naturligtvis, fel man inte ens ens tänkt på varit möjliga att göra.)

Ja, det är inte lätt att vara människa. Med fel och brister. Vore skönt att vara gudomlig och bara göra allt rätt hela tiden, det finns ju de som i princip tror att de är det. Gudomliga alltså. Präktiga, felfria människor. Människor som tar sig friheten att tala om för andra människor hur de ska göra och vara.

Det blir säkert bra. Men jag kan inte rå för att jag känner vemod. Sorgsenhet. Som jag längtat efter den här ljuva sommaren. Och ljuv var den. Ljuv med ljumma kvällar och lata dagar, tid att komma ikapp, tid att umgås.

 Men alldeles för snabbt gick den. Lite sorgligt.

Av Beatrice F Wik - 5 augusti 2014 09:43


Jag ska träffa några väninnor i eftermiddag. Väninnor jag många gånger, under terminerna, försakat av tidsbrist. Jag är likadan med kollegor, som träffas ofta, och jag anstränger mig verkligen för att komma med någon gång då och då.

Jag kan förstå om folk blir besvikna på mig. Eller också förstår de. Förhoppningsvis är de kloka nog att förstå- och det tror jag att de är. Men det är ständigt malande i mitt samvete. Vänner jag borde ha mera tid för.

När jag var ung var allt annorlunda. Jag var en social brud i farten, det hände saker hela tiden. Och jag minns så tydligt hur jag i min dotters ålder diskuterade våra tråkiga mammor med en kompis. Våra mammor som var så mossiga, som så sällan umgicks med sina kompisar. Så skulle vi aldrig bli! Vi skulle alltid vara roliga och träffas och ha kul!

Så lustigt... nu är jag exakt så´n jag aldrig skulle bli.

Nu förstår jag verkligen våra slitna mammor, som kämpade med hushåll, barn och jobb. Jag har verkligen förståelse för att de istället för att vilja träffa kompisar under varje ledig stund, suktade efter lugn och ro. Efter ensamhet emellanåt.

Jag hoppas innerligt att folk har förståelse för mig, för alla tycks inte lagda så här.

Men vi är olika och tiden förändrar oss. Och jag försakar inte ett visst sällskap därför att jag inte trivs i det sällskapet längre. Jag har bara fullt upp med att få livspusslet att gå ihop utan att hamna under ytan igen- utbränd.

Av Beatrice F Wik - 4 augusti 2014 21:00


Jag läser på många bloggar att sömnlöshet är vanligt. Många kan inte sova på nätterna. Jag har själv haft grava sömnproblem, men tror att jag någorlunda fått fason på dem och har faktiskt några goda råd att ge.

Jag tror att det kallas sömnrestriktioner.

Även om man är vaken halva nätterna måste man gå upp på morgonen. (Syftar nu på den lediga sommartiden, när man jobbar har man ju inget val).

Ställ klockan och gå upp även om du är som en zombi. Jag har många gånger sovit ett par-tre timmar, ögonvitorna är röda, jag är så trött att jag har svårt att tänka klart och det känns som om man är i en annan värld. För min del hjälper kaffe en smula, kanske inte särskilt sunt egentligen att häva i sig en massa kaffe, men det finns ju tyngre och svårare beroenden än så. Det är ett rent h-vete att hålla sig vaken, men det är ett måste om man ska bryta den negativa spiralen. Man bryter sömnlösheten efter ett tag om man fortsätter så här. Somnar sent, upp tidigt, somnar sent igen- ändå upp tidigt. Tröttheten man får gå och dras med är ändå lindrigare än ångesten när man ligger och vrider sig i sängen på nätterna. Och det är en kamp. Det är en never ending-kamp för oss nattugglor by nature. Orättvist kan man tycka när man sneglar på dem som av naturen är morgonmänniskor, som somnar tidigt och vaknar pigga och glada. Men livet är inte rättvist. Det satt tyvärr ingen och gav oss en lika stor bit var när vi kom hit till den här världen, det är bara att acceptera och gilla läget.

