Det var egentligen inget konstigt med det. Min väninna frågade tidigare vad jag gjort idag, och jag svarade: "Jag har varit med min pappa. Han har varit här."

"Vad jag önskar att jag fick träffa min pappa" svarade hon. "Men det kommer jag aldrig mer få, han är borta"

Och det slog mig plötsligt att man kanske borde stanna upp emellanåt, tänka till lite. Vi hetsar och jagar, tid och pengar. Livet rullar på medan vi stressar runt utan att egentligen reflektera över vad som verkligen betyder något. Jag är så tacksam över att jag har mina föräldrar i livet! Det är inte alla i min ålder som har det och de kommer inte att leva för evigt. Jag vet ju det, så väl... men det är inget jag går omkring och tänker på jämt och ständigt.

Men just idag stannade jag bara upp. Jag måste verkligen ta vara på den tid jag har med dem som gjort mig till den jag är.

Mina otroligt betydelsefulla och högt älskade föräldrar.

(Jobbiga jag... nu sitter jag här och gråter, fast jag egentligen borde ta mig till affären, men ser ut som en fisk... inte rolig... "Bea, du har alldeles för mycket känslor"- det har jag fått höra många gånger, i synnerhet av män, som i det närmaste kan bli besvärade av känslostormar (Men sluta grina, kvinna, och gå och gör något vettigt!) =)
Ja, så är det. Jag är en känslomänniska, vilket kan göra mitt liv komplicerat ibland. Men världen behöver oss känslomänniskor, det kan vara kallt därute. Likväl som det nog skulle bli alldeles för sjåpigt om alla vore som vi.=)

Som vanligt är det tur att vi människor är olika!)