Snårig är vinden och det känns trögt.

Trögt trögt trögt. Så tungrott.

Känner tröttheten så tydligt i varje liten del av mig- men jag får inte ge upp.

Får bara inte ge upp.

Jag har gått vidare trots att rädslan bitit som is, jag har trott att den ska förlama mig men jag har alltid vunnit i slutet.

Till slut har jag vunnit, för jag har aldrig gett vika. Jag har segrat över rädslan, jag har rest mig igen, på något konstigt sätt har jag funnit min väg tillbaka- trots att jag själv många gånger trott att allt redan var förbi.

Och jag kan inte skrika ut min frustration- det skulle inte hjälpa. Kan inte be om medvind- är på tok för luttrad.

Det skulle ändå inte spela någon roll.

Jag måste bara fortsätta simma, för stannar jag nu är allt förstört. Stannar jag nu så sjunker jag.

Men jag känner min styrka, jag har har gjort det här förut och jag måste bara vidare; jag måste ta mig uppför, fast det gör ont.

Även om det gör ont kan jag inte känna efter, jag vet ju att det vänder. Det vänder det vänder det vänder.

Måste bara hålla ut.

Apropå nationaliteter (se nedan) så är två av mina bästa väninnor födda utomlands. En i Frankrike och en i Kurdistan. Bland de finaste av fina tjejer, vad vore man utan sina vänner?

Jag kände verkligen behov av att diskutera ett problem med en av dem igår. (Vi kvinnor är experter på att diskutera problem... haha... kom att tänka på en låt, minns inte nu vad han heter som sjäng för Carina Berg "Jag älskar att lyssna på problem") :)

Nåväl... Ingen av oss har oceaner av tid till förfogande, så min väninna föreslog att hon skulle komma och hämta upp mig halv åtta. På så vis skulle vi få en 25 minuter lång pratstund i bilen, innan vi skulle vara framme vid vårt jobb. När jag klev ur bilen i Grums hade jag ännu inte fått fram mitt problem, vi hade babblat om allt möjligt annat men det gjorde ju ingenting eftersom vi också hade 25 minuter på hemvägen.

"Du förresten... Vad var det du ville prata om?" frågade väninnan när jag klev ur bilen- hemma.

Vi hade alltså suttit och bubblat i två gånger 25 minuter utan att beröra kärnan... jag är expert på att fördriva tid, tiden rinner mellan mina fingrar som sand om jag inte är vaksam.

Vilken tur att jag får en ny chans på vägen till Grums imorgon igen!

Och vilken tur jag har som har en sådan underbar vän... som vill lyssna, körande fram å tillbaka mellan Karlstad och Grums.     

Essike dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff
Essike dessike piff paff puff:
Petterson sviktar och famlar.
Essike dessike allt är gäck
essike dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar.

Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.

Nils Ferlin

Varje dag, fem dagar i veckan åker jag tre mil till jobbet, drygt. Och samma sträcka hem naturligtvis.

Jag åker mellan Karlstad-Grums, över Sörmon.

Jag åker på dödens väg. På två veckor har hela fem personer dött här, i bilolyckor.

Fredagen för två veckor sedan dog en hel familj, de andra två barnen i bilen skadaes svårt.

I början av veckan som gick dog en man här, i fredags morse en ung kvinna. Senare på eftermiddagen inträffade en motorcykelolycka på samma plats, en man skadades.

Bara några minuter innan den unga kvinnan dog på den här vägen åkte jag samma väg. När olyckan skedde med den där familjen fick jag ta en annan väg hem från jobbet, olyckan hade skett under dagen och vägen var avstängd.

Liiite skrämmande.

Jag hoppas innerligt att det blir ombyggnad av denna hemska vägsträcka snart.

Det är ingen idé att skriva insändare heller, vår lokaltidninga är redan full av dem. Annars gör jag gärna det, jag har skrivit många insändare i mina dagar.

Vi vill ha en säkrare vägsträcka. Nu!!!

Jag är på väg på en sen kräftskiva. Ska bli roligt att träffa gamla vänner, kan behöva lite uppmuntran för jag är inte på något topphumör alls. Hallå... positivt tänk, kom till mig.

Blir så trött på mig själv ibland. Eller... alla kanske är så här, trista i humöret emellanåt, solen kan inte lysa jämt. Det känns lite trögt just nu. Känner att jag behöver röra på mig, det är min bästa medicin mot trist humör. Ser fram emot träningen imorgon med min son, det är något jag verkligen gillar. Känns så bra att vara hälsosam samtidigt som han och jag får tid bara för varandra.

Min prins Gabriel, min sol. En av dem. Jag har två solar. Min underbara dotter inte att förglömma.

Vad vore man utan dem?

