När förtroendet för andra människor sviktar och den enda människa jag verkligen litar på är mig själv- då kan man ju fråga sig hur sjutton man har hamnat här?

Vi barn som inte fick så mycket annat än kärlek utvecklades till rätt "snälla" (snälla är ett vitt begrepp- snälla är väl kossorna i hagen med) vuxna som inte riktigt visste vad något annat var. Vi hade aldrig fått lära oss att bli varken manipulativa eller beräknande, kunde inte konsten att "äta eller ätas", att plocka åt oss och bara gå.

Vi visste helt enkelt inte hur man gjorde, hade aldrig sett hur sådant gick till.

Min barndom var omhuldad, jag hade kärleksfulla och varma människor runt mig ock jag kände mig nästan alltid trygg. Jag visste att jag kunde lita på dem som fanns där, jag fick det stota privilegiet att växa och utvecklas precis så som ungar ska- istället för att bara fokusera på överlevnad.

Tyvärr måste jag påstå att det var "ett privilegium" även om jag så klart önskar att det var en självklarhet.

Men världen ser inte helt och hållet ut så som jag önskar. I den värld som finns har inte alla barn den förmånen.

Och jag blev vuxen och klev ut i världen på ben som i det närmaste liknar Bambis, Bambis ben på hal is. Stapplande, trevande. Osäker på allt detta nya.

Och jag fick smällar och smockor av livet, precis som alla andra.

Fick lära mig att slåss för överlevnad många gånger, så kom livet att te sig för mig. Men jag har hängt i, har aldrig gett vika. Jag tänker göra allt som krävs för att jag ska få fortsätta utvecklas; inte stanna upp, må så bra som någonsin är möjligt för just mig- även om det kan betyda att mina drömmar krockar med någon annans bild, illusion, om hur allt ska se ut.

Och någonstans på vägen tog min tillit stryk. Min tillit till andra människor. Jag jobbar på att ta den tillbaka, men bränt barn skyr elden och det är fruktansvärt tröttsamt många gånger att inte riktigt våga tro att det folk säger, människor jag släpper nära inpå mig, verkligen är sant.

Hur kan det ha blivit så här?

 

sara

30 november 2014 00:48

tror ja vet svaret på din fråga men det tänker ja inte dra upp här.......Vi har julpyntat idag så himla fiiiint blev det ha ha !
kramis <3

Beatrice F Wik

30 november 2014 16:48

Jag har också julpyntat!
Sååå mysigt i mörkret! =)

Ja, det är möjligt att det finns ett svar på min fråga. Men skit samma säger jag bara nu, nu måste jag blicka framåt, det går inte att fastna i det förgångna även spåren alltid finns kvar...

Ha en forts fin första advent! =)
Kram

 

Annie

30 november 2014 11:03

Å tack så mycket vännen, det värmer att höra speciellt när det kommer från dig! :)
Du är så himla go du med :)<3

Sorgligt men fint skrivet av dig Bea. Du är en sån fin kvinna, bara så du vet det, varm och godhjärtad **

Vill önska dig en fin första advent! hoppas den blir mysig för dig :)

Kramar!

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

30 november 2014 16:34

Tack snälla vännen, det värmer. =)

Ja, så det kan bli. =( Många gånger trodde jag att: "Det är ju så här det är" trodde nog att alla hade det så, mer eller mindre, men jag insåg alldeles för sent att jag hade fel.

Tragiskt, men livet går alltid vidare, bara att blicka framåt!

Tack min fina vän. Detsamma önskar jag dig!

Kramar

 

luvcatz

30 november 2014 18:21

Du kommer nog dit en dag, man lär sig på nytt o man är alltid på sin vakt, hör nog till livets hårda skola. Du förtjänar allt gott, du är en fin människa o överlevare - o du kommer aldrig låta nån annan säga nåt annat om elr till dig!
Kram

http://luvcatz.bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

30 november 2014 19:58

Hoppas det, att jag kommer dit någon gång. Misstro är jobbigt, o näst intill kränkande för dem som helt oskyldigt blir utsatta.

Dina ord värmer, tack goa Luvctaz! =)
kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...