Att skriva är en terapi för mig. Jag sätter ord på känslor och tankar och får liksom ut dem, de behöver inte slå rot inuti mig. Goda vänner som varit inne på beabloggar och läst har nämnt: "Du är alldeles för öppenhjärtlig emellanåt. Tänk på att vem som helst, också dem du inte riktar dig till, kan gå in här och läsa."

Jag vet. Och jag är inte alls öppenhjärtlig med mycket, (hehe... ni skulle bara veta!!!=)), det finns mycket jag aldrig berör, men det finns också mycket som jag tror att folk som läser kan ha nytta av att jag skriver. Därför är jag öppenhjärtlig ibland.

Men jag återkommer ofta i tankarna till min tid som sjuk, det var så totalt livsomvälvande för mig, förändrade allt.

Nästan dagligen faktiskt. Och det är inget som gör ont längre, tiden har läkt såren efter den kraftiga smärta jag bar. Fast ärren kommer alltid finnas kvar. Och vetskapen om att min psykologi funkar så. Jag kan hamna där igen.

Jag måste ständigt vara på min vakt,

Hualigen... är klockan så mycket?! Jag lovar att fortsätta när jag får mera tid.