Jag ser på partiledardebatten.

Just nu handlar det om skolan... det är det som ligger mig varmast om hjärtat.

Bäst sagt idag, hittills, kom från Jan Björklund och det rör ännu inte skolan:

Exakt det där som jag personligen käkar upp.

En undersköterska som vill vidareutbilda sig till sjuksköterska väljer att avstå.

Varför?

DET LÖNAR SIG INTE!!!

STUDIESKULDERNA ÄTER UPP HENNES LÖNEÖKNING!!!

Så ser det ut. Det är väl helt förvridet ändå?!

Och detta gäller de flesta kvinnodominerade akademiska yrken.

Nu ska jag lyssna på skoldebatten, den sista...

Klart... Så nu kan jag skriva igen. Björklund har många kloka idéer, också om skolan. Jag rår inte för att jag har en tagg i ögat gentemot sossarna och skolan, efter Perssons kommunalisering.

Jag personligen vill ha ordningsbetyg i skolan, betyg så tidigt som möjligt- och personal ska sättas in i tid för att hjälpa de elever som har svårigheter. Ju tidigare desto bättre, så klart.

Inget flummigt kompisskap mellan lärare-elever heller. Jag gillar katerderundervisning. När jag började jobba som lärare på stenåldern hade jag en ÄNNU äldre lärare som mentor (fick man då när man kom ny till en skola) och tog efter hans idéer, bland annat en om att eleverna stod upp vid sina bänkar tills läraren sagt "God morgon, var så god och sitt". Läraren måste ju inta en vuxenroll, en TYDLIG ledarroll, annars funkar det inte, det blir vilda västern i klassrummet.

Så-  Nu har jag sagt mitt om skolan. Från verkligheten.

Vidare till sjuksköterskan jag skrev om ovan:

Jag är imponerad av henne som trots minimal löneökning finner motivation att sätta sig på skolbänken och vidareutbilda sig. Trots att samhället inte belönar henne.

Verkligen imponerande kvinnor (för det är flest kvinnor)! Verkligen eldsjälar!

Och jag är ÄNNU mer imponerad kan jag säga, av alla duktiga fritidspedagoger och förskollärare (där det är ÄNNU mer kännbart än för oss lärare- lönen) finner motivation att över huvud taget gå till jobbet, kämpa på dag efter dag med det viktigaste vi har: barnen. Sååå underbetalda med tanke på att de har ett ansvarsfyllt jobb och dessutom flera års universitetsutbildning. Jag är imponerad över att de inte går in i väggen av hopplöshet inför den otacksamhet lönekuvertet klart och tydligt visar- och jag hoppas innerligt på förändring SNART innan de lysande eldsjälarna slocknar och helt enkelt byter jobb.

Gnistan finns, men den är svag.

Vad är det som händer med blicken när en människa inte mår bra?

Jag får alltid så speciella ögon när jag möter min blick i spegeln och inte mår gott. Det är som om de mörknar och stirrar stint tillbaka på mig, mörkt mörkt gröna mot den bleka hyn. Jag tittar bort, vill inte se den där livlösa blicken.

Jag tappar uppenbart gnistan när inte min kropp hänger med mig.

Eller ... nej, jag har ju inte tappat den helt. Den finns, men den är svag. Världen därute har en grå nyans, ganska färglös. Jag trodde att jag skulle vara kry idag, men icke. Fortfarande dovt illamående, ska första gången på hela dagen försöka få i mig lite mat. Jag är vrålhungrig egentligen men illamåendet tar emot. Men jag måste äta.

Ringde upp en kamrat, som också är sjuk, och föreslog att vi skulle ta en lugn promenad, bara för att få komma ut och få frisk luft. Det ville han, men nu tror jag inte att jag orkar.

Jag ska kämpa nu när det går mot höst, för att inte hamna i någon form av depressivt tänk. Jag går alltid ner i sinnestämning på hösten. En läkare föreslog att jag skulle sola solarium (det är sant- mitt i all denna antisolhets. Hon måste ha vägt fördelar mot nackdelar) Huden kanske behöver... jag minns inte ens vad det var för vitamin som huden behöver (D?) men jag vill egentligen inte sola. Jag solar måttligt också på sommaren, vill inte förstöra huden. Jag som redan har så känslig hy med alla eksem jag haft på armar och ben. Jag har lyckats få bort dem, de är tydligen stressrelaterade.

Nu kom jag förresten på något roligt. Den var så socialt klantig så den blev rolig. =)

En kvinna var ilsk mot mig, det var för ett par år sedan då jag led av dessa kliande eksem. Jag tillägger att hon är vuxen. Hon var ilsk och skällde på mig, tyckte jag var en hemsk människa och påtalade att jag hade eksem som kliade, hon sa det flera gånger och att det var rätt åt mig.

"Hahaha, rätt åt dig som hamnat i rullstol, det är för att du är en hemsk människa"- kanske inte riktigt den nivån man vill visa upp sig på i sociala sammanhang. Pinsamt. "Och du har dålig syn, du... haha... glasögon- rätt åt dig"

Nåväl... Jag ska tänka positivt. Jag måste tänka positivt.

Skratt är befriande. Jag satt här och skrattade till för mig själv nu (är lite knepig... skrattar för mig själv) åt kommentaren jag berättade om ovan och blev genast lite lättare. Skratt- där har jag min medicin.

Jag ska se en komedi ikväll. Kan behövas. =)