Jag kan vara utan mycket i livet men utan mina barn vet jag inte hur jag skulle klara av att leva, de är meningen med livet. Det största jag gjort är att ha fostrat dem och jag tyckers själv att jag (inte ensam så klart, det finns fler som varit med och format dessa stjärnor) gjort det riktigt bra, och jag har svårt att tro att någon skulle kunna komma och påstå något annat...så alla som haft ett finger med i spelet kan vara så goda att ta åt sig nu!

De är riktigt fina ungdomar.    

Jag har varit så trött, så trött idag.

Nu väntar den mysiga men något sega årstiden. Grått grått grått. En stor utmaning att hålla sig pigg! Jag kickar så rejält på solljus, och nu betalar kroppen tillbaka.

Det märks att vi i grunden bara är grottmänniskor. Vi skulle ju inte använda så här mycket tid till arbete vid den här årstiden. Nu skulle vi vila mera. Men nu är vi inte grottmänniskor längre.

Morgnarna är ju riktiga plågor. Jag klev in i kafeterian på mitt jobb i dag, där jag dricker mitt morgonkaffe, med värk i kroppen. Några killar tittade till: "Vad är det Bea?" med röster så milda att jag kunde smält av värmen och bara det gjorde mig förvisso mycket piggare. Jag visste inte att det syntes så väl... men jag har det tufft med mina morgnar.

Mina trötta morgnar... Jag får verkligen ta i för att väcka kroppen och kommer upp först med mycket möda och stort besvär. Några damer satt idag och klagade över att de vaknar allt tidigare på morgnarna som konsekvens av stigande ålder. "Vid fem" sa den ena. 

Huuu... det gäller inte mig. Evig tonåring där.

"Men gå och lägg dig i tid då korkskalle!!!". Förstår tanken. Men det går inte. Jag får vackert kliva upp igen om jag går till sängs för tidigt. Jag har verkligen inte den rythmen, har aldrig haft.

Jag är inte så förtjust i söndagar.

En massa saker som behöver göras och jag vet inte var jag ska börja.

Har i alla fall fått en del gjort under dagen så nu väntar jag in mitt träningssällskap- om han behagar komma hem i tid, annars åker jag själv.

Jag är som vanligt asocialt lagd och bryr mig egentligen inte så mycket om ifall jag har sällskap eller inte, huvudsaken är att jag får träna, det stör mig inte för fem öre om jag är helt ensam på gymmet och i de där maskinerna. Och sällskap är trevligt men det är inte alltid man får till det med alla tider.

 Det känns lite trist att vara sådan för man känner sig lite som en svikare, vill inte göra någon ledsen men är schemat hektiskt får man liksom ta den tid man har. Annars kanske det inte blir någon träning av över huvud taget.

Hmm... jag behöver komma iväg för sedan väntar kvällssysslorna. OCH TRÄNA VILL JAG!

Yes... Nu har jag bestämt mig. Jag åker å tränar, svikare eller inte.

...Det blev träning, men med bästa sällskapet! Vi åkte till ett gym utan åldersgräns och så tog jag med mig min tonårsgrabb. Känns toppenbra, två flugor på smällen: Jag får träna samtidigt som jag är närvarande mamma och ser till så Grabben får motion med. Ååå, så duktig jag känner mig! :)

(Nu tränar han förvisso en hel del annat med, men det är (förutom orientering som jag hängt med en del på) bollsporter och jag har aldrig varit minsta intresserad av bollsporter. Jag har aldrig gillat att spela varken fotboll, bandy, volleyboll, basket eller någon annan trist bollsport. Jag har ingen fallenhet för dessa sporter och förstår helt enkelt inte nöjet. När vi var unga försökte en väninna få med mig för hon trodde att vi på detta vis skulle kunna ställa in oss hos grabbarna, att de skulle bli impade om vi var duktiga på bollsporter. Inte ens det hjälpte, jag var fortfarande noll intresserad- och grabbarna fick väl skratta åt mig, jag tog den smällen...)

Vi tävlade i rodd och Grabben vann så klart. Nu har vi bestämt att vi ska gymma tillsammans två gånger i veckan... så bra det kan bli, jättekul sätt att spendera tid med sitt barn på! =)

Jag är verkligen insnöad på många sätt.

Kan tycka att det är underligt med människor som inte inser att just deras åsikt verkligen inte är den objektiva sanningen. Men när det kommer till historia... så ÄR det ju verkligen intressant :), det går inte att tycka något annat, jag förstår det verkligen inte. Jag seglade som barn med min familj tvärs över Vänern och såg greve Magnus Gabriel de la Gardies Läckö torna upp sig. Där och då var jag såld- för all framtid tror jag. (Min son är t o m döpt efter den greven, hahaha =)  Han heter Magnus Gabriel han med, med Gabriel som tilltalsnamn, hans föräldrar förlovade sig dessutom på Läckö slott.)  

