Min grabb har haft hög feber, är nu på bättringsvägen men ännu inte helt frisk. (Å jag känner bara: Må jag slippa det nu... Vill inte, har inte tid!!!) Vi har alltså varit hemma så när som på en promenix och jag har städat. Städat, tvättat och lagat mat. Och jag känner att jag lite grann börjar klättra på väggarna. Undrar om alla är så här eller om jag är udda.... jag har ett sådant starkt adrenalinsug just nu! Jag kan känna så där om jag känner mig instängd, som kvävd av tryggheten på något konstigt vis. Skulle vilja hoppa bungy jump, bara känna suget i magen under fallet, eller vad sjutton som helst. Under flera år har jag för övrigt velat ta mc-kort men det har inte blivit av och nu är det två andra på tur i familjen som ska ta körkort och med tanke på kostnaderna i kombination med att jag är lärare betyder detta att mitt mc-kort snällt måste vänta. Lite till. Men jag är ung än, hehe... baaaara i 40-årsåldern, snälla nå'n... jag har halva livet på mig, eller hur?

Det är sååå mycket jag vill göra, jag är verkligen inte den typen av mamma som tycker att det är sentimentalt och ledsamt att ungarna växer upp. Var tid har ju sitt och när barnen väl blivit stora har jag så där en miljon grejer jag skulle vilja göra bara för mig.

Jag vill återuppta studierna i historia. Studierna jag la undan när jag skaffade familj, drömde om att doktorera och var på gång, hade fixat handledare, börjat förbereda för samarbete med Göteborg och bestämt ämne för min D-uppsats, tänkte sedan försöka gå längre ändå. Men så kom Elli och jag ville bara ha jobb och försörjning, så klart. Snabbt klar med lärarexamen och ut i yrkeslivet var det som istället kom att gälla. I år fyller Elli 18 och jag... jag är inte färdig än! Har förvisso en yngre i familjen också, så jag får se när jag tar tag i det. Jag vill, jag drömmer i alla fall. Min dröm har inte dött- den har bara vilat lite. Den fick kliva åt sidan, vänta lite på att jag gjort det jag skulle. Och nu är jag snart där... det känns spännande att se vad som händer å fötter framöver, faktiskt. Jag har inga problem med att flytta, heller. Det skulle bara vara jättekul! Men jag inväntar barnen, de är inte särskilt pigga på flytt nu.

Hualigen, livet känns så kort!!! :(

Det är lilla jag i ett nötskal: Jag har en massa idéer, har alltid haft; det är sååå mycket jag vill hinna göra.

Det gäller att ta vara på dagarna, åren. De svinner snabbt förbi!

Och hinder på vägen, de flyger vi över... Vingar på skorna är allt som vi behöver =)

Eller hur?

(Haha... apropå Mello som just startat...)

Vilken underbar solig dag det varit, med hopp om det som kommer!

Den spirande våren, min favorit. Vissa får vårdepressioner, Men inte jag. Jag blir trött å låg av mörkret, i november är jag seg, alltså...

Nordbor. Vi lever upp till ljuset så klart, vad annat kan vi göra?

Vad dålig jag är på att lägga in bilder här, märker jag. Min text blir tung och svårläst som en tegelsten. Ska försöka ta tag i det där så jag får beabloggar lite rooolig. :)

Jag funderade just över kommunikation. Tanken slog mig att jag har ett litet drag av Asperger. Inte i övrigt, men just på det sättet att jag mår bäst av rak kommunikation. Människor med Asperger är härliga individer, tycker jag för övrigt. Vet du om att många med den "diagnosen" (eller vad man nu ska säga... hmmm... har vi inte alla en diagnos på ett eller annat sätt... vem av oss är "normal"?) sitter på en intelligens högt över det normala och lyckas inte sällan ganska bra i livet? De har ofta ett specialintresse och just inom detta område kan de gå mycket långt.

I alla fall: de flesta med drag av Asperger behöver en rak och tydlig kommunikation.

Och det är här mitt drag kommer in. Jag är själv kvinna, och enligt "mallen" ska kvinnor vara lulliga och krusidulliga i sitt sätt att prata. Män är ofta tydligare. (Rent generellt så klart.) Det är nog inte jag, tror jag, lullig alltså, har svårt orka med sådant, och jag avskyr när människor vagt smyger omkring som katten kring gröten utan att komma till kärnan. JAG ÄR FÖR OTÅLIG och förstår inte vad du menar, vilket enbart gör mig frustrerad. (Jag skulle vilja ha kaffe eventuellt imorgon, kanske inte... eller jag vet inte förresten...)

???

Med detta inte sagt att jag uppskattar total ärlighet, för ärlighet för sakens skull (nämen vad rynkig du blivit) är ju bara oförskämt enligt min mening.

Men fram för människor som säger vad de menar och menar vad de säger!

Jag gillar folk som går rätt på.

Ni fantastiska män... ni är oftast bättre på det det här än vi kvinnor. Oftast.

Jag blir så förvirrad... Fast jag får väl försöka bemöta alla individer jag möter där de är, vad mera kan jag göra?

Jag kan ju tyvärr inte forma världen efter just min mall. (Nuu så... måste alla i världen bli raka och tydliga för jag förstår mig inte på lullull och just jag... Bea här... hatar när du säger en sak och menar något helt annat. Det gör mig nervös.)

