"Att följa livets lagar

var kanske ej så lätt

Man fick glädjas åt det lilla

-och försöka handla rätt"

Hehe... hörde just dessa ord i en dansbandslåt "De sista ljuva åren" (dansband är inte direkt min melodi annars, men just i denna stund kom orden till mig och passade just mig, just nu... så bra)

VAD jag älskar människor som törs sticka ut, göra på sitt eget sätt och säga vad de tycker även om deras åsikt inte alls stämmer överens med hur man "ska tycka".

Undrar varför man "ska tycka" på ett visst sätt i en viss krets, det blir ju tämligen falskt om man gör om sig till en annan person med andra åsikter än de man egentligen har. Och totalt ointressant. Så mycket bättre och mer spännande om alla säger vad de egentligen tycker.

På min förra arbetsplats var taket högt. Där satt vi och pratade om våra fobier och tvångstankar i ett personalrum som var det trevligaste jag någonsin varit i. Jag ska inte lämna ut någon här (när vi nu rör oss utanför det där personalrummet) men en sak vi kunde diskutera var exempelvis social fobi. En av kollegorna hade som ung lidit av detta och berättade hur han övervunnit det. En mycket stark människa. Jag hade min panikångest; kunde helt plötsligt börja svettas och bli yr i huvudet. En tredje berättade om .. ja- det tänker jag inte ens skriva ut här, med tanke på att det kan lämna ut personen i fråga, men det var inga konstigheter alls. För oss. Bara mänskligt och helt naturligt.

Man snacka om att man blir konfys när man kom till en helt annan kultur, där psykiska åkommer sågs som lite suspekt.

När jag berättade om min ångest och fick till svar att :"Ångest- det har jag AAALDRIG haft"

Va? Är du lycklig jämt?

"Jaa. Lyckligt förälskad sedan trettio år (fast alla egentligen visste att maken var otrogen), aldrig haft ett ekonomiskt bekymmer och barnen går det bra för, sååå bra"" (Också där har man förkunskaper men tiger också där still).

Ett härligt samtal jag sent glömmer är ett jag hade med en karl, som erkände att han tyckte pappaskapet var krävande. Han berättade att han tyckt det varit jättetufft att ha barn, och var glad att de nu var vuxna. Så ska man kanske inte säga till barnen, men hans ärlighet gentemot mig uppskattade jag otroligt mycket. Så där "ska" man nämligen inte tycka i vår kultur. Men han tyckte det.

Jag är rent allergisk mot alla dessa Facebookbilder ( ialla fall upplevde jag det så för ett par år sedan), där vi tävlar i lyckliga liv. Så allergisk att jag till slut la ner skiten. Synd, förvisso, jag har ju gott om vänner som är som de är också... Kanske skulle återuppta tråden och helt enkelt bara stänga av de där som lever låtsasliv.

De där låtsasliven är i min mening ren oärlighet.

Oärligt är inte att inte säga till en person att den har ful näsa bara för att man tycker det. Det är enbart social klantighet, Ingen vinner på att jag berättar för någon att jag tycker han är ful- vad ska han göra åt det, liksom?! (Och är jag så jäkla snygg själv som kan yttra mig så till en annan människa? Svar: nej.)

 Oärlighet för mig är att förställa sig. Att inte visa vem man egentligen är utan sätta upp en fasad som är totalt missvisande. Då har man ju ingen aning om vem man i själva verket är vän med.

Synd att det är så lågavlönat.

OB-tiilägg har de flesta för att arbeta inom vård, handel, what ever där man jobbar kvällstid.

Detta drar upp de flesta lågavlönade jobb och gör dem drägliga. I kombination med att de flesta som har dessa kvinnodominerade yrken inte lever ensamma- det har de inte råd med.

Kvinnor som jobbar inom handel och vård- och omsorg kan jag tänka mig är rätt bundna till sina män- rent ekonomiskt.

Hello jämlikhet?! Vilket underläge man måste hamna i, i ett äktenskap, om man blir beroende av sin man för att klara vardagsomkostnaderna. Man kan inte skilja sig- det skulle man inte klara av pengamässigt, i alla fall inte om man har barn att försörja.

(Kanske en tyst överenskommelse av alla män: Låt kvinnoyrkena förbli lågavlönade så vi får behålla våra fruar!!!) =)

Som kontaktperson/ledsagare är man en vän. En otroligt betydelsefull person för någon som annars skulle haft ganska svårt att ta sig ut i samhället. Man kan inte leva på att vara kontaktperson utan det är något man är på fritiden. Det är inget ansträngande jobb och det ger hemskt mycket tillbaka- men jag skulle kunna tänka mig att kommunerna har svårt att locka till sig vuxna medmänniskor just pga av lönen. Man ger av sin fritid; helger, kvällar- för en liten lön, utan OB-tillägg.

Verkligen något för kommunerna att tänka på. Ett enormt viktigt arbete- men som vanligt när det rör sig om arbete med människor är lönen låg.

Ena sekunden älskar jag den här tiden. Jag bara älskar den.

