Min grabb har haft hög feber, är nu på bättringsvägen men ännu inte helt frisk. (Å jag känner bara: Må jag slippa det nu... Vill inte, har inte tid!!!) Vi har alltså varit hemma så när som på en promenix och jag har städat. Städat, tvättat och lagat mat. Och jag känner att jag lite grann börjar klättra på väggarna. Undrar om alla är så här eller om jag är udda.... jag har ett sådant starkt adrenalinsug just nu! Jag kan känna så där om jag känner mig instängd, som kvävd av tryggheten på något konstigt vis. Skulle vilja hoppa bungy jump, bara känna suget i magen under fallet, eller vad sjutton som helst. Under flera år har jag för övrigt velat ta mc-kort men det har inte blivit av och nu är det två andra på tur i familjen som ska ta körkort och med tanke på kostnaderna i kombination med att jag är lärare betyder detta att mitt mc-kort snällt måste vänta. Lite till. Men jag är ung än, hehe... baaaara i 40-årsåldern, snälla nå'n... jag har halva livet på mig, eller hur?

Det är sååå mycket jag vill göra, jag är verkligen inte den typen av mamma som tycker att det är sentimentalt och ledsamt att ungarna växer upp. Var tid har ju sitt och när barnen väl blivit stora har jag så där en miljon grejer jag skulle vilja göra bara för mig.

Jag vill återuppta studierna i historia. Studierna jag la undan när jag skaffade familj, drömde om att doktorera och var på gång, hade fixat handledare, börjat förbereda för samarbete med Göteborg och bestämt ämne för min D-uppsats, tänkte sedan försöka gå längre ändå. Men så kom Elli och jag ville bara ha jobb och försörjning, så klart. Snabbt klar med lärarexamen och ut i yrkeslivet var det som istället kom att gälla. I år fyller Elli 18 och jag... jag är inte färdig än! Har förvisso en yngre i familjen också, så jag får se när jag tar tag i det. Jag vill, jag drömmer i alla fall. Min dröm har inte dött- den har bara vilat lite. Den fick kliva åt sidan, vänta lite på att jag gjort det jag skulle. Och nu är jag snart där... det känns spännande att se vad som händer å fötter framöver, faktiskt. Jag har inga problem med att flytta, heller. Det skulle bara vara jättekul! Men jag inväntar barnen, de är inte särskilt pigga på flytt nu.

Hualigen, livet känns så kort!!! :(

Det är lilla jag i ett nötskal: Jag har en massa idéer, har alltid haft; det är sååå mycket jag vill hinna göra.

Det gäller att ta vara på dagarna, åren. De svinner snabbt förbi!

Och hinder på vägen, de flyger vi över... Vingar på skorna är allt som vi behöver =)

Eller hur?

(Haha... apropå Mello som just startat...)

Vilken underbar solig dag det varit, med hopp om det som kommer!

Den spirande våren, min favorit. Vissa får vårdepressioner, Men inte jag. Jag blir trött å låg av mörkret, i november är jag seg, alltså...

Nordbor. Vi lever upp till ljuset så klart, vad annat kan vi göra?

Vad dålig jag är på att lägga in bilder här, märker jag. Min text blir tung och svårläst som en tegelsten. Ska försöka ta tag i det där så jag får beabloggar lite rooolig. :)

Jag funderade just över kommunikation. Tanken slog mig att jag har ett litet drag av Asperger. Inte i övrigt, men just på det sättet att jag mår bäst av rak kommunikation. Människor med Asperger är härliga individer, tycker jag för övrigt. Vet du om att många med den "diagnosen" (eller vad man nu ska säga... hmmm... har vi inte alla en diagnos på ett eller annat sätt... vem av oss är "normal"?) sitter på en intelligens högt över det normala och lyckas inte sällan ganska bra i livet? De har ofta ett specialintresse och just inom detta område kan de gå mycket långt.

I alla fall: de flesta med drag av Asperger behöver en rak och tydlig kommunikation.

Och det är här mitt drag kommer in. Jag är själv kvinna, och enligt "mallen" ska kvinnor vara lulliga och krusidulliga i sitt sätt att prata. Män är ofta tydligare. (Rent generellt så klart.) Det är nog inte jag, tror jag, lullig alltså, har svårt orka med sådant, och jag avskyr när människor vagt smyger omkring som katten kring gröten utan att komma till kärnan. JAG ÄR FÖR OTÅLIG och förstår inte vad du menar, vilket enbart gör mig frustrerad. (Jag skulle vilja ha kaffe eventuellt imorgon, kanske inte... eller jag vet inte förresten...)

???

Med detta inte sagt att jag uppskattar total ärlighet, för ärlighet för sakens skull (nämen vad rynkig du blivit) är ju bara oförskämt enligt min mening.

Men fram för människor som säger vad de menar och menar vad de säger!

Jag gillar folk som går rätt på.

Ni fantastiska män... ni är oftast bättre på det det här än vi kvinnor. Oftast.

Jag blir så förvirrad... Fast jag får väl försöka bemöta alla individer jag möter där de är, vad mera kan jag göra?

Jag kan ju tyvärr inte forma världen efter just min mall. (Nuu så... måste alla i världen bli raka och tydliga för jag förstår mig inte på lullull och just jag... Bea här... hatar när du säger en sak och menar något helt annat. Det gör mig nervös.)

Hmmm, kanske inte. :(