"Systrar skyddar mot depressioner" läste jag just och det får man väl kanske ta med en nypa salt.

Min lott i livet är ett ensambarns. Och uppväxten är enormt betydelsefull, den påverkar hur vi blir som vuxna. I hög grad. "Bortskämda, egocentrerade men lojala och ansvarstagande". Ett ensambarn (hualigen- nu generaliserar jag grovt- och utgår från mig själv) skyller sällan ifrån sig, man är fostrad med att det inte finns någon att skylla på- såklart. Man tar ansvaret och vi är nog ganska ärliga människor. På gott och ont. (Jag känner nog att jag kan få lida en del för att jag i princip alltid berättar sanningen, när man skulle kunna smussla- och komma undan, som man ser att en del andra gör. men det känns bra att vara ärlig... förlorare eller inte...)

Lillgammal under uppväxten, mognade tidigt, umgicks mycket med vuxna. Svårt att inse pengars värde, ett ensambarn är sällan utan pengar. Överrepresenterade i skilsmässostatistiken (vi är nog ganska "svåra" personer att leva med och för övrigt orädda för att bli lämnade ensamma; det ser vi inte som något problem, utan kan snabbt anpassa oss till ett liv utan andra människor omkring) men har svårt att känna svartsjuka/avundsjuka, den känslan blev aldrig vattnad och gödd när man var liten. Det fanns ju bara jag, det var bara jag som var barn i familjen- vem skulle jag konkurrera med?

Det är rätt skönt när man ser bittra människor som avundsjukt tittar snett på varandra, att inte känna den bitterheten. Jag vet ju att jag kommer få min del av kakan ändå, förr eller senare. Så har livet alltid varit: loppet är långt. Lååångt. Ibland ligger du före, ibland efter- och det enda du egentligen kan göra är att streta på. Kämpa så gott du förmår. Och vad gäller svartsjuka anser jag att den företeelsen enbart är förgörande. Destruktivt så in i h-vete om man blir utsatt, en jäkligt läskig grej, faktiskt- som enbart förstör. Att svartsjuka har med kärlek att göra, är en stor fet myt anser jag. Svartsjuka bottnar i någonting helt annat än kärlek. Och om- om din man finner en annan kvinna- vad ska du göra åt det? Hittar han någon han finner bättre får han väl ta henne, då. Surt, men livet har syrliga nyanser med. Så ser verkligheten bara ut (så där sockersöt som vi vill ge intryck av att vår verklighet är... så är den inte egentligen, om vi lägger bort alla fasadmålningar), så det är väl bättre att försöka bära det hela med värdighet än att skämma ut sig och gå bärsärkargång? Tycker ju jag men jag säger som alltid: det här är min åsikt och jag sitter inte på något facit för livet.

 Å andra sidan kan jag uppleva det som lite av en svaghet att inte "tävla" med andra som jag vet att vissa gör. Det vore kanske en sporre, en drivkraft i livet om man hade den instinkten, men det är svårt... när man inte är fostrad så. Jag är fostrad att trävla med mig själv, jag vet att jag inte kan jämföra mig med andra, alla har ju olika förutsättningar i livet, så att tävla med andra människor vore för mig detsamma som att jämföra apelsiner med päron: det går ju inte.

Att vara uppväxt som ensambarn har gjort mig till en lite säregen person, tror jag. Har inga problem med ensamhet. Jag gillar ensamheten, den är efterlängtad i mitt liv.

Jag önskar så klart att jag haft ett syskon att dela allt med, eller flera- men nu är det som det är. Jag har skaffat andra "syskon" i livet, har nära vänner som i princip kan ta den rollen.

Men jag skaffade själv två barn av en anledning.

Jag tror att syskon är nyttiga för hälsan. :)

 

luvcatz

6 februari 2015 20:16

åh så härligt, ärligt inlägg. Det är inte alla som varit ensambars som klarar motgångar så bra som du.
Klart man behöver något att kämpa för, annars hade man inte mycket att se fram emot eller hitta det lilla fina i vardagen :)

Livet är inte svart eller vit utan härligt nyanserat med regnbågens alla färger

Ha en underbar kväll, krraaam

http://luvcatz.bloggplatsen.se

Beatrice F Wik

6 februari 2015 22:21

Tack för det, fina!

Ja, det har nog att göra med en inställning jag fått av föräldrarna, ensambarn el inte: man måste jobba för det mesta, det går inte att sätta sig på feta rumpan å vänta på att saker ska trilla över en... man måste ta för sig själv och det är hårt arbete många ggr, det är liksom bara att inse.
Den som tror något annat lär få vänta lääänge. Och jag är för otålig att vänta så jag väljer att kämpa. =)
En annan illusion som finns hos vissa är den förvirrade offersituationen.
WTF... Det är ju DU som bestämmer över DITT liv, kom inte å påstå ngt annat. Ibland måste man ta den långa vägen men det är för mkt för en del av oss. Puh... blir så trött... :/

Detsamma å stor Kram på dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag kommer nog aldrig kunna bära en vigselring igen. En tung guldringar på mitt vänstra ringfinger.  För erfaren, för frihetsälskande, för självständig. Jag har erfarenhet av både katter o hundar i mitt liv. Det finns en jättestor skillnad i ...

  Tänk att jag såg det på en sekund. Jag såg när du kom- som jag väntat. Fast jag visste inte innan att det var du. Att det var dig jag väntat på. Men du klev in- och jag bara visste, jag såg det i dina ögon, nästan som om det stod skrivet. ...

  Ikväll blir det lite firande av min vackra fantastiska dotter. !8 år av kärlek.    Jag är så glad och stolt att få vara hennes mamma, men jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Hon fyller inte exakt idag även om vi firar lite nu- utan...

    Tiden har gått. Det var tungt det där.. som jag fastnat för dig. Men jag väcker inga lik, det skulle bara vara destruktivt. Ser fram emot nya roligheter, med nya förmågor- nya inressanta människor =)   ...

      Hej igen! :) Länge sedan jag var här, på bloggplatsen.   Lite Eurythmics kanske? "När morgondagen kommer och du kommer att behöva någon att lita på."     ...