Analyserar kärringskapet. Vad som händer med flickan när hon plötsligt är medelålders. Barnen börjar bli stora och allt mer självständiga och man kommer in i en ny fas i livet.

Mycket intressant fas! Den här perioden är en av de mer intressanta jag varit i, faktiskt.

Mycket förändras. En grej är den jag skrev om nedan: nöjeslivet slutar locka.

En tråkig grej är att man är lite tröttare, har inte riktigt samma energi som förr. Skillnaden är påtaglig sedan åren runt trettio, det märker jag väl på min träning. Man kan ju förvisso fortfarande träna upp sig rejält, men då måste man ha motivation på ett annat sätt. Nu mera räcker den här må-bra-träningen. Man slutar träna för att se bra ut, gör det istället för välmåendets skull.

Perspektivet flyttas från utsida till insida till stor del. Blev uppenbart för mig igår. Jag käkade en massa fredagsmys, vilket förr skulle kunna ha varit ångestladdat på så vis att jag var rädd att bli tjock. "Hjälp, nu har jag ätit så mycket skräp, nu blir jag fet". Den tanken faller mig inte längre in, det är inte lika viktigt det här med hur man ser ut, utan snarare: "Hjälp, vad mycket onaturligt skit det måste finnas i det här godiset. Färgämnen... usch, jag vill äta så naturligt som möjligt". Det är från insidan välmåendet kommer och med detta måste man ju tänka på vad man plockar i sig. Jag skulle aldrig kunna hälla i mig en massa etanol (alkohol) på samma sätt som jag gjorde förr heller. Etanol är ett gift för den som inte behärskar konsten att använda det på rätt sätt. Ett gift som i mitt fall kan ge upphov till ångest. Hualigen, big no no... Ingen lär få se mig packad igen- det är under min värdighet. Jag har redan gjort mina misstag, jag, och tack så mycket, jag klarar mig bra utan dem.

Fulla kärringar är bland det osexigaste som finns, ju.

Välmående och hälsa har blivit viktigt för mig. Jag har insett att det inte är något man kan ta för givet.

Man slutar bry sig i samma grad som tidigare om vad folk runtomkring har för åsikter om en, blir mycket mindre konflikträdd. Får större tillit till sig själv. Jag har mina fel och brister men så länge jag gör mitt bästa och beter mig på ett sätt som jag känner mig nöjd med gentemot andra finns det ingen anledning att inte känna sig bra nog.

Svinerier gentemot andra människor skulle jag däremot inte acceptera från min egen person. Då skulle jag må hemskt dåligt.

Om jag å andra sidan blir utsatt för att människor beter sig illa gentemot mig- får det stå för dem.

Det är inget som jag kan bära eller må dåligt över och det finns så otroligt många fina människor i den här världen så det finns ingen som helst anledning att lägga ner varken tankeverksamhet, kraft eller energi på dem som inte kan bete sig som folk. 

Tiden är för kort och halva mitt liv har redan gått (om jag har tur och får bli 80) så jag måste fokusera på det som är positivt.

Ja, det är en intressant förändring som sker när flickan blir kvinna. (Hahah, kanske inte ska smickra mig själv för mycket... Kvinnan blir tant kanske blir bättre) ;)  Men nuförtiden kan jag nog påstå att flickstadiet med utseendefixering, "omogna" värderingar mm pågår rätt långt upp i åldrarna.

Man blir inte längre kvinna vid tjugo som förr.

I alla fall var så inte fallet för mig. Jag kan bara prata för mig själv, det här är mitt eget perspektiv.

Jag får nästan ångest, får lite dåligt samvete... för att jag får ha det så här bra ibland.

Nästan lite chockartat när det bara stannar upp mitt i intensiteten: "Oj, vad ska jag göra nu för att klokast utnyttja den här tiden, för att inte slösa bort denna ljuvliga lördag?"

Helt fri lördag, barnen är med sin pappa och jag har bara mig själv att tänka på.

Jag älskar barnen, jag älskar att jag har ett bra jobb, det är inte så att jag skulle vilja ha en massa "fria" dagar jämt, men när de väl inträffar är vilan sååå skön.

Ensamheten är så gudomlig; jag har gott om tid, är totalt avstressad.

Tyvärr är jag smått förkyld, annars hade jag åkt och tränat. Har varit så här i flera veckor nu- det ger sig inte.

En promenix i det vackra höstvädret tänker jag i alla fall unna mig.

Såå skönt att andas, komma ikapp. Jag klarar det mesta, bara jag får de här små avbrotten.

Har blivit en sådan där tråkig kärring som tackar nej till att gå ut med vänner, för att vara hemma och läsa, bara vara.

Är det åldern eller vad är det?

Nöjeslivet intresserar mig inte alls just för tillfället. Då kan man ju tro att jag är deppig, som undviker folk, men så är inte alls fallet. Jag är inte det minsta deppig, är bara inte särkilt intresserad av fester och tillställningar just nu.

Jag har varit ute mycket i vimlet i mina dagar. Mycket, mycket. Kanske har jag gjort det där färdigt- en gång för alla?