Idag är en stor och spännande dag!

Vad jag tror händer och då syftar jag inte enbart på siffrora utan jag känner det helt enkelt på mig, är att vi får maktskifte idag. De röda vinner. Jag måste säga att även om jag inte är sosse gillar jag Löfven som person. Sossarnas bäste ledare på många år, tycker jag. Han känns trygg på något vis.

Jag är helt inne i det här med valet, sitter framför TV:n nu, har ännu inte varit iväg och lagt min röst.

Men snart... åker min son och jag högtidligt iväg.

Och ger min röst till Göran Hägglund så klart, det är ju kristdemokraterna som står för den allra bästa politiken!

Jag lyssnade just på honom. Han är en rolig person, säger de som känner honom. Jag har faktiskt varit på samma fest som Hägglund, var med på landstingsdagarna i Jönköping för fyra år sedan.

Och jag stod alldeles bredvid Hägglund vid ett tillfälle, när vi skulle åka hem, vi stod där med väskorna. Jag grämer mig över att jag inte sa någonting till honom, hade varit roligt att ha pratat med honom. Men vad skulle man säga?: "Tjena Hägglund, jaså du ska också åka hem, ser jag... Det ska jag med." Han var kort, minns jag i alla fall. Bara någon decimeter längre än jag. Och jag är liten, jag. Liten och rund.

Nu får det vara slut på svarta tankar =)

Haha, jag fick in din stil (ditt teckensnitt, comic sans), Annie, när jag snodde bilden!

Bilden är snodd från Annie som i sin tur lånat den från Face book.

Eller, neej... Annie! Du har heller inte comic sans som teckensnitt upptäckte jag just....

Undrar varför jag fick upp det här plötligt, utan att ändra mitt snitt?

Mycket underligt, som vanligt när du och jag gör något på den här bloggen. ;)

Bloggen lever sitt eget liv.

Dags att gå iväg och rösta imorgon då.

Jag vill inte poströsta, tycker det är lite högtidligt att gå iväg på själva valdagen.

Vid förra valet bodda jag på ett annat ställe, i ett annat område. Mitt liv såg helt annorlunda ut då. Jag hade t o m en annan arbetsplats. Samma jobb, men en annan skola. Fast inte samma liv. Jag var gift och bodde i ett villaområde. Ett område där man efter alla år hunnit lära känna många och om inte annat bli bekant med en hel del. Ett litet idylliskt område- där jag aldrig var riktigt hemma.

Jag gillade inte kedjehusmentaliteten, trots att människorna var trevliga. Jag är alldeles för mycket av en ensamvarg, alldeles för egen av mig för att trivas med det där att alla helst ska göra allt samtidigt. Och vi umgicks mycket, kom varandra nära på gatan. Inget fel med det, de blev ju mina vänner, men jag gillade inte just den där typen av liv. Får jag inte bo i ett ensamt hus vid vattnet bor jag hellre i stan, där man är anonym.

Jag kan för tillfället inte bo exakt som jag vill, har två barn att ta hänsyn till. Men när de lämnat boet kommer mitt boende med all sannolikhet se helt annorlunda ut än idag. Jag undrar om jag någonsin kommer att gifta mig igen?

Den som lever får se. Jag vill gifta mig igen, fast inte direkt just nu... jag fattar inte varför en del har så bråttom- fast det är ju upp till var och en. En del hinner knappt låta skilsmässan gå igenom innan de plockar på sig en ring på nytt. Som om det brinner någonstans, brinner där ringen brukade sitta. Men det är ju inte min ensak, verkligen inte.

Jag vill verkligen inte komma mina grannar nära; bara hälsa artigt och sedan gå.

Stänga dörren till mitt. (En konsekvens av mitt jobb, tror jag. Jag har ett jobb med människor, mitt ibland människor, (mina ensamma sekunder på arbetstid är lätträkande) och får det där sociala tillfredsställt till stor del på jobbet. Som om inte det vore nog delar jag sju mil om dagen i bil med samåkande kollegor, dessutom. Sedan måste jag ju ha kraft att ge av min person till mina nära. Den sociala biten av livet är enormt energikrävande, men kan också ge en hel del- om man träffar "rätt" människor. Men jag tror ingen kan klandra mig när jag suktar efter den ljuvliga stillsamma ensamheten på ledig tid.)

