...i mellotider. Jag följer inte alls melodifestivalen, jag. Tyvärr. :/

Alternativ lördagsnjutning:

En klassiker (iaf i min värld)

Efterlängtat sportlov!

Massor av människor runt mig har varit sjuka, hög feber och halsont och jag kan inget annat säga än "peppar peppar"...

Jag brukar alltid ha lätt att bli sjuk, men har nu klarat mig.

Jag har alltid haft dåligt immunförsvar- och jag undrar vad det beror på?

Det är mystiskt med tanke på att jag i jämförelse med många andra lever rätt sunt. Jag röker inte, är inte längre någon festprisse. Dricker på tok för mycket kaffe och äter för mycket sötsaker men det ska väl inte ha någon betydelse för immunförsvaret? Jobbar i och för sig mycket, ca 50 timmar i veckan, så jag är ofta rätt sliten men mår inte alls psykiskt dåligt av denna "slitenhet" utan trivs rätt bra med det här. Det går.

Jag har till och med blivit utredd av läkare för denna infektionskänslighet, men de fann ingenting. Inget alls.

Kan det ha något med barndomen att göra månn tro?

Jag växte upp med en otroligt renslig mamma, vilket INTE gynnar uppbyggnaden av immunförsvar, sägs det. Man ska ju helst utsättas för diverse skit och bakterier, det är ju bara nyttigt, bygger upp och får en att tåla mer.

Ett kliniskt rent hem gör människor med all sannolikhet mera känsliga för världen utanför.

Jag gick inte heller på dagis som barn, kanske har det också betydelse. Fick inte stötas och blötas med bakterier på många år, utan levde i en skyddad liten värld.

Jag vet inte, har ingen aning.

Det är i alla fall som det är.

Jag kämpar just nu.

Kämpar ganska hårt faktiskt.

Måste ta mig genom det här, vidare vidare vidare.

Med min livsglädje som drivkraft, min i grunden starka livsglädje.

Den som burit mig genom svårigheter förr, styrkan- som faktiskt finns där.

Men det är hårt och tungt emellanåt och jag måste bara ut ut ut igen.

Känslorubbad. Förvirrad.

Trodde aldrig jag skulle reagera så här, trodde jag kände mig själv bättre.

En inre konflikt. I mig.

 Inuti mig- som ingen kan se, ingen kan ana. Ingen som inte vet. 

Tankar jag inte föstår mig på. Känslor jag inte styr över.

Och det gör ont- och det känns bra. Omvartannat.

Upp-å-ner, jag kastas fram och tillbaka, finner ingen ro.

Med ett krampaktigt grepp om min väninnas hand. Hon som finns där just nu, som förstår mig nu, hon som ingen annan. Hon som vet exakt vad jag pratar om, som påstår att jag är stark- men jag har inget val. Jag har inget val, annat än att vara just stark, nu.

 Hon som inte vet att jag skriver om henne men som betyder så otroligt mycket.

När det svajar. Bara tills jag kommer på fast mark igen.

Fan fan fan- det här livet är inte lätt.

Fan fan fan... det gör ont.

Det gör ont att inte veta.

Men det spelar ju ingen roll. Egentligen. Och jag... jag kommer ut till slut.

Det har jag gjort förut- och vi är skapta så.

Jag lämnar det svarta bakom mig-  jag reser mig igen och skrattar, så som jag alltid gjort.

Jag överlever alltid.       

Dags att stänga butiken och sova lite. Sista arbetsveckan, sedan lov.

Det har varit en helg fylld av goda vänner- vad gjorde man utan dem?

Så häftigt hur ödet sammanför oss människor. Ödet för oss samman, sedan är det upp till var och en att förvalta dessa kontakter. Jag har i alla fall en väninna som jag bara blev sååå nära med för bara ett par månader sedan. Vi har känt varann länge men just nu... jag vet inte... vi återfann varann på något vis och pratar numera dagligen med varann. Om livets alla svårigheter, vi löser dem tillsammans. Så för man göra när man lever som skild och inte har den livskamraten hemma. Då får man hitta andra "livskamrater."

Ååå... här fick jag upp ett nytt citat. "Det här kanske inte är den bästa av världar- men det är den värld som finns." (Kommer inte ihåg vem som sagt det) =(

Jag hoppas så klart att den stora kärleken ska uppenbara sig i mitt liv snart (igen hehe... kärleken är evig men föremålen har växlat lite i mitt liv. Jag är sååå avundsjuk på alla dem som fann kärleken som unga och som har hållit ihop hela livet... huuu- vad sorger och bekymmer de har sluppit!!!), men tills vidare har vi varann som sagt. Tills en ny livskamrat kommer in och delar mina skratt och bekymmer. Jag mår rätt bra i min livssituation nu med förvisso, men kärlek vill vi väl alla ha. Kärleken är livets drivkraft.

I alla fall: en helg fylld av vänner och skratt innebär att mitt hem behöver tas om hand. Har inte riktigt hunnit med det. Men det är ingen som kommer hit och stjäl min städning så den kan gott få vänta lite.

