Åååå, så gudomligt att det äntligen gått och blivit fredag. Innan jag körde mina barn till sin pappa respektive pojkvän för en stund sedan började jag verkligen må fysiskt illa av trötthet.

Hualigen, en assistent i en av mina klasser var magsjuk idag. Han och jag satt och pratade en del igår, vilket inte känns helt munter för mig idag (tycker naturligtvis synd om honom också).

Jag med mitt roliga immunförsvar :( men mitt illamående kom med all sannolikhet bara av slitenheten, det har gett sig nu, när jag varvar ner. Peppar peppar... Tänk att den här bloggen är en sådan medicin! Min hjärna har uppenbarligen lärt sig att här är det lugn och ro- här vid datorn mår jag bra.

Jag skrev böcker redan när jag var liten, egna små böcker, det var bland det roligaste jag visste att fantisera och fabulera. Jag gillade att leka med orden, satt gärna ensam där vid mitt skrivbord efter skolan... som en liten tant. Lillgammal.

Här hade jag skrivit något som jag valt att ta bort, med anledning av det kanske kan såra (det slog mig just) och såra folk är det sista jag känner för att göra, finns ingen anledning för mig att göra någon ledsen. Det handlade om bantning och tanter och var egentligen bara en grej jag och en väninna diskuterade apropå att vi kvinnor sminkar oss och står i, och vi undviker ju gärna i möjligaste mån rynkor (de kommer ändå, tyvärr).

Dock är jag imponerad av alla som fixat att ändra livsstil och byta bort dåliga vanor- det är inget annat än beundransvärt.
Jag konstaterade vidare att det är läskigt att tiden går så fort, nyss var man 20 och tyckte att 40-, 50-åriga kvinnor var tanter. Nu är det jag och mina väninnor som är dessa tanter, hualigen! ;(

På tal om läskigt (nu sitter jag bara och associerar hej vilt, uuunderbart slappt): Jag tar så fruktansvärt illa vid mig av att höra om barn i mina egna barns ålder som går hädan! Ja, vem gör inte det?

Läste härom dagen om Magdalena Graafs son, 19 år, att han gått bort under sensommaren. Anledningen till att jag inte visste det innan (man är ju förhoppningsvis inte helt avkopplad från omvärlden) är att Magdalena tydligen bett pressen att inte skriva om det, så inte heller jag med min lilla blogg (med all respektför denna stackars kvinna) tänker spekulera i dödsorsaken utan konstaterar bara att det måste vara det absolut grymmaste en människa kan råka ut för: att mista sitt barn. MYCKET BRA GJORT för övrigt ... av svensk skvallerpress, att visa respekt för den här familjen. Jag är JÄTTENÖJD med att jag inte fått läsa om detta dödsfall, för jag har inget med det att göra. Eloge.

Vilken stackars otursförföljd människa, den här Magdalena Graaf. Jag känner vekligen sympati för henne och önskar från hjärtat att hon tar sig igenom detta fruktansvärda på bästa tänkbara sätt.

Tänk att pengar, kändisskap och glamour kan betyda så otroligt lite när det kommer till kritan. Vi läser om dem i skvallertidningarna- men om sanningen verkligen ska fram skulle jag inte ens för en kort sekund byta ut det trygga knegarliv jag har i Grums/Karlstad mot hennes stjärnstatus. Inte för en kort sekund.

Man kan inte mer än äta sig mätt, hur man än försöker.

Hmmm... nog orkar jag fram till jullovet, trots allt, i mörkret.

Det är det här livet jag har valt.

Nyval.

I mitt jobb tjatar jag mig torr i halsen om händelser som val och nyval... så det är inte så mycket jag känner för att dra upp här. Historisk händelse, Löfven, mars, 1958 senast, Sverigedemokraterna. Bla bla bla...

Så där står jag och mässar och vinner förhoppningsvis lite intresse någonstans. Ny klass- samma historia igen.

Det är inte så att jag inte finner ämnet intressant, tvärtom, men här är jag ingen SO-lärare utan bara jag. Bara Bea.

(Hahah, jag är så rolig!!! =) Försökte skoja med min kollega idag: Vad då nyval... Vad menar du för val nu?
I mitt jobb skulle det i det närmaste vara tjänstefel att bomma något dylikt och jag roas alltid av människors ansiktuttryck, den där sekunden innan de fattar att man skämtar. "Är hon helt blåst eller???")

Så jag väljer att inte skriva om valet här och nu, även om det känns som om man är helt missanpassad som bloggerska om man inte skriver om det. Totalt verklighetsfrånvarande!!! =) Asocial, samhällsfrånvänd...

Fast jag skriver förresten sällan om aktuella händelser här över huvud taget och jag har faktiskt en tanke med detta. Det alla läser om på vart enda löp känns inte särskilt konstruktivt för en amatörskribent som undertecknad att dra upp. Det finnas andra som gör det så mycket bättre.

Här finns istället mina små tankar- min lilla värld och jag skriver enbart för att roa mig. Eller inte enbart. Jag har ett till syfte: När jag väl skriver mina noveller som jag säljer håller jag flytet i språket uppe tack vare det här jag gör just nu. Det går mycket fortare att skriva när jag håller på, hela tiden.

Jag orkar inte ens ha en massa "bloggvänner" längre som jag hade innan min bloggpaus för ett par år sedan. Då hade jag en hel drös länkar till olika bloggar, som jag läste kontinuerligt, och vännerna läste tillbaka- och kommenterade. Trevligt, men nu har jag bara ett par stycken, hinner inte med att läsa så många fler. Så som mitt liv ser ut idag hinner jag tyvärr inte med allt jag egentligen skulle vilja- det är bara att acceptera.

Men de jag har som "bloggvänner" (se länkar) läser jag och uppskattar högt!

Och jag är tacksam att Ni fina läser beabloggar!

Hela det är förresten jag i ett nötskal.

Min metamorfos, förändringen, i samband med min sjukdomsperiod. Innan dess hade jag gott om "kompisar" åt alla håll. Nu har jag också en massa trevliga bekanta men det jag verkligen värdesätter är mina få, riktiga, trofasta, nära vänner. De som verkligen finns där också när det går åt skogen.