Alla inlägg under oktober 2014

Av Beatrice F Wik - 26 oktober 2014 08:30


Jag bor i ett område som heter Kronoparken. Karlstads största stadsdel som tillika är lite ökänd. Detta rykte stör dock inte alls mig, jag är helt trygg här. Trivs jättebra. Jag har nära till skogen och mina barns far och jag har promenadavstånd till ett av min stads köpcenter.

 Men stadsdelen består av flera delar och i höghusdelen på andra sidan vägen från mitt radhuslägenhetsområde vet jag att det kan vara lite stökigt ibland.

Jag vet att det är korkat att promenera där sent på kvällen, där finns nog både det ena och det andra. Ändå gör jag det ibland, dum som jag är. Sist jag var med om något läskigt där var när jag gick genom en mörk park som ligger i centrum. Och plötsligt ser jag att det står två unga män halvgömda i dunklet och byter varor på något vis. De dök upp så hastigt i mitt synfält att jag utbrast: "Oj, vad ni skrämde mig! Det är lite läskigt här..."

"Jaa, det är det" svarade de två unga männen och log artigt.


Igår kväll hände en ny skum grej (jag känner mig lugn i att jag kan berätta om denna incidenten, då de är helt anonyma, dem det gäller- inte ens jag vet vilka de är) när jag gick i detta område. En ung tunn blondin utan ytterkläder kom som från ingenstans springande förbi mig samtidigt som hon grät och skrek: "Ring polisen" och drog tag i mig och ställde sig bakom min rygg. "Han gör mig illa" fortsatte hon mycket uppjagat och efter kvinnan kom en bra mycket äldre man springande.

Jag hade alltså, bara genom att promenera på den platsen, hamnat mitt i en fight, stod mitt emellan kvinnan som höll sig i min rygg, och den upprörde mannen. Vet inte hur jag lyckades, men jag bad mannen lugnt och stilla att lugna ner sig och efter en stund lommade han tillbaka åt det håll han kom från medan jag gick samma väg som den gråtande kvinnan (som berättade att han brukade vara våldsam när han drack) såg till att hon kom med en buss till sin vänninna och gick sedan hem.

Hoppas allt slutar gott. Jag har nada med det att göra men jag hoppas för båda deras skull att hon snarast lämnar den här mannen, att hon kliver ur sin situation med högburet huvud. Då gör hon också honom en tjänst: Hon visar gubben att det inte är ok att slå människor, vilket i sin tur förhoppningsvis leder till att han söker hjälp och tar tag i problemet. Det är ALDRIG OK med någon form av våld. Aldrig, aldrig.

Nu kommer jag att skriva om något hemskt känsligt och privat, så jag talar inte om i vilket sammanhang detta skett. Men jag har själv blivit utsatt för våld, hur- var vill jag inte nämna men man hamnar till en början i en sits då man tror att felet är ens eget. Man är en så otroligt dålig människa att man förtjänar det.

Fint, eller hur?

Av Beatrice F Wik - 25 oktober 2014 23:47

Novemberlov.

Jag som är lärare får några dagar i alla fall, har inte hela veckan ledig men i alla fall liiite tid till mys.

Har sett den här filmen två gånger och tror jag ska se den igen. Så som i himmelen.

Kay Pollak regissör.

Michael Nyqvist har en av huvudrollerna.

Det kan med andra ord inte bli så mycket annat är bra; jag älskar vekligen Nyqvist som skådespelare, han har något härligt sexigt manligt över sig.


Såg för övrigt Min så kallade pappa på bio nyligen, där han också har en av huvudrollerna- som frånvarande far. Också en film att rekommendera! Filmen fick mig bokstavligen att gråta vid ett tillfälle.

Kort sagt handlar den om en gravid kvinna som söker en relation med en far som fullkomligt skitit i henne. Hon separerar från barnets far under graviditeten, och allt i hennes liv tycks under en stund falla samman- allt utom den trygghet hon finner i sitt jobb med eleverna i skolan.

Hon kommer in på förlossningen- ensam och ber barnmorskan att inte tycka synd om henne (där brast jag).


En film där i alla fall jag fick ett tydligt budskap om att livet inte riktigt blir som man tror alltid, men vi människor är starkare än vi kan föreställa oss och vi klarar det mesta. Att rekommendera, som sagt.


Och ovan en underbar låt... Också en favorit för mig: Gabriellas sång.

Av Beatrice F Wik - 25 oktober 2014 21:18


... ställa om klockorna i natt!

Något positivt i mitt liv just nu: Det känns som  om man kommer få en timme mer per dag, det här passar mig.

Jag som just grubblat över denna j-a ekvation. Det känns som om jag fått en hundralapp som ska räckas till alla möjliga dyra saker. Så upplever jag dygnen, veckorna. Som om jag fått en vecka där sååå mycket ska in. Saker som egentligen skulle behöva ta mycket längre tid, men det går inte.

Detta är mitt eviga dilemma... Undrar om jag någonsin kommer att tycka att tiden är nog?

Jag kräver rätt mycket egentid nämligen, för att få balans.

Det gick att trycka in alla möjliga saker innan jag blev utbränd. Då fattade jag inte att jag lekte med elden.

Nu vet jag. Jag behöver tid att bara vara. Ja, vem behöevr inter det?


Nu får jag i alla fall en timme mer per dag, känns det som, me like.

...Och så ska vi se om hela inlägget publiceras den här gången...

Av Beatrice F Wik - 25 oktober 2014 19:03


Jag fick ta bort ett helt inlägg då bara hälften publicerades, det blev avklippt... ;(

Sååå sur jag blir!!!

Av Beatrice F Wik - 19 oktober 2014 22:30


Bacillhelg till ända.