Och nu bor jag i Karlstads största stadsdel så här känner man få. Ingen vet att jag är "läraren", som jag är i kommunen där jag jobbar. Efter många år i en liten kommun där man träffar många föräldrar varje år (och barn- så klart, som blir stora) är man föga anonym där. Det stör mig inte alls, eftersom jag åker därifrån på eftermiddagen- hem till mitt liv.

Men det här känns bra. Passar mig där jag är just nu.

Fyra år, en mandatperiod- och för mig ett nytt liv.

Härligt, jag känner verkligen att jag kommit närmare mig själv. Närmare den som är jag och inte den jag tror att andra förväntar sig att jag ska vara. Tänk att det skulle ta sådan tid!

Jag ser på partiledardebatten.

Just nu handlar det om skolan... det är det som ligger mig varmast om hjärtat.

Bäst sagt idag, hittills, kom från Jan Björklund och det rör ännu inte skolan:

Exakt det där som jag personligen käkar upp.

En undersköterska som vill vidareutbilda sig till sjuksköterska väljer att avstå.

Varför?

DET LÖNAR SIG INTE!!!

STUDIESKULDERNA ÄTER UPP HENNES LÖNEÖKNING!!!

Så ser det ut. Det är väl helt förvridet ändå?!

Och detta gäller de flesta kvinnodominerade akademiska yrken.

Nu ska jag lyssna på skoldebatten, den sista...

Klart... Så nu kan jag skriva igen. Björklund har många kloka idéer, också om skolan. Jag rår inte för att jag har en tagg i ögat gentemot sossarna och skolan, efter Perssons kommunalisering.

Jag personligen vill ha ordningsbetyg i skolan, betyg så tidigt som möjligt- och personal ska sättas in i tid för att hjälpa de elever som har svårigheter. Ju tidigare desto bättre, så klart.

Inget flummigt kompisskap mellan lärare-elever heller. Jag gillar katerderundervisning. När jag började jobba som lärare på stenåldern hade jag en ÄNNU äldre lärare som mentor (fick man då när man kom ny till en skola) och tog efter hans idéer, bland annat en om att eleverna stod upp vid sina bänkar tills läraren sagt "God morgon, var så god och sitt". Läraren måste ju inta en vuxenroll, en TYDLIG ledarroll, annars funkar det inte, det blir vilda västern i klassrummet.

Så-  Nu har jag sagt mitt om skolan. Från verkligheten.

Vidare till sjuksköterskan jag skrev om ovan:

Jag är imponerad av henne som trots minimal löneökning finner motivation att sätta sig på skolbänken och vidareutbilda sig. Trots att samhället inte belönar henne.

Verkligen imponerande kvinnor (för det är flest kvinnor)! Verkligen eldsjälar!

Och jag är ÄNNU mer imponerad kan jag säga, av alla duktiga fritidspedagoger och förskollärare (där det är ÄNNU mer kännbart än för oss lärare- lönen) finner motivation att över huvud taget gå till jobbet, kämpa på dag efter dag med det viktigaste vi har: barnen. Sååå underbetalda med tanke på att de har ett ansvarsfyllt jobb och dessutom flera års universitetsutbildning. Jag är imponerad över att de inte går in i väggen av hopplöshet inför den otacksamhet lönekuvertet klart och tydligt visar- och jag hoppas innerligt på förändring SNART innan de lysande eldsjälarna slocknar och helt enkelt byter jobb.

Gnistan finns, men den är svag.

Vad är det som händer med blicken när en människa inte mår bra?

Jag får alltid så speciella ögon när jag möter min blick i spegeln och inte mår gott. Det är som om de mörknar och stirrar stint tillbaka på mig, mörkt mörkt gröna mot den bleka hyn. Jag tittar bort, vill inte se den där livlösa blicken.

Jag tappar uppenbart gnistan när inte min kropp hänger med mig.