Jag är verkligen en sån där tönt som fascineras av krigshistoria och är i mitt esse när jag får hålla på med det här på jobbet, berätta om allt det här.

Stormaktstiden, karolinertiden, så himla spännande att läsa om.

Jag vet att det finns rasister som roffat åt sig och tagit patent på Karl XII, men jag tänker ta honom tillbaka.

Det är ok att vara intresserad av karolinertiden och krig som Sverige fört. Det innebär inte per automatik att man är Sverigepatriot. Jag är det i alla fall inte, jag har till och med vallonrötter själv, så under den här tiden, 1600-talet, var mina förfäder utlänningar som kom från Vallonien till Sverige som smeder.

...Och det var så här det var då. Karl XII var enväldig härskare, lydde direkt under Gud. Han var den siste med den typen av makt, vilket jag förvisso tycker är toppen... att han var den siste alltså. Man bör inte FÖDAS att bli mäktig. Jag är ingen rojalist alls, tycker gott att Bernadottefamiljen kan dra sig undan nu. De har gjort sitt.

Däremot är det enormt spännande att läsa om hur det en gång var.

Jag är lustig... när jag läser igenom vad jag skrivit kan jag ibland känna "hjälp, tänk om jag med det jag skriver leder in någon stackars ung och vilsen själ på knepiga banor". Det är inte underligt att jag tänker så förvisso, eftersom jag tillbringar en rätt stor del av min vakna tid med barn och ungdomar. Lärare & mamma, totalt yrkesskadad.

Jag tänker nästan konstant på att jag med det jag gör är förebild för unga förmågor. Det är ju så, de tar efter, de är skapta att ta efter, hur ska de annars kunna lära sig livet?

Måste förvisso koppla bort det där ibland, men det är svårt, jag lever ju det livet.

I alla fall. Här kan det vara dumt tycker jag att inte förklara saker, jag har ju ingen koll på vem utöver mina små kamrater, som läser.

Inlägget om endorfiner.

Endorfiner är smärtstillande och det sägs att våra kroppar kan producera morfiner som gör att vi blir "höga" på riktigt alltså, av oss själva till en grad som överträffar en vanlig morfindos.

Många av oss söker efter kickar, vi vill åt endorfinet- det ger oss lyckorus. Eller de flesta vill väl må bra.

Endorfinet stimuleras av att vi utsätter oss för faror, som vi sedan klarar av. Till exempel.

Som ung har man inte lärt sig det här. Man tycker kanske det är spännande att snatta- och ta sig igenom, man gör kanske galna saker (som jag och säkert många andra unga typer gjort. Snattat har jag dock inte).

Detta är ju enbart dumt. Våra egna dumheter får vi käka upp, det är vi själva som får lida för det bara. Jag har gjort många dumheter i mitt liv, men det har enbart varit dumt och inget annat och det är absolut inget jag skulle göra om nu när jag blivit lite äldre och mindre korkad.

...Men det finns sätt att använda endorfinet klokt.

Träning är ett. Kärlek ett annat. Våra kroppar belönar oss till max när vi för släktet vidare, när vi alstrar en avkomma slås varenda belöninghormon på. Så måste det vara, annars skulle vi inte ha funnits här över huvud taget. Människosläktet skulle ha varit utdött sedan länge.

En annan häftig grej är ju att ta sig an utmaningar. Svåra saker som man inte tror att man ska klara av.

Men när man gör det- är det alldeles underbart.

Det där är kickar, äkta kickar!!! Rekommenderas varmt.

(Alltså inga galenskaper nu, ungar!!!)

Jag tror också att vi som individer har rejält varierande behov av det här med att övervinna faror.

Lästa någonstans att vi är skapta så, sedan urminnes tider, då vi tillsammans, som flock, ska överleva.

Vissa av oss mår bäst närmast lägerelden, andra ska ut i vidderna och härja, drar sig till utkanterna.

Mikael Persbrandt beskrev sin personlighet vid ett tillfälle som en som hellre var rädd än hade långtråkigt.

Jag håller inte med fullt ut, men jag vet att jag snabbt går ner mig och mår dåligt om jag inte utsätter mig för diverse saker, jag måste ha hinder att övervinna. Tuffar allt på rakt fram som på räls blir jag ganska snart rastlös och tom ångestfylld och skulle jag bara gå hemma som fd generationers hemmafruar hade jag blivit galen. På riktigt.

Andra tycker om det, lugn och ro- och det är som sagt bra att vi är olika.

Vi måste vara olika, det är meningen att vi ska vara det.