Som ung var jag en riktig festprisse. (Och det är inte bara som jag säger: jag söp som en riktig "viking")

Min väninna och jag brukade till och med försvara vårt blöta festande med att "så här har man alltid gjort här uppe i norr- vi är ju vikingar- vi har det i blodet!" (Ganska komiskt, med tanke på att vi båda har vallonrötter, men så långt tänkte vi väl inte... valloner är ju för sjutton inga vikingar!!! =) Valloner kommer ju från Sydeuropa, så är det något folkslag vi kan vara stolta över att vara släkt med så är det romarna.

Det var nattklubb tre gånger i veckan: onsdag, fredag, lördag i många år- under mina senare tonår och första åren på lärarhögskolan. Jag älskade det där livet. Slet med studier på vardagar, och jag fixade studierna galant; vimmel på helgerna. Stadsvimlet, nattvimlet. Det var ett härligt liv.

Numera tycker jag att utekvällar på stan mest är jobbiga. Många tycker nog att jag blivit tråkig- jag anser att jag blivit vuxen. Det är ju så här livet rullar, det är tidens gång. Vi mognar, det vore kanske grovt patetiskt om det vore på något annat vis.

Jag trivs bäst hemma- det är inte så jag säger, utan jag menar det verkligen- från hjärtat. Min lediga tid är kort och värdefull- jag kan inte längre kasta bort den.

Det har jag inte råd med, jag lever ju inte för evigt.

Å nu må jag vara lite stelbent... men jag har i ärlighetens namn svårt att förstå de 40- 50-åringar som prioriterar dance-all-night. Jag är ledsen, men åren går ju, och uppenbarligen gör dessa år något med oss.

Tiden som går gör att vi människor förändras. Utvecklas.

Det skulle vara hemskt pinsamt om man fastnat någonstans; inte utnyttjat denna lärdom som ålderns siffra faktiskt ger.

Åldern är nog trots allt inte bara en siffra på papperet.

Vi förändras- och jag är stolt.

Lite obekväm ibland... men ändå. ;/

Vi får erfarenhet, blir visare, tryggare...

Inte alls längre lika docksöt, utan lite rynkigare. Lite tjockare (och jag har inte för avsikt att banta- så länge jag mår bra.)

Men bra mycket klokare, det här är tidens gång!

Även om jag är samma människa som jag var för tio år sedan har jag ju så klart ett helt annat sätt att tänka nu än då. Varje dag... sätter sina spår. Så klart.

Jag är ingen flicka nu för tiden, jag är med all sannolikhet relativt snart mormor och mitt värde hänger inte längre på hur jag ser ut.

Och alkohol är kraftigt överreklamerat.

Alkohol aktiverar ett må-bra-hormon i hjärnan som gör att själva kvällen upplevs som skitkul.

Vad som är mindre kul är dock att vi efteråt måste betala ett pris för denna kväll i form av mindre gott mående dagen efter. Vi "lånar" nämligen av "det goda" under tiden vi dricker. Detta leder till ett underskott av må-bra-hormoner dagen efter, vilket leder till att många mår dåligt, mår illa, sover dåligt, har ångest osv. Vi är "bakfulla" i mer eller mindre grad, från person till person och beroende på den mängd vi druckit.

Själv är jag en person som är hemskt känslig, och jag har blivit värre med åren.

Jag får ångest av att dricka alkohol. När jag vaknar- dagen efter.

Jag kanske - faktiskt inte-  längre känner för att må dåligt en hel dag, för att jag har suttit och supit en kväll- för mig är det en fråga om livskvalitet.

Och min hälsa är viktig för mig. Jag vill må bra, vill vara glad, ha ROLIGT!

(Och visst må jag väl erkänna... jag är kvinna; det är klart att man vill se så fräsch och pigg ut man kan för sin ålder)

För min del är alkohol överreklamerat.

Känner man inte för att dricka, anser jag inte att man ska behöva bli ifrågasatt, vilket sker ibland... folk tjatar...

Man kanske helt enkelt bara känner för att vakna pigg, stark och glad, skulle det vara så konstigt?

Livet är för kort för att slösas bort på bakfylledagar.

Och den äkta berusningen kan man inte tillföra rent kemiskt.

Den riktiga berusningen... den kommer inifrån.

När f-n blir gammal blir han religiös, sägs det.

Eller för min del... Jag vill bara må bra.

Ifrågasätt mig ej. Var och en gör som man vill.

Eller hur?