Mogen frukt. Den där fumliga tiden är sedan länge över. Nu står man stadigt på jorden.

Trygg. Folk får tycka och tänka. De får till och med prata- det där rår jag ändå inte på.

Barnen börjar bli stora. Jag har kämpat hårt- och det har gett resultat. Jag har gjort villa-volvo-mamma-pappa-barn, känner ingen stress att göra det igen.

What ever may be may be. Det som sker, det sker.

En helt amazing tid om jag ska vara riktigt ärlig.

Andra sekunden känner jag mig gammal, trött. Saknar den ungdomliga energin, energin jag aldrig någonsin trodde skulle sina. Viljan- som å en sidan kunde vara frustrerande, som ledde till sömnlöshet för min del, men å andra sidan också kunde vara en enorm kraftkälla. Den var irriterande ibland men också en stark drivkraft. Nu mera accepterar

 jag saker och ting mer som de är. På gott och ont.

Usch... jag minnns min gamla gymnasielärare. Jag tyckte om henne, såg upp till henne. Men jag minns henne som så gammal. Hon hade levt halva sitt liv, sin roliga tidsepok- som jag såg det då.

Nu är jag i hennes ålder.

Det gäller väl att ta fram den där gamla halvdruckna flaskan. Ni vet den där man kan välja hur man vill se innehållet på. Halvfull eller halvtom.

F-u-c-k. Jag är egentligen inte alls den där positiva typen. Men nu måste jag.

Min flaska är halvfull. Fortfarande mycket gott kvar. Det bästa.

Mina finaste luciaminne.

När barnen var små och lussade på dagis och i skolan; Det glömmer man nog inte i första taget. Så gudomligt sött!

Min son var på sitt första luciafirande som åttaveckors bebis. Hans syster var tre år och gick lucia på sin förskola, mitt starkaste minne av detta är dock febern och smärtan i mina sprängyllda bröst. Hade mjölkstockning i samband med detta och gick omkring som Dolly Parton med en bebis i famnen. Likblek, men på något vis var det så klart rätt mysigt ändå.

Nu ska jag iväg till kyrkan, alldeles snart och se Grums Lucia krönas. Jag tycker om det där, musiken, värmen, stämningen, det drar fram gamla fina minnen. Och så känner jag ju alla söta lucior tack vare jobbet.

Bilden ovan är ett minne för livet för mig. Det är jag och biskop Bengt Wadensjö. Bilden är från en av våra lokaltidningar  (Bea å biskopen, haha!!! =)

Jag var blyg, böjde ner blicken, det var jobbigt att titta ut i folksamlingen som stod mitt emot oss.

Min förebild var uppenbarligen Marilyn Monroe, det syns på håret. =)

Minnet är bitterljuvt; jag blev uttagen som kandidat till Värmlands lucia MEN JAG BLEV INTE LUCIA utan vi fyra som kom på delad andraplats fick snällt under hela firandet, som pågick i en veckas tid, gå två steg bakom själva Ljusdrottningen som jag minns kom från Kil. Hon var vacker med stora blå ögon och långt blont hår men det erkände jag aldrig för mig själv, då. Lucian skulle helst vara lång, dessutom, ledet blev tjusigast om den längsta gick först, med sin krona. Och det var definitivt inte jag. Det är i alla fall ett hemskt roligt minne. Det var stort för oss alla små jäntor. Jag var bara 19 år och vi blev krönta av biskopen (ja, t o m vi tärnor fick vackra silversmycken), vi lussade för Färjestadspelarna när de satt i bastun, smått berusade och jublande när vi barfota klev in hos dem och sjöng. Och vi sjöng i Värmlandsradion, på krogar, i kyrkor och all möjligt.

Nu är det dags att dra vidare.

Njuta av Årets Ljusdrottning.

Jag borde sova nu, jag vet.

Men jag har svårt med det där. Jag har svårt med mycket man egentligen ska göra. Det är mycket man ska göra. Upp tidigt och käka frukost, en gedigen frukost. Jag har blivit bättre. Förr drack jag bara kaffe, nu ser jag till att få i mig något på vägen till jobbet, som en banan eller så, mår illa annars.

Det går så snabbt på morgonen att jag inte hinner sitta ner och äta. Sunda linjen.

Men jag dricker kaffe direkt när jag kommer till jobbet, så jag behöver inte vara orolig att jag får koffeinbrist.

Koffeinbrist kan få allvarliga konsekvenser. :)

Stressen har lättat lite nu, just nu. Betygen är klara, när det är gjort är jag alltid lättad.

Och jag är fortfarande lika glad att min moster "tar hand" om julen i år. Jag ska fira med en gammal vän också, så roligt att hon hänger på! Och så lustigt hur man kan finna varandra, den här väninnan och jag har konstaterat att vi är otroligt lika, trots att vi växt upp långt ifrån varandra och fostrats på lite olika sätt. Hon i Frankrike, katolskt- och jag här. När hon först kom till Sverige höll hon på att trilla baklänges: Klev in i ett duschrum på en campingplats, där alla kvinnor klädde av sig nakna inför varandra, i ett enda stort omklädningsrum. Min väninna hade aldrig sett något liknande, det här hade varit helt otänkbart i hennes hemland, så gör man bara inte där!