"Rom i regnet" heter den ju så klart. Dikten jag skrev om härom dagen, Lundell, som jag citerade: "Det var väl bara nå't som vi sa- som vi sa för att det lät så bra"

Poesi... dikt. Ja, det är egentligen en låttext.

"I oktobernattens grav

i Stockholms svarta skog

värms jag än av det du gav

-och det du tog.

På hyllan under spegeln

där står ditt läppglans kvar.

Buteljen ligger tom i regnet

där våta löven far

-där våta löven far."

Huuu, så klockren! Lundell, Lundell, Lundell.

Lördag morgon, så mysigt!

Ska ut på rally framåt kvällen och det ska bli så otroligt kul att bara komma ut och träffa folk. Det är bland det roligaste jag vet: att träffa nya människor! Jag har två sidor, är å ena sidan ett socialt djur som har lätt för att få kontakt med nya individer och ÄLSKAR nya vänner. (Älskar förvisso gamla vänner med, men jag är inte typen som sentimentalt måste umgås med de gamla bara för sakens skull. Jag umgås med de människor som ger mig energi, som har något att tillföra.) 

...Och jag drömmer om att flytta till en ny stad och prova på något helt nytt. Tänkte göra det när barnen lämnat boet, bara lära känna helt nya människor, förmodligen blir det studier. Karlstad finns ju alltid kvar.

(Jag är förresten lite udda... Har rädslor för saker som "normala" människor inte skräms av alls, medan jag jag är helt orädd för sådant som skrämmer många andra. Exempelvis råkar jag veta att många tycker det är obehagligt att hålla tal etc inför en massa folk. Sådant rör mig inte i ryggen, jag gör det dagligen i mitt jobb och tycker bara det är roligt med folksamlingar. Många är också blyga för nya människor, vilket jag inte heller är- alls.

Däremot har jag en hel drös med andra rädslor, som många kanske tycker är underliga. Jag har exempelvis tandläkarfobi och har haft problem med smuts... jobbar på det, men jag HATAR fortfarande saker som jag anser orena. Sängkläder som använts mer än ett par dagar, absolut HÖGST en vecka, min kropp om jag inte duschar varje kväll (då får jag klåda och den är med all sannolikhet inbillad) t ex. Men innan du skrattar åt det: Betänk vad du är rädd för själv!!! ... Tycker Du det är underligt att ha ångest, kan jag ju ställa dig framför en folksamling... kanske skulle du kunna hålla ett tal... ja, de flesta brukar rygga tillbaka här. Om Du nu känner för att trilskas och ifrågasätta och aaaldrig känt ångest.)    Hehe :)

Parantes igen: Man kan ju fråga sig varför jag väljer att berätta, skriva allt detta, det som kan läsas för öppen ridå.

Jag vill hjälpa naturligtvis!!!

Det finns säkert fler än jag och någon nytta ska man väl göra i livet.

Jag var så korkad när jag var ung så jag valde att plugga på min hemort. Och blev kvar här naturligtvis- det är ju så man funkar. Man blir kär, allierar sig, skaffar barn och diverse prylar som håller en kvar. Rekommenderar verkligen alla unga individer som läser här och nu att ge er ut i världen, res, se er omkring, medan ni är fria och obundna!

Men jag fick mina barn realtivt tidigt i livet så jag har förhoppningsvis mycket kvar än!

Jag har två sidor, skrev jag. Är å ena sidan en social själ som älskar människor och som är genuint intresserad av människor.

Å andra sidan är jag också en ensamvarg med ett kraftigt behov av stillhet och egen tid ibland, blir galen annars. Sjuk. Så jag stänger definitivt dörren emellanåt och har inget alls till övers för dem som tär, som tar. I mitt liv finns ingen tid, ingen kraft över för energisugare. Jag har fullt upp med mitt och min tid är dyrbar. Jag är ju för f-n över 40 och allt går tyvärr så snabbt... Det gäller helt enkelt att prioritera och hålla blicken mot ljuset.

"Vänd ditt ansikte mot solen- och du ser inte skuggorna" sa någon klok en. Tror det var Arthur Lundkvist... ja, med all sannolikhet var det han.

Nästa vecka har vi sportlov. Det ska bli skönt, så klart.

Under lovets måndag-tisdag ska jag till Stockholm och jobba, vilket jag ser fram emot! Även om jag ska arbeta kommer jag också få lite tid till att bara strosa omkring i gamla stan och kanske shoppa lite. Jag som är ensamstående tonårsmor och har så fet plånbok och smärt kropp ÄLSKAR ju det. (Eller var det kanske tvärtom... hmmm... plånboken smärt och jag mindre smärt???)  =)  Jaja... jag vet i alla fall att värre än så här kommer min situation med all sannolikhet aldrig bli rent ekonomiskt för mig, om jag ser det ur egoistisk synvinkel. Ni vet... tonåringar. Körkort, teknik mm, mm- det kostar... och tonårstjejer vill så klart vara snygga- och det kostar, det med. (Och här kom en till av mina udda sidor fram: Man ska ju egentligen låtsas att man har pengar som gräs. Men jag känner inte för det. Jag är lärare, barnen kostar pengar. Sedan kan man räkna ut själv hur rik jag är, hur mycket pengar jag har över till mig. (Fast jag vet... att så här "får" man inte prata egentligen, så gör man egentligen inte, men men... nu gör jag så ändå.))   :)

Nåväl... lite roligt blir det i alla fall med en liten tur till huvudstaden.