Eller ... nej, jag har ju inte tappat den helt. Den finns, men den är svag. Världen därute har en grå nyans, ganska färglös. Jag trodde att jag skulle vara kry idag, men icke. Fortfarande dovt illamående, ska första gången på hela dagen försöka få i mig lite mat. Jag är vrålhungrig egentligen men illamåendet tar emot. Men jag måste äta.

Ringde upp en kamrat, som också är sjuk, och föreslog att vi skulle ta en lugn promenad, bara för att få komma ut och få frisk luft. Det ville han, men nu tror jag inte att jag orkar.

Jag ska kämpa nu när det går mot höst, för att inte hamna i någon form av depressivt tänk. Jag går alltid ner i sinnestämning på hösten. En läkare föreslog att jag skulle sola solarium (det är sant- mitt i all denna antisolhets. Hon måste ha vägt fördelar mot nackdelar) Huden kanske behöver... jag minns inte ens vad det var för vitamin som huden behöver (D?) men jag vill egentligen inte sola. Jag solar måttligt också på sommaren, vill inte förstöra huden. Jag som redan har så känslig hy med alla eksem jag haft på armar och ben. Jag har lyckats få bort dem, de är tydligen stressrelaterade.

Nu kom jag förresten på något roligt. Den var så socialt klantig så den blev rolig. =)

En kvinna var ilsk mot mig, det var för ett par år sedan då jag led av dessa kliande eksem. Jag tillägger att hon är vuxen. Hon var ilsk och skällde på mig, tyckte jag var en hemsk människa och påtalade att jag hade eksem som kliade, hon sa det flera gånger och att det var rätt åt mig.

"Hahaha, rätt åt dig som hamnat i rullstol, det är för att du är en hemsk människa"- kanske inte riktigt den nivån man vill visa upp sig på i sociala sammanhang. Pinsamt. "Och du har dålig syn, du... haha... glasögon- rätt åt dig"

Nåväl... Jag ska tänka positivt. Jag måste tänka positivt.

Skratt är befriande. Jag satt här och skrattade till för mig själv nu (är lite knepig... skrattar för mig själv) åt kommentaren jag berättade om ovan och blev genast lite lättare. Skratt- där har jag min medicin.

Jag ska se en komedi ikväll. Kan behövas. =)

Jag fann ett så härligt citat idag (jag är citatfascist) även om jag tyvärr inte tror att det stämmer.

Djärvhet har nog inte så mycket med föräldrars förälskelse att göra.

Men dessa "väldiga, farliga makter" är fascinerande

"Barn till mycket förälskade föräldrar

får en djärvhet inför livet som en tråkmåns

avlad halvt i sömnen inte känner till.

Livets väldiga, farliga makter

har stått vakt kring deras vagga."

Karin Blixen

Jag vill ha positiv energi- och det NU!!! Jag är genomförkyld, likblek, smått illamående och allt känns bara trögt. En tröst mitt i allt är att prata med en fin väninna- som känner likadant. "Varför är det så jobbigt och svårt ibland?"

Förvisso trist att hon också känner så just nu, men det är så skönt att umgås med folk som bara är ärliga och säger som det är. Ingen fasad, inga spelade leenden. Bara sanningen.

Som erkänner att livet inte är en dans på rosor alltid, men vi krigar på ändå.

Sådana typer känner jag gemenskap med, jag har svårt att förstå männsikor som alltid mår toppen. Eller låtsas det.

11 september är det också. Inget roligt datum, det heller.

Bara att konstatera: Idag är ingen bra dag. Då kan det bara bli bättre- får vi hoppas.

En del kanske bloggar i syfte att ragga kvinnor eller män, vad vet jag?

Jag gör inte det i alla fall, vet inte om jag missuppfattats?

Bloggplatsen är ingen kontaktförmedling utan en plats för människor som vill skriva och inget annat.

Ni får jättegärna kommentera, det gör mig glad, men jag vill ha kommentarer som rör det jag skriver om, det är det som är själva idéen med bloggandet, för mig i alla fall.

Tusen tack.