Den förbannade "slitenheten", den förlamande tröttheten... det är det värsta men jag bär på sedan min sjukdomsperiod för fyra år sedan. Känslan av att ibland vara ett överstimulerat barn. Som om jag bara vill få tömma hjärnan, fly ut i skogen, det blir för många intryck. Tio år sägs det, att det kan ta innan jag helt återgår till det normala, alltså så jag var innan, om jag ens någonsin kommer bli som jag var innan. Det vill jag ju samtidigt inte, eftersom den jag var innan var en kvinna som drev sig själv till utmattning, som körde sig själv sjuk.

Jag minns så väl hur jag tänkte då. Att jag alltid måste bli bättre, mer effektiv, jobba bort tröttheten, jobba upp konditionen och då menar jag inte enbart kroppsligt, att jag skulle klara av att springa två mil, utan att jag skulle bli mer effektiv som människa; trycka in mer, mer och mer på dygnets 24 timmar. Tänkte att jag skulle vänja mig vid stressen och att det skulle bli bättre med tiden. Det skulle ständigt gå på en linje uppåt, allt skruvades åt.

Jag gjorde allt detta själv, det var ingen annan än jag som drev mig till det. Jag satt i ett samtal för en kort tid sedan med en av mina chefer på jobbet, och hon menade (med all rätt) att jag hade en väldigt osund, förvriden bild på hur mitt liv skulle se ut. Då, på den tiden. Den sjuka tiden. Jag hade lagt ribban på en omänsklig nivå.

Hur kan man göra så? tänker jag.

Varför gör man så? Vad är det man försöker bevisa- och för vem?

Jäkla duktiga flicka!!!

Hon som belönades för att hon var duktig- det är ju så samhället ser ut.

Jag kämpar fortfarande, som sagt, mot den ibland förlamande tröttheten (det gör vi väl kanske alla), men jag har lovat mig själv att jag inte ska vara så duktig hela tiden. Och det kan man ju vara, man kan vara hur infernaliskt slapp som helst, kampen består av att jobba bort känslan. Känslan av att inte vara nöjd.

Veckans härligaste dag!

Idag har jag inte så mycket stillhet utan förbereder lite kalas för mina oktoberbarn. Ett sent kalas... jag fick streptokocker när vi egentligen skulle ha haft kalaset. Men det är definitivt värt att fira att mina barn var goda nog att välja just mig som mamma =), sicken enorm tur att just jag fick den stora äran att handleda dem i livet, dessa underbara varelser kunde ha hamnat hos vilken kvinna som helst!

Vi såg filmen Ouja (kan ha stavat fel... men något i den stilen...) igår, min dotter och jag. Sena föreställningen. Min dotter är så go som väljer att ta med sin skrynkliga gamla mor på skräckfilm, fast kanske var den mer åt rysarhållet egentligen; jag höjde nog medelåldern med tio år när jag klev in på biografen. Jag är lite barnslig emellanåt, så jag vet egentligen inte om det här är någon film som "vanliga, normala" vuxna gillar, och jag vet från hjärtat inte om den är något att rekommendera för vuxna läsare, men jag tyckte den var bra. Läskig, gott om skrämseleffekter.

Väl värd att se om man gillar att bli lite skrämd!