Streptokocker och sjukhusbesök, penicillin.

"Du har fått en barnsjukdom" sa läkaren.

Och jag är den som lättast blir sjuk, av mig och barnen. Underligt men sant. Jag är ofta sjuk, har lågt immunförsvar. Det är svårt när man hela tiden simmar med näsan nätt och jämnt över vattenytan. Det finns inga marginaler, jag kan tydligt känna att "nu är det för mycket" men det finns inget jag kan skala bort.

Bara acceptera situationen som den är. Försöka ta mig tid för återhämtning, tid till det JAG vill, inte det jag måste. Träffa härliga människor, folk som ger mig kraft, gör mig glad. Försöka hålla ansiktet i solen, försöka uppskatta det jag har, försöka skratta och ha j-igt roligt.

Det ska göra mig frisk. Det och den antibiotika jag fått.

               

Ps: Ett dygn efter att jag skrivit inlägget upptäcker jag rubriken!!!

Tjusigt...

Jag spar det, det lät spanskt... "macill"  =)

Av Beatrice F Wik - 18 oktober 2014 22:15


Vresig är vinden- och kölden sträng...

Jag skulle ha haft födelsedagskalas för mina båda oktoberbarn idag- men fick ställa in allt.

Gick till jobbet igår med en aggressiv halssmärta och har nu med all sannolikhet smittat halva skolan med streptokocker. Jag vet att man borde stanna hemma om man har det, inte bra att smitta andra, men efter min sjuka period för fyra år sedan då jag hade smärtor över allt och jämt och ständigt (var utbränd) har jag jättekonstig smärtkänsla.

Har svårt att avgöra hur stark smärtan är... har varit van att leva med värk; migrän, ledvärk, magont framför allt, så jag har på något konstigt vis lärt mig att leva med den, leva med att den objudet hänger sig på mig emellanåt. Jag har accepterat smärtan som en del av livet och måste många gånger jobba på och ta hand om hem och barn i alla fall. Det går att koppla bort den, genom att hålla sig sysselsatt. Inte stanna till och känna efter utan bara köra på, låtsas som om värken inte fanns. Fast det går bara till en viss grad. Är värken så kraftig så man kräks av den, som jag kan göra av min migrän, går det förstås inte att tänka bort den. Då är det inget annat att göra än att käka sin medicin och försöka sova. Sova och vakna igen endast matt.

Min kropp är inte densamma som innan jag blev sjuk och skulle jag lägga mig ner och stirra i taket varje gång jag hade ont någonstans skulle jag snart inte ha något jobb kvar, för jag har ganska ofta värk- och här hemma skulle det inte bli något gjort alls. Dessutom har jag av någon anledning rätt lågt immunförsvar och har nog med sjukdagar i alla fall. Och det är inte billigt direkt att vara sjuk.

Men jag har alltid haft lättare att hantera kroppslig smärta än själslig. Värk i kroppen kan jag leva med, den förlamande, förgörande ångesten, däremot... när den biter i med all sin kraft är jag inte kaxig.

...Så jag visste inte igår att jag hade streptokocker. Må jag inte ha smittat allt för många i min närhet!


Men idag när jag vaknade drunknade jag nästan i mitt eget svett, hade hög feber och insåg att jag var tvungen till läkare och få antibiotika, så vi fick lov att skjuta upp kalaset för mina underbara och förstående barn.

De tog ett halsprov och ja- jag har streptokocker. Jag fick min antibiotika och smittar inte längre, så nu ska allt bli bra.

I alla fall streptokockerna...

Av Beatrice F Wik - 17 oktober 2014 18:00


... precis som den 2 oktober. Jag fick båda mina guldkorn i oktober, är tydligen mest fertil i januarikylan. Annars sägs väl våren vara den tid då flest barn föds. Nio månader efter den ljuva sommartiden.

Men så var det inte för mig.


Min älskade son, världens bäste kille fyller år idag.

Han är född 2000, (-00) min egne lille "Jesus", mitt mirakel!

Mitt mirakel som blivit en härlig tonårskille, fast långt från allt det där "typiskt tonåriga." Alltså ingen krånglig eller svårhanterad ung man, utan artig, vänlig och enkel att ha att göra med. En kille som i fotbollslaget blivit utsedd till "Lagets bäste kompis" och av lärare sagts vara "bra för gruppen".

En god kamrat helt enkelt, i princip omöjlig att inte tycka om.

Sport- och fiskeintresserad och duktig i skolan, en stolthet för mamma!


Min grabb kom till världen som en pil. När jag kommit in till BB och ville ha ryggbedövning fick jag svaret "Den kommer inte hinna verka förrän din unge redan är ute..."

Så jag födde helt utan bedövning och höll så klart på att förgås av smärta. Jag tittade på klockan på väggen som visade tjugo över nio samtidigt som visarna vitnade av smärtan jag kände innan öppningsvärkarna snabbt gick över till krystvärkar och bara några minuter efter det var jag mamma till en fin liten pojke. Jag gav mig den på att bara få allt överstökat och trots att barnmorskan skrek att jag inte skulle trycka på mellan krystvärkarna för jag sprack så infernaliskt, gjorde jag det ändå. Jag kommer dock aldrig glömma den brännande känslan i huden, som bara slets itu. Men ut kom han. Fort som en pil. Själv kunde jag knappt gå efter förlossningen med dessa sår, men det störde mig inte så mycket.


Jag hade ju fått min belöning och vad som än händer är jag säker på att min Gabriel och jag alltid kommer att ha en nära relation. En relation som bara en mamma och en son kan ha.

  

Presentation


-beabloggar-
Av Beatrice F Wik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3 4 5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15 16 17 18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29 30 31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Annat språk


Skapa flashcards