Jag börjar få lite vårkänslor. Det liksom ligger något i luften. Något vårlikt.

Jag är verkligen den typ av människa som lever upp med solen och jag ser fram emot de här månaderna som ligger framför oss nu. Ljuvligt!

När jag ser tillbaka på mitt liv i allmänhet och mina vårar i synnerhet inser jag att det är de dagar då jag LEVT som starkast, som fullast (ja, inte berusad i den bemärkelsen... av alkohol) utan liksom med alla mina sinnen som är de dagar jag minns. De dagar jag gärna skulle vilja återuppleva.

 Det behöver inte vara de fullbordade dagarna som är de lyckligaste, men jag måste leva så innerligt och "fullt" jag någonsin kan. Så vaket som möjligt. (Nu hände f ö något med teckensnittet som inte går att ändra tillbaka, det har liksom låst sig på stor jäkla fetstil....Aaaa...Trött...) ;/

En otroligt lycklig vår i mitt liv var den för 18 år sedan då jag för första gången skulle bli mamma. Livet var färgstarkt och alla mina sinnen öppna till max. Jag kände vårljuset i varje del av mig, varje liten atom var öppen för vad jag omgav mig med. Allt kändes nytt och spännande, som om inte bara barnet i mig var på väg att födas- utan också som om jag själv fick en sorts renässans.

En annan vår jag minns klart är den för sju år sedan. Det var första våren på ett jobb som var relativt nytt för mig. Jag jobbade hårt då det var mitt första år som gymnasielärare och jag älskade tillvaron på den nya skolan. En enormt trevlig gymnasieskola, Åsfjärden, som nu tyvärr är nedlagd sedan några år tillbaka. Jag bara älskade hela atmosfären där, Jante var lååångt borta och jargongen rå, men varm och hjärtlig. Vi hade för att vara en skola ovanligt många män hos oss, som satte en härlig prägel på hela vårt sätt att prata med varann. (Om jag för övrigt grovt ska generalisera manligt/kvinnligt sätt att prata, gillar jag det manliga helt klart bättre. Det är rakare och mer direkt... puh... det är tröttsamt när man först ska gå runt alla krusiduller innan man kommer till kärnan, jag är lite maskulin på det sättet, för otålig för gissningslekar, rakt på- spar tid och energi...) Livet hade fått en nystart i samband med att jag bytt jobb och en ny liten värld hade öppnats för mig. Det var MYCKET av allt och jag var inte lycklig alla dagar men jag levde av hela mitt väsen. Tog till mig alla dofter och intryck på ett sätt jag lustigt nog inte tidigare gjort.

Jag minns också min egen gymnasietid som helt fantastisk.

Jag gick natur och slet hårt med studierna, hade konstant sömnbrist och min tillvaro var fruktansvärt intensiv, men det var en härlig tid. Jag levde fullt ut, med hela min själ, varje dag- trots att det var hårt emellanåt.

Må jag- och Du där... Du som har den goda smaken att hitta beabloggar, få en innerlig, intensiv, färgstark och fantastisk vår!

Inte utan bekymmer (för det kan tyvärr ingen bespara oss) men med  styrka och kraft nog att hantera dem.

Låt oss försöka öppna upp oss för alla intryck och leva med hela vår själ, hela vårt väsen! Låt oss ta vara på allt vi får, på varenda dag och bara suga musten ur livet.

Orädda, ohämmade. Med alla sinnen öppna.

... Apropå ovanstående fick jag en liten vers på hjärnan, som enligt vissa källor skrivits av Peter LeMarc, andra "okänd":

Jag önskar dig inte guld min vän

ej heller pengar och makt

Jag önskar dig styrkan att vara dig själv

- och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg

men kraften att vägen gå

Jag önskar dig vänner i rikligt mått

-och vänner att lita på.

...i mellotider. Jag följer inte alls melodifestivalen, jag. Tyvärr. :/

Alternativ lördagsnjutning:

En klassiker (iaf i min värld)

Efterlängtat sportlov!

Massor av människor runt mig har varit sjuka, hög feber och halsont och jag kan inget annat säga än "peppar peppar"...

Jag brukar alltid ha lätt att bli sjuk, men har nu klarat mig.

Jag har alltid haft dåligt immunförsvar- och jag undrar vad det beror på?

Det är mystiskt med tanke på att jag i jämförelse med många andra lever rätt sunt. Jag röker inte, är inte längre någon festprisse. Dricker på tok för mycket kaffe och äter för mycket sötsaker men det ska väl inte ha någon betydelse för immunförsvaret? Jobbar i och för sig mycket, ca 50 timmar i veckan, så jag är ofta rätt sliten men mår inte alls psykiskt dåligt av denna "slitenhet" utan trivs rätt bra med det här. Det går.

Jag har till och med blivit utredd av läkare för denna infektionskänslighet, men de fann ingenting. Inget alls.

Kan det ha något med barndomen att göra månn tro?

Jag växte upp med en otroligt renslig mamma, vilket INTE gynnar uppbyggnaden av immunförsvar, sägs det. Man ska ju helst utsättas för diverse skit och bakterier, det är ju bara nyttigt, bygger upp och får en att tåla mer.

Ett kliniskt rent hem gör människor med all sannolikhet mera känsliga för världen utanför.

Jag gick inte heller på dagis som barn, kanske har det också betydelse. Fick inte stötas och blötas med bakterier på många år, utan levde i en skyddad liten värld.

Jag vet inte, har ingen aning.

Det är i alla fall som det är.