Min son och jag har köpt oss nya telefoner. Jag ska sälja min gamla iPhone och därför har jag lagt över alla värdefulla bilder på datorn. Någon som vill köpa en iPhone 4S? Eller två... ???

Ska lägga ut dem på Blocket, tänkte jag.

Och till min ekonomiska rådgivare Pappa: Det blir inte alls särskilt mycket dyrare med de nya eftersom vi har abonemang! Abonemanget på de gamla hade gått ut och telefoner blir inte 100 år så, nu har vi skaffat iPhone 6 isället. Min son är supernöjd, själv är jag inte alls typen som finner nöje i att visa staus genom prylar (utan är snarare den som känner "dåligt samvete"... hmmm- behöver egentligen ingen lyxtelefon, men jag behöver ju en fungerande.)

 Folk vet ju att jag är lärare i alla fall (och är man någorlunda allmänbildad vet man på ett ungefär vad en lärare tjänar och lärare är INTE RIKA), så mycket mer kan det inte bli, om jag inte väljer att omskola mig eller gifta mig rikt, men likväl är jag ju "bara" lärare, hur jag än väljer att gifta om mig, så det blir ju inget annat än löjligt när man försöker köpa sig till någon form av anseende och respekt via prylar. I alla fall när man är vuxen, barn och ungdomar gillar väl att stajla på det viset, så var man säkert själv.

Eller kanske inte, för min del, för mig blev det nog tvärtom eftersom jag kom från en bruksort där alla skulle vara lika, jantelagen var kraftigt utbredd. Och i min familj hade vi det skapligt rent ekonomiskt, men det var inte alls till gagn för mig som ung, utan väckte snarare avund och aggression hos kamrater. (Måste väl i rättvisans namn tillägga att det här inte gällde alla, jag hade många fina kamrater med, utan jag talar nu om inställningen i allmänhet.)

Jag flyttade iväg från den här bruksorten så fort jag bara kunde och säger bara: Aldrig mera Jante! Det är så destruktivt och förtärande.

Har sedan ungdomens dagar pga av min historia som bruksortstjej för övrigt blivit totalt anti mot märkeskläder. Mina föräldrar var klädintresserade, så jag som flicka fick kläder av fina märken, men jag förstod det aldrig liksom själv. Ingen annan i min omgivning hade sådana kläder, så jag blev ju bara "konstig". Och nu, som vuxen, skulle jag aldrig kunna köpa ett klädesplagg bara för att det har ett visst märke och därmed blir tredubbelt så dyrt. Bara underligt i mina ögon.

Apropå det jag skrivit om att köpa sig respekt och status vill jag referera (då jag inte minns dikten helt som den är) till Nils Ferlin. Han har skrivit en klockren dikt, just om det här. Den beskriver att kejsarens papegoja, han talar ett finare språk än krukmakarens papegoja. Men det gör honom inte till mer än just papegoja- i alla fall.

De är båda papegojor. Varken mer eller mindre.

Tänkvärt!

Jag undrar om det verkligen är Marilyn Monroe som sagt det här, eller om det är en efterkonstruktion.

Det är egentligen inte det viktiga heller.

Inte för det jag skriver just nu.

Jag är en av dem som försöker jobba mot viktfixering när fokus ligger på ytan. Rör det sig om hälsa, är det ju något helt annat. Framför allt pratar jag om unga tjejer/kvinnor, vi tanter börjar väl bli trygga nog i oss själva i alla fall. Det är ju så onödigt det hela, jag läser bloggar av unga tjejer som hatar sina kroppar och man ser fortfarande en massa trams i media... gång på gång... om hur man ska äta för att gå ner fem kilo på en vecka. Osv osv. Det säljer väl.

Men att det kanske gör osäkra flickor illa att matas med det här dag ut och dag in- det är av sekundär betydelse.

Nåväl. Media kan man inte göra så mycket åt.

Men vi vuxna kvinnor har en betydelsefull roll när vi ungås med unga tjejer. Vi är jätteviktiga- vi är ju de förebilder de har.

Därför bör vi nog tänka oss för en extra gång om hur vi uttalar oss om våra kroppar, om hur viktigt det är med 5-2-dieter osv. Vi äter väl för sjutton för att leva? För att orka med våra liv? Mat måste vi ha, varför lägga så stor vikt vid det? (Åter igen säger jag ingenting om man verkligen har problem med hälsan, fetma kan mycket väl bli ett problem både för barn och vuxna- men oftast är det inte det saken gäller.)

Varför kan vi inte försöka att bara vara lite nöjda med att vi har fungerande kroppar?

Det är inte en självklarhet för alla.

Anorexi/bulimi är en dödlig sjukdom. Den är mycket svår att bli av med, biter efterhängset sig fast... långt upp i åren.

Jag har hört personer med anorexi/bulimi jämföra sig och sin situation med alkoholister/narkomaner. Alkoholister/narkomaner kan lösa problemet genom att undvika alkohol/narkotika, men om man inlett ett "matmissbruk" på ett eller annat sätt: hur förhåller man sig till det? Mat måste vi ju ha, dagligen, vilket gör situationen så enormt komplicerad.

Ingen lek, med andra ord, om det vill sig riktigt illa.