Hmmm, kanske inte. :(

Jag som tror att det finns något mer än det vi ser... måste nästan tro nu att det finns något större.

Eller också har jag bara en jäkla tur.

Jag är som katterna, har flera liv, tydligen.

Jag har vid två tillfällen nu sett döden i vitögat och klarat mig undan oskadd.

Eller tre, skulle man kunna säga, om man räknar med cellförändringarna jag hade för några år sedan och opererade bort en del av livmodertappen. Hade jag levt för hundra år sedan hade nog dessa cellförändringar tagit mitt liv, då de är förstadiet till cancer och obehandlad cancer- ja, vi vet ju tyvärr hur det slutar.

Båda dessa gånger rör det sig om trafik på "dödens väg" som den kallas, där ett flertal människor miste livet i höstas. Nu har de sänkt hastigheten här. Det är bra. Jag åker ju denna sträcka varje dag till mitt jobb.

Igår var jag stressad hem till min sjuke son, körde i ärlighetns namn för fort för väglaget, tappade väggreppet och for runt med bilen men lyckades återta kontrollen alldeles i rätt ögonblick innan en mötande bil kom.

Och så var det ju älgen på samma vägsträcka, förra hösten.

I detta läge skulle jag förresten vilja säga en sak (en parantes). Jag hörde sångerskan Carola prata i "Så mycket bättre" och hon skrattade och menade att hon alltid kör fort. Hon sminkar sig etc samtidigt som hon kör.

Vad illa sagt, tycker jag!!! Framför allt av henne- hon som är känd och en förebild.

Saken är ju den att om vi vore ensamma i trafiken kunde vi ju göra precis som vi ville. Men nu är vi inte det. I samma stund vi sätter oss bakom ratten har vi också ett ansvar för våra medtrafikanter, för alla... barn, cyklister och hela faderullan- som rör sig längs vägen.

Hu! Ruskigt illa att bete sig så mot andra!

Jag säger bara: Tack.

Jag ska försöka förvalta de här åren väl, ska ta väl hand om livet.

Jag ska försöka sprida glädje och kärlek i den mån det är möjligt- för det är väl ändå det som är livets mening?

Jag vet att jag borde sussa sött nu för att vara pigg imorgon, men jag bara måste sitta ner här och samla tankarna lite innan jag går in i drömmarnas härliga land.

Fy sjutton, säger jag bara... vad påställt det är mellan varven!

Mycket just nu med mina jobb, på båda håll och min son har haft 39,2 i feber under dagen. Han var verkligen riktigt sjuk och jag kan inte vabba, han är 14 och det är hemskt att de ska förväntas klara sig själva då, tycker jag... när de är riktigt hängiga. förkylningar går väl an, men hög feber. =(

Jag har varit såå orolig för honom under dagen, samtidigt som jag suttit med nationella proven i svenska med mina elever. Höll på att krocka på hemvägen och fick mig en läxa om att inte köra så fort nu på vintern, jag tappade alldeles däckgreppet men lyckades ta kontroll över situationen och får väl helt enkelt än en gång påstå att jag är glad att vara vid liv!

Förra gången detta hände var förra hösten när min kollega och jag krockade med en älg och var om inte centimeter så decimeter från döden, det konstaterade vi båda två. Vi var enormt lyckliga som en timme för sent rusade in på vårt jobb- jag hemskt förvirrad... var nog i chock. Och hilfe- vad stora älgarna är! Vi hade verkligen en som studsade på motorhuven- helt otroligt!

Puh... min hårddisk är full, skulle vilja rensa den.

Måste sova nu... natti. <3

Good morning bloggvärlden!

Livet kommer med hårda smockor ibland.

Men jag är rätt härdad... Gårdagens kamp gav mig styrkan jag behöver idag.

...Och denna dags kamp utvecklar den styrka jag behöver imorgon. Så är det. I alla fall mitt liv. Jag har inget sådant där socksrsött rosa liv som man kanske borde låtsas att man hade. Det är hårt och kallt många gånger, men liiite sött så klart emellanåt med. Och så lite grå vardag. Så är mitt liv och jag är glad att få ta del av denna berg- och- dalbana. Det är spännande att leva. Inte lätt och roligt hela tiden, men rätt fascinerande. Och jag är ju lite knäpp... jag gillar utmaningar, för min del får det gärna vara lite krångligt, jag är i mitt esse när jag får kämpa lite, blir tyvärr uttråkad när järnvägsrälsen bara går... rätt fram. Det är intressant att se hur man tar sig igenom svårigheter. Nu är det inte så att jag ber om fler svårigheter i livet, de kommer ändå. Och sjämannen bad inte om medvind; han lärde sig istället att segla.

Morgonens Citat är ett skämt- vill jag poängtera. Jag tyckte det var roligt. En (anonym måste han ju bli här) vän och jag diskuterade vår livssituation. Våra livssituationer liknade varandra. Vi skojade och han sa att "det är möjligt att jag blivit en kall känslolös jävel" apropå relationer som jag inte tänker dra upp här. Vidare ett så roligt citat (men det är, som sagt, ett skämt) :

 "I don't care if they hate me- as long as they fear me"

Kommer från någon romare, påstod han. Inget som jag minns, men det får man väl tro, då.