Om det eventuellt finns någon man som läser min blogg ber jag Dig att hoppa nu, det här är kvinnodravel =)

Jag hamnade just, av en slump, på en blogg som en småbarnsmor skriver och det här med förlossningar är ju något som jag tror varenda mamma skulle kunna diskutera i timmar. En stor händelse i ens liv. Säkert också för pappan, så klart, men hur den känslan är, kan ju inte jag uttala mig om.

Jag läser om diskussioner om för- och nackdelar kejsarsnitt/vaginal förlossning och måste ju bara säga att har man möjlighet att föda vaginalt, bör man inte ens tveka. Det är det största man kan göra! Smärtan är enorm, precis innan man är tillräckligt öppen för att krystvärkarna tar vid, det där sista i öppningsskedet (heter det va?) ...då trodde jag verkligen att jag skulle avlida på riktigt. Jag tittade på väggklockan som visade tjugo över nio och synfältet vitnade runt klockan så ont gjorde det, så koncentrerad på min uppgift att jag gick in totalt i mig själv, orkade inte ens prata, skrika åt karln bredvid mig fast jag tänkte att "när det här är över slår jag ihjäl honom för att han missar att ge mig lustgas i rätt ögonblick". (Fast det gjorde jag inte... hehe... han lever än!!!) 

Smärtkurvan visades på en skärm som min dåvarande man också såg och han blev instruerad att ge mig lustgas i ett visst ögonblick, vilket han bommade med någon sekund vid ett tillfälle för han pratade med barnmorskan. Tänk att jag minns det så tydligt efter dessa år! Lustgas var den enda bedövning jag kunde få vid min andra förlossning pga att allt gick så snabbt, min son for ut i världen kvickt som en pil. (En timme och 45 minuter på BB, sedan var jag mamma. Hualigen för de stackars kvinnor man hört talas om som legat i upp emot 48 timmar och våndats!!! Det är ju inte alls ovanligt att förlossningar pågår i åtminstone 24 timmar. Jag hade krystvärkar i åtta minuter, MYCKET kort tid, men jag följde inte alls barnmorskarns instruktioner om att vila mellan värkarna utan ville bara ha det hela överstökat och tog i också mellan värkarna- vilket ledde till att jag gick sönder rejält. Jättesmärtsamt efteråt, inte att rekommendera!!! Följ barnmorskans instruktioner, hihi, råd från mig) :)

Jag kräktes, sprack och vägrade andra gången i ren panik att ta isär benen när barnet skulle ut, så jag födde i en udda ställning, liggande i något fosterställningsliknande på höger sida, jag minns det så klart än... jag låg vänd mot fönstret... samtidigt som barnmorskan drog isär benen på mig, eftersom jag kommit till den punkt då jag helt plötsligt bara vägrade. Jag ville bara stanna hela scenariot, låta barnet vara kvar i magen i all evighet för jag kände att "nej, nu orkar jag inget mer, nu skiter jag högaktningsfullt i det här med barnafödande".

Men jag lyckades få ut barnen i alla fall. Båda gånger, inget av dem blev kvar i min mage i all evighet. :)

När jag födde min dotter drog barnmorskan fram en spegel så jag skulle se hur barnet kom ut.

Så jag såg, steg för steg, krystvärk för krystvärk, hur det där gråa huvudet kom längre och längre ut ur mig (hon var svarthårig men föddes med sk "segerhuva" dvs en del av fosterhinnan kvar runt skallen, så hon såg gråhårig ut först). Inte så kul just då, jag skrek i högan sky, men verkligen häftigt att minnas den där bilden!

Och när barnet är ute är man drottning av universum, den adrenalinkick som smärtan av förlossningen ger upphov till är helt amazing. Detta i kombination med den lycka ett nyfött barn i sig själv kommer med är obeskrivlig. När det kommer upp blodigt på bröstet, första ögonkontakten... ja, det är en helt otrolig känsla!

Och detta minne: Vilket minne för livet!

Jag vet inte hur det är att förlösas med kejsarsnitt men jag rekommenderar verkligen alla som ska föda att göra det vaginalt- om du har möjlighet! Även om du är livrädd innan ska du veta att din kropp är skapt för det här, du är gjord för att klara av det (hehe... det finns ju en orsak till att det är DU och inte din man som fått den här uppgiften... =) naturen har gett den till DIG därför att den litar på att du är stark nog att greja det) och trots att det gör infernaliskt skitont så är det värt smärtan hundra gånger om!

Det är en av de största upplevelser, minnen, jag bär med mig, det bästa och "duktigaste" jag gjort i hela mitt liv, inget annat går att jämföra med det här!

(Och efteråt kan man ju roa sig med att tänka, när smärtor av olika slag biter i: "Det här är en fis i rymden... jag har fött barn... då lär jag överleva det mesta") ;)