Jag läste på tal om något helt annat ett så bra citat som jag bara måste skriva ner här, avslutningsvis:

"Jag kan offra det mesta-

men aldrig mitt barn, mitt hjärta eller min värdighet."

"Dignity" är ett vackert ord, tycker jag. Det betyder värdighet, ädelhet.

... Att vad som än händer, försöka hålla sitt huvud högt. <3

Alla hjärtans dag imorgon... Jag har redan fått min dos. Av vänliga handlingar, idag. Nu på kvällen skulle jag tvätta, men hade bokat fel kväll (igår). Vi tvättar i tvättstuga, sååå jäkla smidigt tycker jag. Man får ALLT klart på ett par timmar, passar mig- när jag bodde i villa tvättade vi konstant och hade konstant tvätt hängande utspritt i huset. Jag gillar bättre att köra allt på en gång, få det torrt i torksåp och bara hänga in det. Känns som om man får mera ordning å reda då, på något vis. Var sak har sin plats =). Och var sak har sin tid, så är det.

Jag kom in i tvättstugan med en stor hög samtidigt som en annan kvinna, en granne jag faktiskt aldrig sett, skulle boka. Och när jag insåg att jag bokat fel kväll och tvättstugan var upptagen hela helgen svor jag till. Kvinnan bredvid mig tittade upp: "Oj då... Tänk- dig har jag aldrig sett förut, är du nyinflyttad?". Jag svarade "icke", hon berättade att hon bor i radhuset "med den höga häcken" och vi fascinerades över att vi aldrig sett varandra. "Du kan ta min tid" sa hon, på söndag förmiddag. Jag blev naturligtvis jätteglad och tacksam, då jag har svårt att få tid till tvätt under vardagarna och vi fortsatte prata. Jag fick en ny vän i min granne och hon sa innan jag gick ut med min stora tvätthög: "Jag måste bara få säga... Det är något speciellt med dig, med hela din utstrålning, det kändes redan när du klev in."

Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang, antar det... eftersom hon var så vänlig. Så roligt!

Hon var speciell hon med.

(Och så ser väl livets stig ut: Vid 18-20 ska man vara snygg rent kroppsligt (som kvinna- jag vet inget om Er situation, som män), ha en snygg kropp. Vid 40-50 läggs uppenbarligen fokus vid utstrålning istället, en rolig ny erfarenhet- Me like <3, ja- vi mognar lyckligtvis med åren (pinsamt vore det kanske annars... Kanske liiite pinsamt.) Häftigt dock, att det blir så här tack vare att åren går... att man hänger med i sin mognad. Sååå innerligt genant om man stannat/fastnat nå'nstans... hualigen!!!)  :(

... "Eller så var det bara nå't som hon sa. Som hon sa för att det lät så bra." (Lundell)

(Nu är jag förresten på roligt humör. Denna jäkla skitdator duger inte mycket till längre. Jag har en jobbdator med, så det är inte synd om mig egentligen, men vanans makt är stor. Jag använder helst den dator jag är van vid. Och det går inte att kopiera text här längre så jag råder dig istället: Läs Lundells ... ja... vad heter den? "Nere vid Zinkensdamm en juninatt, gick jag och undrade- var jag hade vart".

Poesi på hög nivå. Tycker jag. Och där kommer citatet in: "Det var väl bara nå't som du sa.... som du sa för att det lät så bra.")

Jag vet faktiskt inte, inte alls varför jag fastnat så, just för Ulf Lundell.

Eller kanske... Han är klockren.

Den "gamle alkisen" är en stor gåva till svensk nutidspoesi- anser jag.

MYCKET begåvad.

...har jag hittat på Facebook: Till alla bortglömda damer!

(Med risk att få arga äkta män på mig)   =(

 "Om han inte prioriterar dig- kanske är det dags att utforska andra möjligheter?"

Dags att hoppa i säng. Helgen är slut- en förkylningshelg för vår del.

Har något gott att se fram emot nästa helg i alla fall: det är rally i Karlstad och då ska jag ut, ut, ut och träffa folk! Ut med mina vänner och vi ska bara ha riktigt jäkla skitkul! Jag är sååå sugen bara på att träffa nya människor, göra något annat.

Innan dess väntar en arbetsvecka och jag är förberedd. Det ingår nämligen i mitt jobb att vara planerad och färdig redan innan måndag morgon kommer.

Dock är jag inte särskilt trött trots att klockan visar sovdags men så är det allt som oftast för min del. Kvällspigg. Har alltid varit. Zombi på morgonen, väcker mig själv med kaffe.

Nej... nu känner jag att jag inte har tid med det här längre.

Hoppas Du redan sover sött.