Ja, så lustigt det kan bli. Kulturkrockar...

Jag fortsätter på tråden nedan om "konstant lycka". På många bloggar läser man ju detta (och mig står det bara upp i halsen, finns inget fängslande alls i den typen av läsning) och i vissa kretsar är det så. Men jag tycker nog ändå att vi över lag blivit allt bättre på att vara öppna med våra bekymmer.

När jag väntade min son för snart 15 år sedan drabbades jag av utmattningsdepression (har varit där två gånger, fast andra gången var det "bara" utmattning).

Utmattningsdepressionen var av det lättare slaget, kom det att visa sig, jag blev bara sjukskriven i sex veckor men den perioden var i princip helt svart. Jag var jätteglad att vänta barn (det var typ det enda positiva) men jag orkade ingenting och graviditeten hade gjort att jag kräktes varenda jäkla dag. Mådde illa hela tiden i tre månader. Kunde inte käka antidepressiv medicin som de annars skulle ha satt mig på pga graviditeten heller. När jag sedan kom tillbaka till jobbet efter dessa sex veckor blev jag ledsen, för då var det mer tabu än nu (tycker jag) att prata om depressioner, så ingen utom EN (det minns jag jättetydligt) frågade varför jag varit borta från jobbet eller hur jag mådde. De gjorde det så klart av hänsyn till mig, vilket jag uppskattar, men jag uppskattade ännu mer den kvinna som frågade om mig och min sjukdomstid.

Detta tror jag har förändrats, i alla fall upplever jag det så. Att ha ont i själen är inte längre lika "fult".

Vidare (jag är nu tillbaka till det där för 15 år sedan) blev en annan kvinna jag känner också, en tid senare än jag, sjukskriven under sin graviditet. Jag frågade henne när hon kom tillbaka till jobbet hur hon mådde och nämnde att jag också varit sjuk ett tag när jag väntade min son, och började berätta om depressionen jag haft, varpå kvinnan i det närmaste blev förnärmad och klargjorde tydligt att hon MINSANN INTE HAFT NÅGON DEPRESSION, nej aldrig i livet! Hon hade varit sjukskriven av skäl som var kroppsliga, absolut inte själsliga!!!

...Och jag upplevde henne enbart som löjlig:

Vad är skillnaden på att bli sjukskriven av kroppsliga (fysiska) skäl och själsliga (psykiska)?

Bara ordet "psykisk" gör ju många livrädda. Nej, jag mår så bra psykiskt, men kroppsligt... det är ok, fysiskt "får" man må dåligt. Ha ont i halsen, foglossning under graviditeten eller bryta benet. Stuka foten eller ha blindtarmsinflammation. Men hualigen om själen drabbas!!! Bli deprimerad, ha ångest, drabbas av ätstörningar, sömnstörningar, tvångstankar, fobier eller beroendesjukdomar.

Det är inte lika rumsrent.

Själsligt/ tankemässigt är detsamma som psykiskt (de orden är mindre skambelagda) och den som drabbats av dessa sjukdomar/åkommor har bett om dem exakt lika lite som den som får livmoderhalscancer, hjärtinfarkt eller reumatism.

Jag förstår inte logiken här.

Verkligen inte.

Det tog en stund innan jag landade men när helgen är slut har jag fått ny kraft.

Jag mår redan bättre än jag gjorde igår.

Veckan som gick var intensiv och jag kände att slitenheten resulterade i illamående igår kväll, men jag har inte fått någon magsjuka så jag är nöjd. Peppar peppar får jag väl säga igen.

Hur livet är egentligen!

Luvcatz skrev i en kommentar nedan att det finns så många bloggar om mode och ständig lycka, och jag kan nästan känna att för dem som inte vet bättre blir ju dessa bara ett hån.

"Varför är inte jag så lycklig?"

Men livet ser inte ut så, inte för någon och den som låtsas att det är på något annat sätt ljuger. Det är liksom det som är själva innebörden i att vara människa; vi slåss mot sjukdomar och vardagsbekymmer och alla har sina svårigheter att ta sig igenom, det är ju inte himmelriket vi lever i. Med detta inte sagt att den här jorden kan vara en alldeles fantastisk plats att bo på- men bekymmersfritt är det inte.

Jag undrar egentligen varför det har blivit så i vår kultur.... Vi visar gärna upp en fasad av konstant lycka.

Perfekta liv med perfekta ungar och äkta makar, mycket pengar och en ständigt hälsosam diet och på det alldeles perfekta hem. Och lyckade jobb och lyckade vänner så klart. Fullt med lyckade vänner.

Buddhisterna ser ju allt lite annorlunda, livet är mycket lidande och deras mål är att upphöra återfödas till den här världen och istället uppnå Nirvana.

Så svart ser inte jag på jordelivet, förvisso, det är rätt kul här nere på jorden också, det är roligt att vara människa, men det är inte bekymmersfritt och definitivt inget tillstånd av konstant lycka.