I min släkt fanns inte många barn så när jag var tio år och fick en liten kusin blev han hemskt uppskattad. Lille Johan. Som tjej, i just den åldern, var man dessutom galen i bebisar... åtminstone var jag det. Jag älskade att bara dra honom i vagnen; det kändes så vuxet, som om jag var en liten mamma, som man hade tränat som pytteliten med barnvagnar och sedan, plötsligt, fick man den stora äran att dra en livs levande krabat i en RIKTIG barnvagn.

Johan växte upp till en sympatisk grabb- utan något alls ont i sig. Jag älskade hela tiden min lille kusin, också när han blev en stor karl. För mig var han fortarande Lillkusinen.

Vår lille Johan skulle ha fyllt 30 idag, vi skulle med all sannolikhet haft kalas nu i dagarna.

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig; det är skört och långt ifrån rättvist.

För det här livet finns inga garantier och tyvärr blir det inget kalas för Johan den 13 november. Inte i år eller något annat år heller för den delen.

Min kusin lever inte längre, han fick inte ens fylla 29.

Men jag tänker på dig, Johan...

Vi som finns kvar tänker alla på Dig idag. Och vi saknar dig. Mycket.

Minnena kommer alltid finnas kvar- minnena bär jag alltid med mig.

... Och jag undrar så var ni är nu? Du, din lika högt älskade far och din farmor?

Vart tog ni vägen? Din far som skojade med mig när vi pratade om döden... om att jag oftast går klädd i svart. Då, som nu... som jag alltid gjort. (Det säger väl en del om mig och min positiva livsfilosofi!!!) Vi skrattade och undrade vart jag skulle hamna då... om jag inte var klädd i det där likvita som döda sätts på... om jag skulle ligga där i min kista en dag, som vanligt klädd i svart?

Tänk att ni redan vet.