 Men det vänder (någorlunda i alla fall) om man kämpar på. Man måste på något vis göra sig till herre över situaionen och själv ta kommandot över sömnen, inte låta sig köras med av att sömnen leker kurragömma och inte vill infinna sig.

Det här har i alla fall funkat för mig, peppar, peppar....

Hoppas mina erfarenheter kan vara till hjäp för någon sömnlös själ.


  


Ps. Pappa!!! Är du äntligen nöjd nu? =)

Av Beatrice F Wik - 4 augusti 2014 06:48

                                

God Morgon Bloggvärlden!

Karlstad har vaknat till en solig dag idag. Igår drog ett rejält åskväder fram. En bekant fick sin TV förstörd av blixten.

Det känns som det blåa i mig så sakta börjar släppa. Med fina människor omkring mig och motion som medicin kämpar jag mig tillbaka till normalläget.

Till er som vill läsa mina noveller måste jag säga att jag inte känner mig så bekväm än med att blotta mig så, offentligt. Men det kommer nog. Jag skriver under pseudonym i Hemmets Journal och Hemmets Veckotidning. Jag har det inte som något återkommende jobb utan jag brukar skriva lite när jag har lov och andan faller på, så jag får mitt arvode som frilansjournalist, som det kallas då. Jag har ingen journalistutbildning eller så, utan det är mest en rolig grej. Däremot har jag ju språkriktigheten med mig eftersom jag är svensklärare. Detta kan störa en del människor som meddelar sig till mig i skrift, en del tycker det är obekvämt att skriva till fröken svensklärare och tror att jag märker fel. Det är dock helt osant, jag tänker mycket sällan på hur andra brukar språket privat, om det så är bloggar, festinbjudningar, sms eller vad tusan som helst. Folk får skriva exakt som de vill, jag har inte för avsikt att gå in som en språkpolis och tala om hur det ska vara, så länge det inte rör sig om någon av mina elever. Jag skriver själv ofta meddelanden exempelvis i talspråk och jag har det som jobb att rätta vad eleverna skriver- och lära dem att skriva på rätt sätt, that's it.


 Ja älskar det i alla fall: Att få uttrycka mig i ord, både muntligt och skriftligt, jag är en ganska pratsam person också. Försöker nu mera tänka på att inte "ta över", som jag lätt gjort, i alla fall förr, innan jag reflekterade över det. Ganska vanlig yrkesskada i mitt jobb- man är van att hålla låda och så gör man det i alla möjliga sociala sammanhang, man tar på sig rollen att leda samtalet också när man inte har betalt för det, vilket ju blir galet. Har ett roligt minne från när jag gick i terapi för några år sedan, och terapeuten sa åt mig att det minsann var hans roll att leda och styra samtalet, inte min. Pinsamt.

Ja, just det... där kom det igen: Min vilja att berätta. Jag skulle egentligen tala om det här med mina noveller. Jag skulle skriva att de är plockade ur mitt eget liv, jag skriver om alldeles egna erfarenheter och jag vet inte om jag ännu är redo att öppna mig så pass mycket offentligt, det känns lite för utlämnande just nu. Men det kommer med all sannolikhet någon framöver.


Ha en toppendag alla fina bloggmänniskor! :)

Av Beatrice F Wik - 2 augusti 2014 22:30


Jag kan inte påstå att jag är deppig, men jag är låg. Blå.

"Jag kör händerna djupt ner i jackan och gör mig klar för ännu en dag av grubbel."

Älskade Lundell.

Av Beatrice F Wik - 2 augusti 2014 06:45



"Lycka är en parfym du inte kan stänka på andra

utan att du själv får några droppar på dig"


Ralph Waldo Emerson

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
        1 2
3
4 5 6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Augusti 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se